Månad: <span>oktober 2008</span>

Fullt medveten om att jag inte är särskilt nyanserad i det jag skriver, och då speciellt vad gäller jobb och människor jag möter i min vardag, så kanske jag ska bena ut det lite?

Arbetet
Mitt arbete är otroligt givande. Det har det alltid varit, åtminstone sedan jag flyttade till Göteborg. För jag värdesätts. Mina kunskaper värdesätts. Kanske inte av alla, men flertalet. Under mina åtta år i Göteborg har jag på en och samma tjänst bytt inriktning en 4-5 gånger. Jag har utvecklats. Jag vill också tro att jag utvecklat verksamheten genom mitt engagemang och att jag lyft människor kunskapsmässigt. Det har alltid varit mitt mål. Egenutveckling, dela med mig, sätta arbetet i förhållande till patienten och höja kvalitet samt skapa rutiner. I början handlade det om just att se till att det fanns gemensamma och fungerande rutiner. Mitt nästa steg var att handleda elever och förklara orsak och verkan inom sjukvården, patientkedjan, sjukdomar och behandlingar. Därefter gick jag vidare med att arbeta med kvalitetsarbete där patienten stod i centrum (ett arbete jag sakta håller på att lämna över) genom att belysa vården i form av statistik. Sedan ett par år arbetar jag med att få ihop statistik som speglar verkligheten som sedan ska kunna jämföras internationellt och som dessutom har ekonomisk betydelse. För både verksamheten och för patientgruppen. Responsen är övervägande positiv och det är därför jag är sådan mötesmänniska där jag dessutom ger föreläsningar. De möten jag deltar i är beslutsfattande på högre nivå än verksamhetens. Och i allt detta hjälper jag även personer på nationell nivå. Allt detta är väldigt positivt och stärker mig. Jag ser att jag gör nytta och har roligt under tiden. Okej att jag ibland skriver negativa saker, men det handlar om ventilen som min blogg är. Och när jag skriver negativt om andra personalkategorier – jag förstorar inte problemen jag beskriver, men det är väldigt enahanda och man kan tro att jag drar alla över en kam. Naturligtvis är det inte så enkelt. Problemmänniskor handlar förmodligen om personkemi och mitt underläge som ”bara” sekreterare. Många har uttryckt att de tycker att jag har för mycket kunskaper, som överstiger deras trots att jag ”bara” har en enkel utbildning. Sedan blir det också så att ingen kan försvara sig när jag här beskriver saker ur min synvinkel. Men ingen behöver oroa sig för det, att jag enbart har detta som min ventil. Jag kan säga ifrån. Hjälper inte det tar jag kontakt med berörda chefer. Ingen ska tro att jag tar skit och sedan bara gnäller här och inte vågar ta itu med problemen.

Privatlivet
Tidsbrist. Trots att jag bara arbetar 75 % har jag väldigt lite egen tid. Det beror på att arbetet tar väldigt mycket energi från mig, men det är inget jag klagar på. För jag har så roligt att det är okej att jag sedan sjunker ihop i en hög hemma. För det går också i vågor. Ibland orkar jag mer. Det beror på hur påverkad jag är av ms. Ändå gör jag väldigt mycket på min fritid förutom att sitta vid dator eller titta på tv. Det är något jag gör när jag inget annat orkar. Det som tar mycket tid är hushållsarbete då jag är petig med att allting ska vara (någorlunda) perfekt hemma. Kanske jag inte är ute så mycket och träffar folk på min fritid, men just nu har jag en social samvaro på jobbet som uppväger och som räcker nu när jag (tillfälligt) säckat ihop. När man har ms-tröttheten så orkar man inte odla sociala kontakter på fritiden. Jag orkar helt enkelt inte. Det är också okej, för jag vet att det inte är bestående. För att klara av att köra fullt på jobbet behöver jag vila och min vila innebär att kunna slappna av mentalt. Behöver jag köra så hårt på jobbet? Nja, jag har haft mycket att bevisa och förutsättningarna har förbättrats. Det känns som om jag nästan är i mål och då vänder jag blickarna åt annat håll. Som mitt fritidsliv.

Jag är nöjd med tillvaron som den är just nu. Det kan ändras – åt båda hållen. Därför uppskattar jag nuet. Jag vet vad jag har och är tillfreds med det.

Jag. Jag. Jag. Trots att detta är en personlig blogg så undviker jag att inleda en bloggtext med ordet jag. Det är för superegoistiskt. Ett inledande ord som signalerar att texten ska handla om mig in på mikronivå där jag ska vända ut och in på mig själv. Rena porrträsket av privat (inte personligt) tyckande.

Min egen tanke kring ordet jag i inledandet av en bloggtext är att man skrämmer iväg sin läsare. Om nu ingen får förväntningar av att få läsa något riktigt snaskigt. Första ordet slår an tonen.

Hur man i övrigt använder ordet jag, har inte så stor betydelse. Eller om texten faktiskt visar sig vara supersnaskigt och egoistiskt. Men det ska vara med finess utan inledande ordet jag som direkt drar ner förväntningarna på innehållet. Och jag skiter fullständigt i om en mening inleds med och, men, eller (dock inte okej med utan, för).

Ett nytt stycke eller mening får gärna inledas med jag, men som sagt inte hela textens inledning. Nej, det är inte jantelagen som skapat denna regel. Jag kan faktiskt inte påminna mig riktigt varför denna regel uppstått men jag har haft den med mig sedan skoltiden och jag tror visst att det är en etikettsfråga som jag modifierat något. Men än värre är när man inleder en mening utan subjekt, där man inleder med predikat och helt utesluter subjektet. Som ”Måste gå nu. Har annat för mig”.*

Tittar jag i mitt bloggarkiv ser man att jag inte särskilt ofta börjat en text med jag. Det förekommer (två gånger på en månad) och jag vet varför. Jag har varit lat och inte orkat tänka ut en annan formulering.

En annan skrivregel jag försöker hålla är att två efterföljande meningar inte ska börja med samma ord. Det är svårare att följa. Det är ett väldigt bra ord att upprepa. Det borde man inte. Det ska jag också försöka sluta med. Det ser inte fint ut. Det ser tjatigt ut.

Försöker andra tänka på hur de skriver?

* Jag måste gå nu då jag har annat för mig.

I dag känner jag mig lite förkyld. Imponerande. Ms = överaktivt immunförsvar. Nästintill omöjligt att bli förkyld. Mina sprutor = drar ner immunförsvaret. Inte bra då jag blir infektionskänslig.

Självklart blir jag väldigt orolig över en liten ynka förkylning, för jag vet inte vilka konsekvenser det får. Särskilt orolig är jag över årets influensa som lär vara något i hästväg.

Jo, men jag vill ta influensavaccinet i år. Tidningarna har skrivit om att märkligt få har tagit vaccinet i år, vilket jag inte alls finns märkligt. Vaccinet finns inte att få av leverantören förrän från och med måndag i nästa vecka.

Själv ingår jag inte i högriskgruppen (65+, hjärt-kärlsjukdom, nedsatt immunförsvar). Ms ingår inte i den gruppen även om jag på artificiell väg har nedsatt immunförsvar. Jag vägrar betala fullpris, vilket man får göra i Västra Götaland. Hade jag varit i riskgruppen hade det kostat 100 kronor. Hade jag bott i Skåne hade det varit gratis.

Lyckligtvis får jag sprutan gratis på jobbet. Frågan är bara när eftersom alla ska få den på en gång. Det är inte kul att influensan kommer före vaccinet. Vaccinet ska hinna verka också.

Min förkylning ställer till det. Man ska ha varit frisk i ett par veckor innan man får ta något vaccin. Trots vaccinets avdödade virus så finns risken att man blir sjuk. Det vill man ju inte.

Hoppas jag är frisk i morgon så jag kan börja räkna mina två veckor och att det då infaller med massvaccineringen på jobbet.

Någon verkar trakassera oss som bor i min trappuppgång. Cirka 90 % har någon form av fysiskt handikapp och vi bor alla i handikappsanpassade lägenheter. Av den anledningen har vi automatisk dörröppnare till ytterdörren – från insidan trycker vi på en knapp så att ytterdörren flyger upp. Bra för de som sitter i rullstol. I går hade någon klippt av ledningen till dörröppnaren. Så obegripligt onödigt. Nå, men fastighetsskötaren har nu kopplat ihop trådarna igen.

I dag ringde det på porttelefonen. Jag svarade.

– Det är brevbäraren. Jag kommer inte in, portkoden fungerar inte.

När jag sedan gick ut upptäckte jag att någon nu förstört knappsatsen till porttelefonen på utsidan. Också detta obegripligt onödigt.

Någon måste hysa agg mot oss boende. Stör vi omgivningen på något sätt? Eller är det riktat mot någon speciell? Är utövaren någon av grannarna i trappan? Är det bara ett sammanträffande att man på två dagar förstört något som har med att låsa upp ytterdörren? Vad blir nästa åverkan? Sånt här är inte kul, för jag vet inte vad det handlar om.

Officiellt är jag nu klar med årets tandläkarbesök. Fyra månader och två veckor tog det. Från första till sista besöket. Jag blir sur över att det ska dra ut så på tiden, att de fulltecknar sina besökstider så till den grad att en pågående behandling sedan handlar om att finna luckor hos tandläkaren. De borde ha mer luckor i sina bokningar, vilket faktiskt går (I should know, jag har arbetat med tidsbeställning).

I dag är det en underbart vacker och väldigt kall höstdag. Det blev som högst +9 i eftermiddag. Sånt här väder skulle vi haft årets alla dagar, utan undantag.

På jobbet pratade vi för någon dag sedan om klimatförändringen och hur vi märker av det. Särskilt vintrarna saknar jag. De där med meterhöga snövallar där snön faktiskt ligger kvar hela vintern. Sedan är ju sommaren också numera hemsk med sin olidliga och omotiverade hetta. Men snön saknar jag.

Hm. Plötsligt insåg jag när jag fick mitt första migränanfall. Tidigt 80-tal, snö, sol. Då trodde man att jag blev snöblind, men det måste ha varit migrän utlöst av att jag blev bländad. Nåja.

Min första fridag har varit rätt så stressig. Ännu har jag nämligen inte hunnit se ikapp alla avsnitt av Våra bästa år.

En sak reagerade jag på. På dörren stod ”210”, ett rumsnummer. Men på engelska säger de ”two ten”. På svenska blir det, om man får tro våra duktiga[1] översättare, T10. Man hör alltså inte skillnad på T10 och two ten? Och man ser inte vad som visas i bild? Jag har fler synpunkter, men detta är vad jag kommer ihåg.

Jo, jag har lekt väldigt mycket med powerpoint sedan jag gick hem från jobbet i går. Det känns nästan som om jag fortfarande är i tjänst. Lycka!

I morgon bär det av till folktandvården. Det enda obehagliga med det är att jag inte får lägga in snus efter tandborstning och före besöket. Två långa timmar. Men det är mer ett mentalt trauma än fysisk abstinens, för jag känner inget behov nattetid utan klarar mig utmärkt om jag så sover i 12 timmar. Av erfarenhet vet jag att abstinens kommer först efter 13 timmar.

[1] Okej, nu var jag ironisk.

Om det tagit mig tre månader att upptäcka en låt, måste det betyda att jag inte är särskilt… hipp. Åtminstone var det tre månader sedan låten publicerades på Youtube av EMI. Swingflys Singing that melody. Jag råkade hamna mitt i låten när den visades på MTV nu på morgonen. Och fastnade av två anledningar. 1) Jag kände igen rösten. 2) Videon är inspelad på Göteborgs gator (Avenyn). Det första jag såg var en spårvagn (5:an) och var därmed tvungen att kolla upp detta.

Låten sätter sig. Sånginsatsen… Låt mig säga att allt är bättre än Håkan Hellström[1].

Och jag kände igen rösten från Teddybears STHLM och låten Hey boy.

[1] Jag vet att Håkan blir sur av att höra sånt eller att man klagar på hans sånginsats. Men han behöver inte bry sig. Han har sin skara av hjärndöda fans som också är tondöva, samt att han alltid i GP får högsta betyg för sina konserter. Han får vara nöjd med det.

Tyck synd om mig! Min helg börjar nu, fem dagar av ledighet. Utan arbete! Inte förrän på tisdag får jag nöjet att återse mina kära arbetsuppgifter. Som jag för övrigt aldrig hann påbörja den här veckan.

Nå, men eftersom jag är arbetsnarkoman smög jag ner ett usb-minne i fickan så jag kan sitta och leka lite i PowerPoint under min ofrivilliga ledighet. Cirka 300 sidor ska skrivas om och publiceras snarast på jobbet. Snarast är väl tisdag? Alltså måste jag arbeta lite ideellt hemma. Visst?

Okej. Kanske jag tvingas göra en omprioritering. Fem dagar av missegos? Ska vi låta Gazzy avgöra? Får hon se mitt usb-minne med nackrem tar hon det och springer sin väg. Så jag förstår redan nu vad jag har att vänta. Kramp. I handen. Av att klia en kattmage i fem dagar. Det är tufft att vara underställd en primadonna. Förstår ni hur lugnt och skönt jag har det på mitt jobb i jämförelse?

I morgon hinner jag kanske göra det som jag ser som mina ordinarie arbetsuppgifter. Kanske. Det är svårt med tiden. Eftersom jag tjatat så mycket om alla möten och föreläsningar jag är med i, så visar jag hur denna vecka ser ut.

Jo, jag har möten torsdag/fredag också, men jag vägrar gå in när jag är ledig. Men det är klart. Då veckan ännu inte är slut, så lär mer tillföras.

Ännu en lång dag på jobbet. Tidåtgång möte: fem timmar. Trots att det var nödvändigt så känner jag ändå hur otillfredsställande det är att inte hinna med ”det vanliga”. Hur ska det gå i morgon? Minst två timmar på möten igen. Äh, jag får väl göra som vanligt. Spara allt jobb till arbetshelgen. Då är det garanterat inga möten.

Möten handlar egentligen alltid om förändringar. Eller rättare sagt förbättringar. Åtminstone de jag deltar i. Jag ratar rena informationsmöten, för information kan jag få andra vägar. Istället prioriterar jag beslutsfattande möten där min röst är viktig att göra hörd.

En rolig liten passus (eller heter det ”ett passus”?) var att fler än jag gjort anmälning för något som jag upptäckte för något år sedan. Det känns gott när man får rätt även om det är långt i efterhand. Och så hörde jag effekten av min anmälning. Väldigt skönt att få till sig. Tråkigt bara att jag hör det på omvägar. Tja, jag hade väl aldrig fått veta om jag själv inte hade haft ett sådant stort kontaktnät.

[Infoga demoniskt skratt här]

Klen lekamen. Det har varit slitsamma dagar. I morgon fortsätter det.