Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Nu har jag packat väskorna. Den till sjukgymnastiken och den till jobbet. I natt kom jag på att jag under senaste veckans semester totalt förträngt att jag kommer tillbaka till en deadline som måste hållas och som innebär massor av arbete för mig. Hoppas alla kan hålla sig lugna och borta från mig. Officiellt har jag fått godkänt att spärra min dörr från alla, men verkligheten säger något annat. Eftersom jag kommer att ha så mycket att göra och vara så enormt pressad, så kommer jag att explodera varje gång någon stör mig. I know me. Ja, nu återgår allt till det normala.
Och första arbetsdagen innebär ett annat orosmoment. Kommer jag ihåg hur arbetet ska utföras? Jag börjar ju med att ersätta en vakant tjänst – min ursprungliga tjänst – som jag inte varit inne och nosat på senaste året. Men också där har jag officiellt fått en ursäkt med att man nöjer sig med om jag bara gör det nödvändigaste.
Nu har jag varit ledig i sju veckor. Det betyder att jag tvättat cirka 130 maskiner och fortfarande inte nått botten av tvättkorgen. Jag använder enormt mycket kläder på ett dygn.
Surrealistisk sommar, om nu det är rätt ord. Denna sommar, inklusive min semester, har jag nästan inte fått några jobbmejl alls. Något måste vara fel. Inte på tekniken, utan på människorna. (Japp, det är Jonas Workaholic som uttalar sig här). I 15-20 år har det skrivits hyllmeter i pressen om att vi måste slappna av på semestern och strunta i jobbet, strunta i kolla jobbmejlen och så vidare. Så, nu plötsligt har man lyssnat?
Okej, jag finner det bara lite lustigt att jag får så få mejl denna sommar. Visst, i den egna gruppen kanske det inte finns så mycket information att sprida under sommaren, men jag tillhör så många grupper och sammansättningar beroende på alla mina roller. Om inte annat så brukar jag få frågor ställda till mig. Folk brukar aldrig sluta ha frågor?!
Det konstigaste av allt, är kanske att jag inte fått några mejl som varit fackrelaterade. Senast jag hörde något var i… maj? Som skyddsombud är det… ovanligt. Även om jag kunnat läsa en del i tidningen i sommar om min arbetsplats och om sådant som borde involverat mig.
Nå, men snart drunknar jag väl i mejl. Nästa vecka brakar helvetet lös officiellt för alla. Detta är sommarens sista semesterperiod, så från och med måndag är ordningen återställd. Och kanske jag kan börja sova om nätterna igen.
Just nu känns det som en transportsträcka fram till arbetsdag. Två semesterdagar återstår och istället för att tillvara på ledigheten, så känner jag mig handlingsförlamad.
Skägget frodas och mår bra. Jämfört för ett par dagar sedan så ser det mindre ut. Det beror på att yvigheten har lagt sig i och med längd tillkommit, samt att jag borstar det. Alla mina tusen (nåja, men snart så) selfies på Instagram handlar i huvudsak om dokumentation av skäggets tillkomst.
Och ska jag säga något om Instagram… För några år sedan, när jag registrerade kontot, så hade jag ingen föreställning om att använda det. Jag är ingen fotograf. Men så upptäckte jag alla ”skämtbilder” som man kan lägga upp, vilket innebär att jag i dag lade ut bild nr 777. Jag följer få, ännu färre följer mig. Anledningen till att så följer mig, beror säkert på att jag medvetet inte gjort mig särskilt sökbar då jag använder hashtags väldigt sparsamt. Men det som förvånar mig nu, är att jag fått några ”gilla”-registrering. Som är skäggrelaterade. Åh? Börjar det likna ett skägg efter sex veckor?
Men snart börjar jag jobba och då vet jag inte vad som händer med min närvaro på Instagram. För några somrar sedan var jag väldigt aktiv på Twitter, men är det inte längre. Ungefär som med Facebook, så är jag där en tid, sedan är det mest artighetsvisiter. Trots allt – min huvudnärvaro på nätet är och förblir här, på min blogg. På andra ställen på nätet är jag en sommarfluga (-plåga). Men sjuttonde året med blogg säger något annat om min närvaro här.
Rubriken till artikeln väckte åter en tanke hos mig. Hur såg det ut när jag var barn? Nej, jag kan inte minnas att mina föräldrar läste högt för mig. Kanske för att jag började läsa själv ganska tidigt. Hur tidigt vet jag inte. Men ömma modern läste alltid. Mitt livs novell eller mysrysare. Men också väldigt mycket biblioteksböcker, vilket jag också tog efter. Men jag läste aldrig barnböcker eller bilderböcker. Som riktigt liten ville jag helst läsa sagor, klassiska sagor. Om jag någon gång bad om högläsning, så fick jag det inte. Vilket tvingade mig till att själv lära mig läsa. När jag var 3-4 år började jag skriva så smått. Fast jag fick gå på Sagostund som biblioteket anordnade.
Fortfarande när jämnåriga lånade bilderböcker, så gick jag istället till hyllan för Större barn. Och jag läste allt. Ganska snart fanns det inget kvar att läsa, så jag fick gå över till vuxenavdelningen i 10-årsåldern. Kanske detta bokslukande förklarar varför jag som 15-åring (åh, 30 år sedan!) fick sommarjobb på biblioteket och ensam fick ta hand om ruljangsen. Jag fick tipsa om böcker, låna ut böcker, skapa lånekort, sortera tillbaka böcker i hyllorna, hjälpa till att ta fram mikrofilmade tidningsartiklar, ta betalt för kopior, sköta dagstidningarna, spela LP-skivor för de som ville sitta och lyssna och mycket mer. Kanske jag var rätt person på rätt plats?
Men de senaste 15 åren har jag knappt läst någonting. Förklaringarna är flera. Dålig syn. TV-seriefrälst. Internet. Och väldigt mycket läsande i tjänsten. Jag kan inte säga att jag saknar läsandet så där enormt. Jag har läst det mesta, förutom det som givits ut under senare år. Läser jag något, så blir jag ofta besviken på språk, grammatik, logik och story. Språket har förändrats, blivit slarvigare. Kanske språket var som bäst på 50-talet; där fanns en finess som jag i dag saknar.
Är det bra eller dåligt att jag aldrig fick någon högläsning som barn? Det är ändå historia, jag behöver inte bry mig.
I ett avseende är detta en väldigt misslyckad sommar – jag har endast läst en bok, och det före semestern! På soffbordet ligger fortsättningen. Jag borde passa på när jag är ledig, men tiden och tålamodet finns inte. Det har blivit dåligt med TiVo-inspelningarna också, även om jag inte ligger så back med att se på det jag spelat in. Som sagt, tålamodet finns inte. Istället verkar det ha blivit Instagram så fort jag satt mig ned. Twitter besöker jag inte så ofta heller, utan det har blivit Instagram. Samtidigt känns det väldigt bra att ha hunnit med sommarprojektet ”rensa garderober”. Frågan är när jag ska ta upp min nästa bok till läsning. Men jag lider inte nöd på att läsa. Hur jag än gör så kan jag inte undvika det skrivna ordet, oavsett dess form och uttryck. Det som är lite befriande med Instagram är att det är mer bilder än ord.
Ibland blir jag väldigt trött på det där med att behöva läsa. Jag läser dygnet runt utom då få timmar jag sover. Mest läser jag kanske på jobbet, och då är det ganska skönt att fly de skrivna orden för en stund. Men en sak gör jag nästan aldrig – skriver. Jag bloggar, det är i stort det jag skriver. På jobbet har jag också slutat skriva, om man nu inte räknar in att jag sitter och skriver alfanumeriska koder (för sjukdomar, för behandlingar, för typer av besök, för faktureringsunderlag och så vidare). Tja, mejl är väl det enda jag skriver ”på riktigt” när jag är i tjänst. Men snart ska jag göra ett tillfälligt inhopp (endast för en dag) i min gamla roll/anställning och skriva journaler.
Kanske jag bara är disträ och har svårt att koncentrera mig på en uppgift helhjärtat, och därför känner att det inte är någon idé att läsa böcker just nu. Risken är att jag då tappar tålamodet och slänger boken ifrån mig för att aldrig mer ta upp den. Så, jag inväntar känslan. Den totala känslan av koncentration och inspiration. Då, men först då, tar jag tag i boken som ligger på soffbordet.
PS!
Skägget verkar väcka lika mycket avsky som äckel. Som. Om. Jag. Bryr. Mig. I högermenyn finns Skäggprojektet, med selfies från juli och framåt. Självklart dokumenterar jag mitt skägg, eftersom jag aldrig tidigare haft skägg och inte känner till utvecklingen. Och som ett tidsdokument. Men nu ska jag gå och älska mitt skägg. (Tvätta, borsta, olja in och forma med vax – mer jobb med skägg än att lägga en festfrisyr).
Under hela våren tog jag knappt några selfies alls. Jag som annars cirka en gång per vecka fotat mig själv. I sommar har det blivit ändring på det – med råge! Flera gånger per dag tar jag selfie på Instagram. Varför? Jag är uttråkad. Ibland funderar jag på att fota något när jag är ute, men det blir aldrig av. 1) Kan inte släppa rollatorn. 2) Yrsel. 3) Här är bara A-lagare att fota. 4) Jag har bara iphone4 med mig ute och den tar urusla bilder. Alltså, selfie it is!
Skägget börjar ta sig, men är fortfarande glest och spretigt. Förvånande nog så kliar det inte. Än.
Har jag något syfte med att låta skägget växa? Nej, det är semester. Jag orkar inte bry mig. Det får se hur ovårdat ut det vill! Jag har aldrig haft helskägg (trots mina 45 år, och 32 år med skäggväxt). Snuttskägg hade jag i 15 år och kanske det är därför skägget just där är tätare – det har fått växa. Så kanske mitt skägg som helhet tätnar med tiden? Ser det för jäkligt ut så rakar jag av det den 18 augusti (min officiellt första arbetsdag efter sommaren). För jag vill inte ha ett glest och spretigt skägg. De karlar jag ser som har det, vill jag bara örfila. Små skägg, stora skägg – helt okej. Spretiga pubisskägg – fetbort.
En sak funderar jag på… Allt det där vita på hakan. Vem har jag ärvt det av? Mina föräldrar har aldrig varit vithåriga. Inte ens enstaka grå strån. Nåja. Själv verkar jag vara på god väg att bli en silverräv (silver fox).
Efter att ha lämnat in 550 enkronor till Pressbyrån (mot sedlar), så fann jag ny ytterligare drygt 100 enkronor. Nej, jag har inte rånat någon tiggare, eller så. Inte heller någon parkeringsautomat, då de väl numera inte tar enkronor. Men jag har aldrig tyckt om mynt då plånboken blivit för tung. Därför har jag shoppat, främst på Pressbyrån, och fått mynt som växel för alla sedlar jag lämnat in de senaste 15 åren. Så vi byter bara tillbaka nu, kan man säga. Ändå har jag haft ännu fler enkronor, men några hundra har moderns sambo tagit hand om. Men nu ska enkronorna försvinna och jag vill gärna bli av med dem. Kronorna har varit bundna medel där jag gömt dem i diverse burkar hemma. Men no more! Numera använder jag aldrig kontanter! Förutom de sedlar jag får för mynten. Men de kan jag sätta in på mitt Ica-kort.
Trots att jag avskyr mynt och kontanter, så saknar jag – av nostalgiska skäl – femöring, tioöring och 25-öring. De var väldigt bra då de var små. Folk tappade dem. Åtminstone var det ens feta lycka när jag var liten. Jag och kompisar kunde gå utanför kiosk och affär för att leta tappade öringar (är det inte en fisk?). När vi lyckats få ihop 20-30 öre så kunde vi i leksaksaffären, eller i kiosken, köpa plockgodis. Vissa sorter kostade 5 öre styck, så då blev där några godisbitar för oss att dela på. Det är lustigt med minnen, för det här kommer jag ihåg. Men jag har inget minne av vad jag tyckte om för godis. Hade jag mycket pengar, så vet jag att jag köpte snusklubba, cowboysnus (det där starka pulvret som fanns i små miniatyrplastflaskor), lakritspipa eller chokladcigaretter. Och då liksom nu, så avskydde/avskyr jag vingummi.
Officiellt har jag nu gått på semester. I ett par dagar. Sedan är det tillbaks till jobbet igen. Jag har svårt för att bestämma mig för om jag gillar eller ogillar mitt upplägg där jag varvar några dagar med arbete med semester. Det blir ingen sammanhängande semester, men tillräckligt för att jag ska känna mig ledig och ändå inte bli passiviserad. Fråga mig i höst om jag känner mig utvilad.
Märklig arbetsdag där jag fick göra en insats och diktera villkor, styra upp, peka med hela handen och göra utredning. Hur halkade jag in på det? Jag har inte med saken att göra, men det stämmer nog att jag är handlingskraftig och kan ta beslut. Det är mig man vänder sig till när man får problem och inte vet hur det ska lösas. Kanske de också har rätt i att jag måste vara tillgänglig för sådant som jag inte tycker jag har med att göra. För att jag har svar på allt. Jo, jag är nog en resurs. Och jag hatar det, eftersom jag inte har officiella befogenheter. Jag kan inte skaka av mig tankarna på att se mig om efter annat jobb, för jag tycker fortfarande att min roll är väldigt otydlig.
Dagens flärdtjänst var en ny (pensionerad) förmåga som inte ens kunde följa gps. Alltså fick jag vara gps. Och trots det så dubbelkollade han gps efter att jag förklarat adresser då han inte trodde mig. Nå, vill man hitta i Göteborg så ska man inte fråga en taxichaufför, och helst inte en gps heller. Fråga mig. Jag kan både mitt jobb och Göteborg.
Vad ska jag säga i dag då? ”Jag älskar dubbla negationer, för jag är inte inte den som är den”. Nä, det får bli en lista i dag, för jag orkar inte summera dagen.
Lovar du att vara ärlig?
Nej, ärligt.
Du heter:
Jonas.
Smeknamn:
Jontas, eller mitt efternamn.
Låt just nu:
Want to want me, Jason Derulo.
Om du röker:
Nej, vi har totalt rökförbud på jobbet – helt underbart!
Beroende av:
Tystnad.
Vad tror folk om dig:
Allvetande och omnipotent. Jag får ständigt frågor om precis allt. Självklart kan jag besvara allt, även sådant jag rimligtvis inte borde ha någon kännedom.
Stämmer det:
Kanske. Jag börjar misstänka att jag har fotografiskt minne för sådant jag hör (inte ser).
Var får du oftast dina komplimanger från:
Chefer, de rådfrågar mig om allt och ger beröm för att jag är snabb och har svar på allt (jag är kvicktänkt problemlösare).
Brukar du skratta för dig själv:
För trött. Skrattar inombords.
Vad står det i ditt senaste inkomna SMS:
Jag får aldrig, aldrig, aldrig någonsin sms.
Vilken är din favoritmålning:
Inget specifikt, men jag gillar kubism.
Vart bor du:
Centrala Göteborg, men fel sida om motorvägen.
Trivs du där:
Varken trivs eller vantrivs.
Vad har du för mobiloperatör:
Tele2 på två av mobilerna. Telia på övriga… *räknar* …tre? Hur många aktiva mobiltelefoner har jag egentligen?
Är du allergisk mot något:
Nej, inte egentligen, men reagerar på c-vitamin.
Har du haft sex idag:
Nej, vi har inget linneförråd på jobbet.
Nästa mål i ditt liv:
Oj. Återfå min fritid?
Hur svarar du i mobil:
Argt och frågande: Jonas?!
Vad sa den du pratade senast med i telefon:
Ja, hej då, då! (Ömma modern)
Antal sömntimmar inatt:
5-6 timme. Ovanligt länge, hade sovmorgon och behövde inte stiga upp förrän 05 i dag.
Sov du ensam:
Ja, men det känns inte så sedan grannarna börjat bo hemma. Mitt sovrum gränsar till tre andra sovrum (grannars) och de har börja föra liv om nätterna. Nej, inte älskog eller snarkningar, bara ”liv”… Jag hör när folk rör på sig. Ändå är här inte lyhört, men jag är superkänslig på natten.
Tycker du om din pappa:
Fel tempus.
Brukar du komma i tid:
Alltid! Utom när flärdtjänsten kör med egenmäktigt förfarande.
När mår du bra:
Ja, bortsett från trötthet, yrsel och smärta. Prima liv!
När blev du fotad senast:
Sånt vet man aldrig. Folk står ju med mobiler överallt.
Vanligaste färger på dina kläder:
Svart och blått.
Vad tycker du om fötter:
En anatomisk fördel.
Är du smart:
Jag är väl genomsnittlig?
Vem/Vilka saknar du just nu:
Gazzy, alltid Gazzy.
Favoritdryck på morgonen:
Så fort jag kommer till jobbet går jag inom Pressbyrån och köper en latte.
Är du blyg:
Nej, och det förvånar många eftersom jag är så fet. Att jag vågar ta plats verbalt och visuellt! Oförskämt av mig. Nej, men jag har självförtroende och stark integritet. Jag är en ångvält.
Sysslar du med någon sport:
Nej, men går på styrke- och konditionsträning.
Vill du hellre ha mail än brev:
Brev vet jag inte riktigt vad det är. Men mejla mig! Ring inte, mejla!
Tror du på kärleken vid första ögonkastet:
Ja, ända tills motparten öppnar käften.
Har du spytt offentligt:
Nej, tror inte det? Har jag missat en upplevelse?
Vem/vilka har betytt mest i ditt liv:
Osäker.
Är du nöjd med ditt liv:
Det är okej.
Om inte, vad vill du ändra på:
Jag vill bli av med mina man boobs.
Är du bortskämd:
Jag skämmer bort mig själv.
Tycker du denna utmaning är meningslös?
Nej, den hade ett syfte. Jag behövde inte tänka ut någon annan bloggtext i dag.
Kommentarer stängda