Så där. Det känns väl så där. Att sova 17 timmar det närmaste dygnet hemkommen från jobbet. I fem veckor har jag vilat. Åker till jobbet och sitter still i nästan en hel arbetsdag, och sedan blir så här trött?
Vila är nog det värsta jag vet. Och vila det jag behöver mest.
Första arbetsdagen efter sjukskrivning. Det har gått bra, men det är inte bra. I vilket fall som helst så gick det över förväntan. Men det är inte bra.
Efter att i ett drygt års tid ha diskuterat om jag ska få nytt arbetsrum eller inte, så gav jag upp om att det ska bli verklighet. Sista tanken i går innan jag somnade var att jag måste släppa hoppet om det. Första frågan jag fick i dag var om jag kunde tänka mig att byta arbetsrum. Mitt svar: ”Det beror på vilket rum vi då pratar om”. Och det handlar om ett rum jag inte trodde ens fanns till förfogande. Men det ska nu ske en stor rockad. Även om det är en schackterm, så blir resultatet en dominoeffekt. Där jag om en månad är den siste att flytta. Jag får ett rum två meter ifrån där jag sitter i dag. Skillnaden är att rummet är dubbelt så stort och är sist i en korridor – inget spring utanför och inga spontana besök! Arbetsro, äntligen?
Jo, förmodligen är det anledningen till att just jag får det rummet. Större möjlighet till att få sitta ifred. Men också detta att jag ofta har (inbokade) besök där jag behöver flera besöksstolar. I dag går det att dra in en besöksstol, men det täcker upp hela golvytan. Japp, compact living.
En konsekvens av rockaden är också att jag förlorar tre av mina arbetskamrater. Men å andra sidan vinner jag en ny arbetskamrat.
Hösten har nu officiellt inletts. Som vanligt händer det mycket på jobbet under hösten.
Kommentarer stängda
Tänk, det är nu min sista sjukskrivningsdag. Fem veckor har gått. I veckan som kommer ska jag:
Okej, så min sommarsemester gick om intet, men det gör inget. Inte ens före min sjukskrivning var jag stark nog att resa hem till Skåne. Kanske jag med tiden -om några år? – är så pass stark att jag klarar av att resa hem. Jag är inte berättigad till riksfärdtjänst, så jag kan inte få taxiresa från dörr till dörr 30 mil. Hade jag bott i annan kommun hade det förmodligen varit okej. Men min kommun (Göteborg – jag avskyr verkligen kommunen, älskar dock staden) har beslutat att jag visst har rätt till riksfärdtjänst, men att det ska vara med tillgängliga kommunikationsmedel, det vill säga kollektivtrafik. Enligt lag är färdtjänst kollektivtrafik, men det bortser kommunen ifrån och påstår istället att tåg är kollektivtrafik. De kan boka biljett till mig som är väldigt mycket dyrare än om jag själv bokar tågbiljett. Men jag klarar inte tåg. Jo, tågen i sig, men inte alla byten. Om jag ska åka hem:
Men problemen är förutom själva bytet:
En möjlig lösning på alla byten av färdsätt, är att i Lund byta till skånsk flärdtjänst (man ringer och bokar via Senegal) som gäller över kommungränserna men inom hela Skåne (tror jag). Men det löser inte problemen fullt ut.
Så det enda jag kan hoppas på är att återfå de funktioner jag hade före sommaren 2011. Det sorgliga är att jag inte varit hemma sedan 2011. Före dess var det 2006. Anledningen till att jag aldrig får åka hem beror på Göteborgs kommun. De håller mig gisslan. Och så det där med att direkttåget mellan Göteborg och Hässleholm försvann – det var en fungerande nödlösning där jag kunde hämtas med privat bil.
Jag vill ha riksfärdtjänst. Tre gånger per år. Istället blir det Skånebesök tre gånger per decennium.
Om jag hade varit frisk? Då hade jag åkt hem varannan helg.
Möjligen kan man se det som ett statement, men troligare en fundering jag burit med mig under bloggens hela existens. Något jag skrev för ett dygn sedan på Twitter.
Halvfinne blev jag inte förrän jag flyttade till Gbg. För att släta över fokus från att vara skåning.
Som skåning utanför Skåne bemöts man ständigt av hån och ännu mera hån. Eller trakasserier…
Okej, jag är halvfinne. Men det betyder egentligen inget. Definierar mig inte. Gör inte skånskan heller.
Jag har ett behov av att spä ut andras definitioner av mig. För då kanske man finner det som är essensen.
Vad det handlar om? Jo, jag kan också driva med mig själv om att vara skåning, men det är faktiskt lika sårande som att bli mobbad för vilket fysiskt attribut som helst. Det blev lite väl mycket skåningskämt när jag kom till Göteborg, men det värsta är att det fortsätter. Jag är inte ensam skåning i Göteborg. Min skånska dialekt är inte särskilt påtaglig jämfört med andras skånska. Men av någon anledning så reagerar ingen på att just de pratar skånska. Varför ska just jag behöva höra ”skämten”?
Varför jag är så lättstött? Det har kommit mer sista året. Det har blivit svårare att skaka av sig det. Jo, där är så mycket som ligger mig i fatet ändå. Kvinnodominerat yrke. Överviktig. Ms (faktiskt). Där är så mycket jag måste försvara för att hävda min rätt till existens. Många hänger upp sig på det som är ”avvikande”. Jag vill att man lyfter blicken lite och ser vilka möjligheter jag bistår med istället för att begränsa mig till sådant som jag inte ens använder till att identifiera mig själv med.
Lite undermedvetet har jag alltså också kört med kortet ”halvfinne”. Varför? För att komplicera mig själv lite. För hur kan jag vara skåning om jag samtidigt är något annat? Och vad innebär halvfinne egentligen? (retorisk fråga, det där sista).
För ett par månader sedan slutade jag definiera mig på nätet som ”skånsk halvfinne i Göteborg”. Det enda relevanta och konkreta man kan ta på är att jag befinner mig i Göteborg. Att jag för snart 15 år sedan flyttade ifrån Skåne känns inte längre relevant även om dialekten finns kvar. Att min far föddes i Finland men kom till Sverige som 2-åring och inte kunde ett ord finska, säger heller inget om mig då jag inte har några anknytningar till Finland. Jag har aldrig bott där. Kan ingen finska. Har inte växt upp i någon finsk kultur eller haft kontakt med min släkt där (förutom på Facebook på senare år). Så egentligen finns där inte något för någon att identifiera mig som. Allt är oväsentligt. Därför behöver inte heller jag framhålla det ständigt och jämnt.
Men jag kommer inte ifrån ”skämten” om att vara skåning. Det enda jag kan göra är att inte reagera. Och genom att ha skrivit om det så är det ute ur mitt system, det är historia. Kanske folk tröttnar. 12 år och 11 månader har förflutit i Göteborg. Skåningar hör inte längre att jag är skåning – de tror jag är infödd göteborgare. Vilket göteborgare (och jag) hånskrattar åt. Men min dialekt är numera en rotvälska av rikssvenska, skånska och göteborgska. Jag kan inte ens längre prata ”ren” skånska om jag så anstränger mig. Så, sluta göra narr av de skånska spår jag har kvar av min dialekt. Varför tror ni jag slipat ner den efter alla år i Göteborg?
Bonus: Ömma modern förstår inte mig om hon hör mig prata med någon i Göteborg. Tydligen skiftar min dialekt beroende på vem jag pratar med, och jag kan inte styra det medvetet.
Kommentarer stängda
Jo, jag är skräckslagen. Över att behöva tvingas gå ut. På grund av ostadighet och yrsel kryddat med panikångest. Värst är om jag försöker tänka min väg ut. Bara tanken på att gå ut gör mig så stressad att jag inte kan hålla balansen. Efter fem veckor har jag fortfarande inget hört från sjukvården eftersom det är semestertider. Ett tips – bli aldrig sjuk sommartid. Men den fysiska (inte mentala) förlamningen har släppt, så jag förutsätter helt och fullt att det blir arbete nästa vecka när sjukskrivningen är till ända. Lyckligtvis har jag flärdtjänst från dörr till dörr. Och på jobbet tänker jag inte ta ett steg, utan låta mig förslavas till konstors… slav. Hur länge nu det fungerar. Men kanske styrka och kraft återkommer mirakulöst utan sjukvårdsbehandling. Det är vad jag hoppas på. Så jag kan jobba. Det viktigaste av allt – jobba.
Tv-tid torsdag: 12 timmar Netflix. Kan inte sluta. Så mycket att se! Med tanke på att jag inte haft dvd-maraton denna sommar, så kan jag väl säga att det nu uppvägts av Netflix. 31½ timme tv på tre dagar.
Kommentarer stängda
Det här med Netflix. Har jag tagit i för mycket? Överdrivet mycket?
I dag har jag sett:
Vad blir det? Cirka 13½ timme framför tv:n? Tja, eftersom jag började sent i går eftermiddag, så hann jag bara i går:
Jo, jag blandar vilka serier jag följer på en dag. Så jag inte tröttnar. Med tanke på vad jag har för intressen så är det föga förvånande att jag mest gillar Doctor Who och spinoffen Torchwood. Engelsk SciFi är lite… speciell.
Trist att jag inte hann se fler avsnitt i dag. Men jag hade lite andra åtaganden också. Dock har jag ju fem dagar kvar innan jag måste arbeta, så jag räknar med att hinna beta av fullständiga säsonger av ovan.
Och där tröttnade jag på att läsa! Vad som hände? Jo, när jag för en vecka sedan köpte ny tv, så kastade jag in en Apple TV också i köpet. Den installerade (jag själv) i dag. Halleluja! Knivskarp bild! Betydligt bättre än kabelskiten (jag ska beställa digital-tv (fiberledning finns) men har inte blivit färdig till det än). Och eftersom jag ändå är lite lagom uttråkad av att gå sjukskriven, så nappade jag också på Netflix. Just nu ser jag House of Cards (bättre än bäst) och ska följa upp med att se fem säsonger av Breaking bad. Mer hinner jag nog inte under gratismånaden eller inför stundande arbetsvecka. Vilket betyder att jag måste se en säsong per dag.
Förresten så köpte jag en film via Itunes vilket också gick utmärkt att se via Apple TV.
Yeah, baby!
Kommentarer stängda
Nu när jag äntligen fått tv och dessutom efter en lång vecka fått den installerad, så borde jag logiskt sett sitta som klistrad framför den. Men så tv-tokig är jag inte. För jag har annat för mig. Som att fortsätta läsa böcker. Om bara några minuter ska jag påbörja min 14:e bok för i sommar och bryter samtidigt mitt Coben-maraton. Istället går jag över till att läsa min namne Moström. Mord i vårdmiljö. Sånt tänker jag ofta på, eller kanske inte så mycket nu när jag inte är på jobbet. Jag ska inhämta inspiration eller nåt.
Är jag nöjd med min tv? Jag vet inte. Den dåliga bilden kan bero på 1) jag är van vid tjock-tv, eller 2) jag har ännu inte skaffat fiber utan använder mig av kabel om det nu gör någon skillnad.
Det som också stör mig lite är teckenstorleken på text-tv när man har en 40-tummare. Det är svårt att läsa så långa rader och med så stora bokstäver. Men det kräver väl lite träning och vana innan jag blivit ett med min tv.
Ja, installationen. Två karlar kom. Jag öppnade.
– Hej, sa jag.
– Tv, sa karl nr 1.
– Där, sa jag och pekade.
Därefter yttrades inte ett ord på den kvart de monterade och ställde in tv:n. Inte ett pip. Inte en grymtning. Inte ens till varandra. När de skulle gå:
– Fjärrkontroll, sa karl nr 1 och sträckte över den till mig.
– Garanti, fortsatte karlen. (Syftade nog på att jag hade 30 dagars öppet köp)
– Hej då, avslutade han.
– *grymt*, sa karl nr 2.
Själv försökte jag prata med dem de sista 30 sekunderna, men det hade jag inte mycket för. Nåja, jag har en fungerande tv.
Kommentarer stängda
Kommentarer stängda