Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Nej, jag vill inte döpa inlägget till ”Hjärtinfarkt, del 3”. Men i praktiken…
I dag var det dags för kortison. Allt var okej inför detta, trodde jag. Men! Någon ville att jag skulle ta EKG nr 3 för den här veckan. Att jag hade med mig kopior på ett korrekt och aktuellt EKG godtogs inte. Nänä. Självklart var EKG nr 3 också normalt, för elektroderna satt på rätt avledningar. Så då var det bara att tuta och köra.
Men det där felaktiga EKG:t verkar förfölja mig för alltid. Ingen verkar intresserad av att makulera det felaktiga EKG:t eller skriva en journalanteckning om det hela. Så varje gång min journal öppnas så är där någon som hänger upp sig på ”EKG visar tidigare hjärtinfarkt”. Och jag måste hela tiden ta om och förklara. Och så blir jag ifrågasatt hur jag kan veta EKG-tolkningarna (de är läkare och sköterskor – jag är simpel sekreterare; skillnaden är att läkare och sköterskor litar på en automatisk och maskinell grovtolkning av EKG, medan jag förlitar mig på mina kontakter med hjärtspecialister som kan tolka EKG genom erfarenhet).
Det gick bra att få kortison. I droppform tog det en timme. Eller bra och bra… Först blev där ett blodbad när jag fick kanyl, eftersom där var något fel på skyddshylsan. Så innan slangen till dropp kunde kopplas in så hade jag ur armvecket en blodfontän som sölade ner mig, sängkläder (låg i säng just då), golv och så vidare. Tur jag inte är känslig.
Den biverkningar jag noterat så här långt, är metallsmak i munnen. Därför vill jag småäta hela tiden för att inte bli galen eller illamående av smaken.
När jag var färdig för dagen och kunde återgå till jobbet (de hatade att jag inte var sjukskriven, ”för du kommer att må jättedåligt”*), så råkade jag springa på akutdoktorn från i tisdags (han var privatklädd) och jag högg honom direkt:
– Du, EKG:t var ju felkopplat!
– Oh, jag ber om ursäkt! Hoppas du inte tog åt dig för mycket (nåt sånt sa han).
– Nädå! Ingen fara! (*ähum*).
– Så du valde kortison ändå?
– Ja, jag tyckte det var lika bra.
Och så tog vi ett ömsint farväl (d.v.s. han sprang vidare).
När jag kom hem från jobbet så låg där en kallelse från vårdcentralen närhälsan. På grund av att jag är så jä*la hjärtsjuk så får jag en tid för snabb uppföljning och utredning. Om 2½ månad. Som jag naturligtvis ska ringa och inhibera. Men visst är det anmärkningsvärt? Hade jag nu som ”bara patient” trott på det felkopplade EKG:t, så hade jag fått gå och oro mig hela sommaren. Och sedan vänta på ytterligare utredning med ultraljud (om sex månader) för att sedan få slutsvaret ”hjärtfrisk” om kanske nio månader!
Det enda som grämer mig är att jag inte kan få bort det där felaktiga EKG:t ur alla handlingar…
* Jättedåligt = eventuellt inte kunna sova och känna sig speedad
Bonus:
Kommentarer stängda