Månad: <span>oktober 2012</span>

Publicerad 15 oktober, 2012

Motvind


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Det blev i slutändan en ganska jobbig dag. Nej, inte så farlig, men osmidig. Det kändes ganska okej när jag gav mig i väg till jobbet i dag, jag till och med tog ett foto som jag kastade ut på Twitter. Förutom att mitt tweet inte gick i väg. Det såg jag först på jobbet och fick då sända om mitt tweet. Och anledningen till att mitt tweet inte gick i väg, berodde på att jag gick utanför dörren och förlorade kontakten med mitt trådlösa nätverk.

Blev det bättre på jobbet då? Det gick rätt hyfsat fram till dess jag fick ögonflimmer vid lunchtid. Följt av en infernisk huvudvärk. Trots detta avverkade jag ett förmiddagsmöte (migränfri) för att sedan börja röja i mina pappershögar (då hade jag migrän) som legat sedan efter sommarsemestern. Jag hittade en del saker som jag måste ta itu med på stört. Men jag var klen av mitt migränanfall, så jag flexade ut en timme tidigare. Mer orkade jag helt enkelt inte.

Hemkommen sov jag några timmar, vilket gjorde underverk. Men sedan har jag kämpat. Den jäkla datorn har haft några app-krascher med iCloud och PhotoStreamer, vilket krävde en avinstallation följt av en nyinstallation. Tyvärr är detta numera något ständigt återkommande gällande min dator. Officepaketet kraschar också hela tiden, men jag vet inte om jag vill göra någon ominstallation. Trots allt så är inte datorn frisk och ny ska inköpas snarast möjligt. Och med det menar jag i december efter att jag fått lite retroaktiv lön. Kanske jag i den summan också kan kasta in en ny tv då den gamla också lever sitt eget liv.

Lite sur blev jag också på ett mejl gällande mitt antivirus. Det förnyas automatiskt för en summa på 700 kr. Om en månad dras summan från mitt konto. Det som gör mig sur är att jag som sagt ska skrota datorn. Men behöver ett fungerande antivirus under den månad som är mellanskillnaden mellan gammal och ny dator.

Nej, teknik och hälsa – det är väl de två stora problemen jag får kämpa mot dagligen. Och jag som var så glad i morse när jag äntligen skulle få gå till jobbet efter en lååång helg!

Dagens dialog:
Jag: – Jag har migrän. Tyck synd om mig!
Kollega: – Ja, usch. Det är fruktansvärt synd om dig!
Jag: – Sluta! Jag vill inte ha något medlidande!

Jag är av en komplicerad dubbelnatur.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Kampen Personligt Teknik Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 14 oktober, 2012

Pusslandet

Helgerna är för korta. Det var mycket bättre under de tio år som jag arbetade var tredje helg. Då fick jag mycket mer ledighet, åtminstone kändes det så. Jag hade då lediga långhelger om man ser till det som inte var arbetshelg. Och arbetshelgerna var mycket friare än att arbeta vardag. Ingen telefon som störde. Ingen som stod i dörröppningen och krävde min uppmärksamhet. Det känns inte som om jag hinner vila något dessa korta helger. Hur andra hinner med sina helgledigheter förstår jag inte.

Kanske helgerna också känns så korta eftersom mina veckor är så fulla av aktiviteter?

Jag fick en uppmaning i förra veckan som jag försökt hinna med under min lediga helg. Kanske jag borde gjort det hela på arbetstid, men jag hinner och det ganska bråttom. Jag uppmanades att skriva ner min arbetsbeskrivning. Det har varit väldigt svårt. Jag har väldigt många roller och arbetar för så många olika… områden och nivåer. Jag har skrivit rubriker och sedan i punktlistor försökt att övergripande får ner mina ansvarsområden och arbetsuppgifter. Nej, jag är nog inte riktigt klar med min arbetsbeskrivning. Trots att det hitills blivit tre A4-sidor med en punkt för varje rad.

Nu börjar jag också se konsekvenserna av att jag inte hinner allt. Jag prioriterar så hårt nu på jobbet att jag förväntar mig klagomål. Räknar jag grovt har jag i dag sju olika roller vilket innebär kanske 3-4 titlar och motsvarar tre heltidstjänster. Och jag jobbar 75 %. Ekvationen är svårlöst. Hade nu lönen varit motsvarande arbetet, så hade jag nog inte känt så mycket press. Nu känns det mest som om jag blir utnyttjad. Och det är därför jag också nu prioriterar så hårt.

Vad jag ska göra med arbetsbeskrivningen? Ingen aning. Men det är väl bra om en sådan finns. Om inte annat så som kom ihåg för mig själv. Jag kommer inte ihåg allt jag ska göra om jag inte har en checklista att bocka av varje vecka.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 13 oktober, 2012

Skyddad: Intressekonflikträdd

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att se det, ange ditt lösenord nedan:

||||| 0 I Like It! |||||

Lösenordsskyddat

Kommentarer stängda

Publicerad 13 oktober, 2012

Styrka

Visst, det kan tyckas vara omotiverad av mig, men jag är lycklig. Jag är alltid lycklig. Det är mitt default-läge. Självklart har jag också ångest, oro och så vidare i min vardag. Det största inslaget har jag nog av frustration. Men lycklig.

Vad gör mig lycklig? Jag har fått höra följande av andra:

  •  Det är brist på självinsikt – jag är och ska vara olycklig!
  •  Egentligen är lyckan en depression.
  •  Förmodligen rör det sig om hjärnskador till följd av plaque/plack som uppstått på grund av ms.

Vilka säger detta? Kreti och pleti. De som inte kan acceptera att jag är lycklig. Det är nämligen väldigt provocerande. För vem kan ärligt säga att de i grund och botten är lyckliga?

Självinsikt är viktigt för mig. Därför har jag försökt tolka min lycka, men det är svårdefinierat.

Under hela min uppväxt och under mina första år i vuxenlivet, hade jag många och tunga ok. Jag var osäker. Jag var utsatt och ansatt. Allt var en kamp. Jag drabbades också av diverse sjukdomar och olyckor som gjorde allt så mycket värre. Allt, eller åtminstone det mesta, var ett helvete.

Vändningen kom faktiskt sig av att jag fick min ms-diagnos för snart fjorton år sedan. Symtomen var hemska och det dröjde innan jag fick en diagnos. När jag väl fick min diagnos, så släppte allt. Jag kunde ta den diagnosen. För jag visste vad det innebar. Därmed kunde jag också släppa alla ok jag släpat runt på. Dels för att jag insåg att jag drogs ner av dålig energi om jag tog åt mig av alla problem. Dels så hamnade mycket i ett perspektiv vilket också gjorde det lättare att släppa mycket som egentligen var utan betydelse. Ungefär samtidigt med min ms-diagnos (ett år senare) genomgick jag en livskris som   jag kom ut   ur mycket stark och självsäker. Väldigt lite kan rubba mig i dag.

Jo, jag kan komma ur balans och känna mig övergiven i vissa situationer. Främst tänker jag på förra årets kamp med sjukdom där jag inte kunde (eller kan) nå sjukvården alls. Då kände jag mig utlämnad. Men det gör mig inte deprimerad, jag blir istället förbannad och envis. Och paradoxalt nog så finner jag lycka även i det. Kampen. Skadeglädjen i att ge igen gör mig lycklig.

Vidare blir jag lycklig av rutiner i vardagen. Och av väldigt små saker. Att utföra och slutföra saker ger mig mycket. Vädret och årstiden (just nu) gör mig lycklig. Gazzy (åh, darling) gjorde mig lycklig, vilket i dag ersatts av mina 13 skator ute på gården. Delaktighet gör mig lycklig. Social samvaro gör mig lycklig. Att få finnas i ett sammanhang. Sömn, tv, dator, mobiltelefon, arbete – ja, allt gör mig lycklig.

Som sagt – det här kan vara provocerande. Den enskilda orsak som jag kan se, som lett fram till lycka, är förmågan att kunna släppa taget om sådant som inte tillför något i mitt liv. Och istället värdesätta de små sakerna. Allt annat med frustration och annat negativt, som ändå förekommer i min vardag, är det sekundära. Grundkänslan kan ingen ta ifrån mig. Livet är och har alltid varit gott! Lycka!

||||| 0 I Like It! |||||

Kampen Multipel skleros (ms) Övertygelse Personligt Självinsikt

En kommentar

Publicerad 12 oktober, 2012

Skyddad: Bitch & moan; Second strike

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att se det, ange ditt lösenord nedan:

||||| 0 I Like It! |||||

Lösenordsskyddat

Kommentarer stängda

Publicerad 11 oktober, 2012

Bokens dag?

En gång i tiden var jag ett riktigt bokmal. Så fort jag fick börja cykla ensam som barn skaffade jag ett lånekort på biblioteket. Märkligt nog så lånade jag nästasn aldrig böcker avsedda för min åldersgrupp, utan jag hamande ganska tidigt i vuxenavdelningen. Och jag lånade precis allt! Jag plöjde allt!

Kanske det inte är så konstigt att jag sedan fick sommarjobb som 15-åring på biblioteket. Eller att jag arbetade ensam som 15-åring på detta bibliotek. Ordinarie bibliotikarier tog semester samtidigt eftersom de litade helt och fullt på mig. Det enda otäcka var när byns narkoman kom för att injicera på toaletten.

Självklart har jag sedan fortsatt läsa böcker. Men det har blivit mindre och mindre tid till det på senare år (läs: sedan jag flyttade till Göteborg för tolv år sedan). Jag har inte tid! Till viss del också p.g.a. den där flugan som kallas Internet. När jag väl läst något, så har det varit studielitteratur som jag har nytta av kunskapsmässigt. Ja, jag köper studielitteratur. Även när jag inte är inskriven på någon kurs på universitetet.

I dag tilldelades Mo Yan Nobels litteraturpris. Vad säger jag som bokläsare om det? Absolut ingenting. Det är så fruktansvärt ointressant. Jag har aldrig hört människans namn, och även om det hade varit en författare jag varit bekant med, så är Nobels litteraturpris så fruktansvärt meningslöst och intetsägande. Det betyder verkligen ingenting för mig. Det går inte att säga att någon författare är så mycket bättre än någon annan. När det gäller böcker så är det väldigt subjektivt, vad vi tycker är bra. Språklig begåvning är en sak. Förmåga till att framföra en berättelse eller åsikt en annan. Och den personliga upplevelsen, den subjektiva, en tredje aspekt. Förmodligen den viktigaste. I ett sådant sammanhang kan man inte delge någon ett pris.

Det löjligaste av allt är när det framförs önskemål om att ge Astrid Lindgren priset postumt. Är nu priset ett kvitto på ett gott arbete, samt att pengarna ska hjälpa en kämpande konstnär i vardagen, så är det verkligen overkill att ge det till någon som är död. Dessutom ser jag ingen storhet i Astrid Lindgren (litteraturens motsvarighet till Justin Bieber). Jag har inga känslomässiga band till Astrid Lindgren eftersom jag aldrig läst hennes böcker under mina mottagliga år som barn. Därför kan jag vara lite mer objektiv. Men jag kan förstå de som gärna hade sett henne som pristagare. Men som sagt, en subjektiv uppfattning ska inte ligga till grund för ett stort och representativt litteraturpris där man inte kan finna språklig finess eller ett tankeväckande budskap.

Min egentliga uppfattning – skippa det där med litteraturpris. Böcker ska upplevas på ett personligt plan utifrån intresse.

||||| 0 I Like It! |||||

Litteratur Omvärldsbevakning Övertygelse

2 kommentarer

Publicerad 11 oktober, 2012

Stimuli och simultan

Simultanförmåga har jag i stort sett alla sammanhang, utom när det kommer till att titta på tv eller lyssna på radio. Varför jag måste vara fri från övriga intryck just vid dessa tillfällen kan jag inte svara på.

I dag satt jag på ett möte och blev upprörd (som vanligt) och fick uppdrag att kolla upp det jag klagade på. Mötet fortsatte. I och för sig deltog jag inte i diskussionerna under en stund, men jag lyssnade på allt. Hade de varit något mer som jag hade protesterat emot, så hade jag sagt ifrån. Vad jag höll på med? Jag satt och lekte med min iPhone. Skulle man kunna tro, och det trodde nog mötesdeltagarna också. Nej, jag kontrollerade fakta kring det jag hade protesterat emot tidigare. Istället för att gå hem på kammaren och göra efterforskningar, så gjorde jag det direkt. Trots allt når man all information man behöver genom nätet, vilket en iPhone som bekant har tillgång till.

Så efter en stund kunde jag ge fakta samt förslag på en lösning, som kan beskrivas som Linje 3. Ett alternativ vi aldrig diskuterat. Lite förvånade blev övriga mötesdeltagare av att jag arbetat när jag satt och lekte med mobilen. De trodde att de förlorat min uppmärksamhet helt. Nej, inte alls! Och så kom den där vanliga kommentaren om att män inte har simultanförmåga.

Jag undrar bara… Stämmer det verkligen? Kan inte män utföra två saker samtidigt? Och kan alla kvinnor göra flera saker på en gång? Är det könsbundet? Finns det några empiriska studier som ger belägg för det hela? Handlar det om fördomar? Jag önskar jag hade svar på det hela. Det stör mig lite att höra att jag egentligen inte borde kunna utföra två saker samtidigt. Med den inställningen borde man inte kunna… öh… gå och tugga tuggummi samtidigt. Vilket är en dålig liknelse när det gäller mig som går dåligt ändå och som aldrig tuggar tuggummi.

En förmåga jag har, som verkar förvåna många, är att jag kan sitta och skriva text på dator utan att titta på skärmen och dessutom samtidigt prata med någon annan om något som inte har med det att göra som jag skriver. Ja, jag kan inte hjälpa det? Det bara är så! Men prata inte med mig när jag tittar på tv. Jag är uppslukad till 100 % av det som händer på tv.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Personligt

3 kommentarer

Publicerad 10 oktober, 2012

Skyddad: Bitch & moan, October edition

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att se det, ange ditt lösenord nedan:

||||| 0 I Like It! |||||

Lösenordsskyddat

Kommentarer stängda

Publicerad 10 oktober, 2012

Över gränsen

Officiellt säger jag mig komma från Skåne, ibland specificerar jag det även till Kristianstad i Skåne. Det är nog mer komplicerat än så. Okej, jag är äkta infödd skåning. Och jag kommer från Kristianstad. Men!

Jag är född i Kristianstad, men jag flyttade inte dit förrän jag var 20 år. Och jag bodde där sedan bara i tio år. Jag har bott i Göteborg mer än tolv år nu. Mina första 20 år bodde jag i byhålan Tollarp, två mil söder om Kristianstad. Också det en sanning med modifikation. Mina första sex levnadsår bodde jag på landet utanför samhället Tollarp. Verkligen på landet – mellan två småbyar, men fortfarande utanför det större samhället. Nåja. Om två år är Göteborg den plats där jag levt huvuddelen av mitt liv hitills.

Är jag skåning? Absolut! Men… Öh… Enligt gängse regelverk och definitioner så är jag invandrare, eller rättare sagt andra generationens invandrare. Halvfinnen i mig klassificerar mig till invandrare. Samtidigt som jag är infödd skåning och förmodligen har det hundratals år tillbaka i den halvan som numera utgör mig till halvsvensk.

Nä, vänta. Jag är helsvensk (fint). Och halvfinne (coolt). Skåning (lyte).

Vad vill jag ha sagt med detta? Inte mycket. Bara det att mitt ursprung känns komplicerat. Och hur jag ska definiera mig själv när man frågar ”varifrån kommer du”? För varifrån kommer jag? Nästa gång man frågar mig detta, så får jag väl säga det enda säkra – från ett sköte.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Personligt

4 kommentarer

Publicerad 9 oktober, 2012

Som det kan bli

Det känns som om nypremiären av min blogg kommit av sig redan efter ett inlägg. Nej, jag vill inte återgå till vardagsbloggen, men just i dag känns det mest logiskt.

Mitt enorma problem är tidsbristen. Tiden finns inte att sitta vid datorn. Tiden finns heller inte till att planera eller tänka efter innan jag skriver något. Så när jag väl sitter vid datorn så blir det en sådan här ”släng-ut-text-utan-tanke”.

Det är lite roligt på jobbet. Okej, definitionen av rolig är nog något helt annat än det här, men jag sätter på min dörr upp min veckoplanering. Jag tycker att det är en god service för alla de som söker min närvaro och kompetens. För jag har ingen närvaro och de får inte ta del av min kompetens. Jag är aldrig där. På min veckoplanering kan de se vad jag gör och var jag är. De kan också se när jag enligt schema är på mitt rum. Min fysiska närvaro gestaltar jag med vit bakgrund. Min frånvaro med grön bakgrund. Vit bakgrund existerar inte längre. Det är ”roligt”. Man kan aldrig förvänta sig få tag i mig.

Vad detta innebär i praktiken, förutom arga människor som jagar mig, är att jag inte har något luft i systemet. I dag blev det ingen direkt lunch, utan jag åt en fralla samtidigt som jag skrev massmejl som jag var tvungen att skicka. Jag har arslet fullt från det jag öppnar dörren på jobbet, tills jag stänger den. Bildligt. Rast kan jag glömma. Jag far fram och tillbaka. Pendlar mellan olika roller. Självklart tröttar detta ut mig något enormt. Vilket innebär att jag inte orkar med datorlivet på min fritid. För just nu är det bara extra allt. Utom tid.

Ändå har jag inte gett upp hoppet om min blogg. Jag vet vad jag vill med den. Och det är inte sådana här vardagsinlägg.

Avkoppling är sängläge. Men det blir för få timmar av det också.

||||| 0 I Like It! |||||

Vardagsblogg

Kommentarer stängda