Månad: <span>maj 2015</span>

Hjärnan stängde av i dag. Som planerat och som konsekvens av gårdagens arbetsdag plus träning. Tolv timmar sov jag i natt och därefter… har tiden bara gått. Det är märkligt hur tid kan försvinna i vaket tillstånd när man inget gör. De som påstår att tiden går långsamt när man inget gör, förstår jag mig inte på. Min hjärna fungerar lite som när man centrifugerar tvätten. Fast utan tvätt i maskinen. Det bara snurrar runt utan en (fast) tanke. Och så har en dag gått.

En dag kommande helg ska jag arbeta. Jag vet på ett ungefär vad jag ska göra, eller borde göra. När en läkarkandidat hörde att jag skulle arbeta så *krävde* hon att få arbeta extra samma dag som jag, tillsammans med mig. Visst, det går bra. Kanske jag får fokusera mer på hennes arbete än mitt eget, men det är också arbete. Precis som med alla mina studenter, så vill även läkarstudenter få någon form av upplärning av mig. Jag tror ändå att det är anekdoterna de är ute efter, att jag drar paralleller och gör rutiner mer levande och intressanta. Jag är en storyteller.

I dag drunknade jag i jobbmejl på min lediga dag. Där var inget tekniskt fel i går, utan folk ville mig inget förrän i dag när jag inte kan göra så mycket mer än läsa det se skrivit. Det svåra blir att hinna beta av alla mejl och besvara. För jag tror inte fler mejltysta dagar kommer, det är ett ständigt flöde. Jag skulle förmodligen kunna sitta på heltid och bara besvara mejl. För det är frågor som ställs. Enkla frågor som kräver komplicerade svar. Frågorna är för enkelt ställda, väldigt ospecifika, jag vet inte vad de egentligen åsyftar så jag får svara så jag täcker alla eventualiteter. Jag är en ordbajsare.

Tredje dagen i år som jag utfört det arbete jag egentligen är satt att göra. Det känns bra, men jobbigt att sitta så still en hel dag. Att jag nu har ont och är trött vet jag inte om det beror på just det, eller om det har något med att göra att jag var på träning efteråt. Jag kört verkligen stenhårt på mina träningspass, får en puls på 180, genomsvett, högröd i ansiktet, skelar av trötthet. Nu väntar jag bara på att jag ska gå in i väggen. Sömnigheten ”jag måste sova NU” brukar slå till väldigt plötsligt redan vid 22-tiden.

Märkligast i dag var att inte en enda människa mejlat mig på jobbet! Det har inte hänt sedan… sedan… julen när alla hade så dålig arbetsmoral.

Att skriva lathundar verkar vara en stor del av mina arbetsdagar. Önskemål kommer ständigt om detta, och jag gör det. Men i slutändan brukar det visa sig att man ändå inte tar fram dessa (lathet?) och istället gör fel. Vilket också är en stor del av min arbetsdag – rätta andras fel.

Jo, jag hade ett morgonmöte i dag där jag visade och berättade (egentligen skrämde till lydnad) varefter önskemål om fyra nya lathundar kom. Dessa fyra lathundar hann jag göra i dag. Men jag ska ha ett uppföljningsmöte där jag praktiskt visar hur de följer lathundarna trots att jag redan visat och berättat. Upprepning och repetition verkar vara något i sammanhanget. Och det tar så mycket tid för alla inblandade. Istället för att lyssna och lära direkt, utan krav (önskemål…?) om lathundar och repetition. Jag har aldrig riktigt förstått det där att så många har så svårt för att lära. Som jag förstått det som har jag lite av fotografiskt minne bortsett från att det inte har något med bilder att göra. Istället kommer jag ihåg allt jag hört. Det bara finns där. Väldigt sällan hör man mig säga ”jag vet inte”. Själv har jag inte något nedtecknat för egen del. För jag hittar aldrig bland mina anteckningar, varken som datafil eller på papper i någon pärm. Kanske det är därför jag lärt mig att memorera?

I går när jag åkte flärdtjänst skulle vi hämta ännu en resenär. Chauffören tyckte det var en märklig adress, undrade om jag visste hur man hittade dit. Jo, men självklart! Jag visste vem resenären var, hur man hittade till honom, och att det var vid en hiss inne i ett källargarage under en butik där garagedörrarna öppnas automatiskt. Trots allt var jag ju med när vi hämtade den resenären senast. För sju år sedan. Eller om det var åtta (säger jag ödmjukt för att visa att jag kanske inte är perfekt).

Och jag pratar hål i huvudet på mina studenter. De får lära sig så mycket mer på åtta veckor hos mig än under ett helt framtida arbetsliv. Tydligen är jag väldigt engagerade när jag pratar, drar mycket paralleller till mina egna erfarenheter, beskriver hur vårdpersonal och läkare arbetar (behandlar, utreder, undersöker). Och jag förklarar komplicerade ekonomiska regelverk inom sjukvård. Och beskriver lagar, förordningar, regelverk, rutiner och så vidare. Det är väl därför studenterna försökt rekrytera mig till skolans värld (nej, tack). För jag minns allt jag gjort genom åren.

I dag fick jag frågan om en person. Nå, jag visste allt. Det var bara drygt tre månader sedan jag var involverad i frågan och kunde nu redogöra för allt. Så klart.

Det där med kognitiva problem på grund av ms är inget jag känner igen. Men om jag ätit i dag? Minns inte… Det är ovidkommande.

I dag var det dags igen. Telefonförsäljare som ringde mig för att förklara att jag kan lägga om mina bostads- och privatlån till förmånligare ränta. Det blir lika chockade (de tror mig inte) när jag upplyser dem om att jag inga lån har. Ringer man på vinst och förlust och förutsätter att alla har banklån? Eller, nog borde det väl finnas offentliga listor över privatpersoners skuldsättning? Hade de tittat där så hade de aldrig återfunnit mitt namn. Jag har inga lån! Jag behöver inga lån! Jag klarar mig bra ändå.

Men det största motståndet jag känner är ”ingen vill veta var du köpt din tröja”. Förutom att det är en låt från 2004 med Raymond & Maria, så är det tanken som dyker upp när jag ska skriva något. Vem tusan är intresserad av mitt vardagsliv?

Ännu större motstånd känner jag mot att kommentera nyheter. Nyhetstidningarna sönderanalyserar själva sina reportage genom att ha diverse egna krönikörer av dålig kvalitet. Därmed behöver ingen annan ta på sig den rollen att i bloggar återupprepa sådant som redan sagts. Några nya aspekter eller infallsvinklar existerar inte. Ännu mer patetiskt är att på Twitter ha kortlänkar till nyhetsartiklar och dessutom inte på något sätt kommentera det eller förklara vad man länkar till.

Guldåldern. Före modebloggarnas tid fanns dagbok på nätet. Den typen av blogg kan jag aldrig återgå till även om det var betydligt intressantare att då läsa andras dagböcker. Men den tiden är förbi. För egen del har jag redan sagt det jag ville ha sagt. Jag kan inte definiera vad som var så intressant för 15 år sedan, men det var nog gemenskapen, stödet, variationen, omfattningen och spridningen. Dagbok på nätet finns knappt längre, inte heller bloggar. Avarten modebloggar är jag glad över att de mer eller mindre försvunnit. Det tyder också på en lathet när de flesta börjar välja sociala medier för dialog och berättande. Varför begränsar man sig med tekniska plattformar? Jag hoppas på att dagbok på nätet återkommer och jag åter får ett sammanhang. Kanske jag då också har mer att säga. Jag behöver input och respons för att kunna blogga. Annars finns inget syfte.

Jag har funderat i några år nu och parallellt kört på med min blogg. Jag vill blogga. Frågan är bara i vilken form och om jag verkligen ska fortsätta här? Det som också känns begränsande är att jag är för känd. Är jag? Nå, för många vet vem jag är. Och jag är mer känd irl än url. Frågan är om jag ska utnyttja det och träda fram än mer, eller dra mig undan? Just nu lutar det åt att sista avsnittet här blir dag 6000. Om jag inte ändrar mig till dess.

Stjärnor är nog det jag saknar mest. Att se stjärnor på en natthimmel. Jag älskar att sitta i mörkret och titta ut i rymden, men ser väldigt sällan stjärnor eftersom storstadsljuset ger en gråsvart vägghimmel. När jag väl ser någon enstaka starkt lysande stjärna, så kan jag inte vara säker på om det är ett flygplan, en satellit, en planet eller en eftertraktad stjärna. Har jag riktig tur så lyckas jag urskilja Karlavagnen. Kanske en gång per år är det gynnsamt nog.

När jag var liten, bodde på landet, brukade min far ta ut mig i nattmörkret för att vi skulle titta på alla tusen stjärnor. Ingen skymd sikt av hus eller träd. Inga gatlampor suddade ut mörkret. Stjärnorna lyste starkt och i mångfald. Gör de det fortfarande? Eller har stjärnorna förbleknat i samma takt som minnet förstärkts till att tro så mycket mer om barndomens upplevelser? Jag saknar stjärnorna. Det enda som nu kan göra mig lycklig är att sitta och titta på fullmånen när den passerar lågt mellan höghusen.

Jag är nog ingen storstadsmänniska egentligen. Även om jag bor nära havet så är det inte tillgängligt. Hav och skog rotar mig. Nattens mörker och stjärnor lugnar mig.

Jo, det är väl dags för den obligatoriska 1 maj-texten. Morbror blir 79 år. Lille far skulle fyllt 76 år i dag, men fick bara uppleva sin 66-årsdag. Det är 27 år sedan mormor dog.

För att då skriva om något helt annat. I dag tappade jag en skruv. Min rollator är trasig och jag har gjort felanmälan för en vecka sedan utan att någon ringt tillbaka. När jag gick till affären i morse hörde jag hur metall slog i marken, men brydde mig inte så mycket om det. När jag kom till affären så lossnade sitsen helt. På tillbakavägen stannade jag där jag hört att något slog i marken och fann en skruv. Hemkommen välte jag rollatorn och det fattades fyra skruvar. Därför har jag märkt att rollatorn var trasig, tre skruvar är bara borta. Skruv nr 4 som jag i dag plockade upp från marken gör att jag ändå kan spänna fast sitsen men kan inte sitta på den. Måste säga att jag är ganska trött på ineffektiviteten som sjukvården innebär när man försöker komma i kontakt med någon akut.

En tappad skruv är också en tappad sug.

Det finns en omotiverad gnällighet. På Facebook finns många slutna forum där folk fullständigt kräks och fördömer utan tillstymmelse av balans och vett. Det provocerar surgubben i mig. Jag svarar tillbaka med fakta och utan att dra in känslor i det. Jag skriver ingen på näsan, typ ”du har fel, jag har rätt”. Istället lägger jag fram fakta. Just nu råkade jag hamna i en tråd där de klagar både på min arbetsgivare och mitt fack. Felaktig information. Folk förutsätter så mycket. Ofta anser man sig ofördelaktigt behandlad, men istället för att se sin egen roll eller ta reda på hur saker och ting ligger till, så bara ondgör man sig. Och många hakar på i klagokören. Vilka reaktioner får jag då som kommer in och hävdar något annat med faktakontroll? Jo, väldigt många har inte känt igen sig i gnället och därför inte kommenterat, men känner då stöd i det jag skrivit. Så om inlägg och kommentar är negativt-negativt-negativt-negativ-fakta (jag), så övergår det sedan till positivt-ilska-gnäll-positivt-positivt-positivt. För den som startade med sitt gnällinlägg blir ofta skitförbannade på min kommentar, men andra brukar sluta upp bak mig och då dör tråden ut.

Jag borde inte läsa slutna forum. Jag delar ju ändå inte åsikter med andra och gillar inte att omge mig med negativitet.