Min första tanke var ”lösa trådar”. Undrar om jag får ihop det med texten som jag inleder från ett annat håll.
Jag är inte världens mest empatiska eller sociala varelse. Det är både en insikt och något som jag får höra. I grund och botten handlar det om energi. Jag orkar inte förbruka den grad av energi som till det yttre visar medkänsla och samvaro. Att jag sedan känner annat är en annan sak. Men jag tar inte åt mig saker och ting. Jag kan nog uppfattas som objektiv på ett avståndstagande sätt.
Men ibland tänder jag till. Då det jag till ytan annars inte visar, kan få mig att explodera till det yttre och framvisa något som skulle kunna tyda på empati. Jag försvarar. Jag tar ställning. Åtminstone i vardagen. Om någon i min omgivning blir kränkt, påhoppad, ifrågasatt på ett sätt som inte är befogat (vet i och för sig inte om kränkningar är motiverade), träder jag in med handlingskraft och stor närvaro. Det ger effekt med tanke på att många ser det som så oväntat att jag som verkar så timid och tyst, plötsligt kan ryta till. Särskilt återkommande är detta (naturligtvis) inom arbetslivet där hierarkiers skarpa gränsdragningar kan göra att folk kommer i kläm. Det kan vara mellan arbetsgivare och arbetstagare, mellan olika yrkeskategorier, eller kollegor emellan. Och då jag är handledare av studenter så tar jag alltid mina studenter i försvar gentemot… alla. Kanske det därför också trots allt är bra att jag är fackligt engagerad trots jag inte är en fanbärare på barrikaderna. Ser jag gränser för anständighet överträdas, har jag plötsligt ordets gåva och kan kallsinnigt med närvaro argumentera för rättvisa och anständighet. För några veckor sedan råkade jag verkligen i luvan med… andra. Då tog jag arbetskamrater (som grupp) i försvar och det blev tumult. Rejält. Men det fick effekt och nu är allt frid och fröjd, för den här gången.
Jag känner igen det också från hur jag beter mig på nåtet. I femton år har jag tagit vänner i försvar som fått utstå påhopp från nättroll. Så någon typ av medkänsla och rättvisepatos besitter jag nog allt.
Lösa trådar? Jo, min ursprungstanke med texten var att knyta an till detta med att jag i dag är hemma och dunderförkyld. Det betyder att jag överger en student. I vanliga fall när jag är sjuk så brukar jag styra jobbet från sjuksängen. Meddelar alla om min frånvaro, delegera uppgifter som andra får ta över, avstyra möten och så vidare. Med student brukar jag kontakta och informera (överrapportera) till kollega om att ta hand om student samt ange vad studenten behöver göra när jag inte är närvarande. Samt meddela studenten om den tillfälliga förändringen. Jag lämnar aldrig lösa trådar. Det är mitt sätt att försvara och skydda andra som kan få problem när jag är sjuk och hemma. Jag vill inte ställa till med oreda.
För första gången någonsin har jag i dag struntat i det där med att styra från sjuksängen. Jag meddelade jobbet min sjukfrånvaro, men släppte på kontrollbehovet. Jag förutsätter att allting löser sig självt på jobbet utan min inblandning.
Däremot – kommer jag tillbaka till jobbet och ser att det blev kaos, då kommer jag att explodera. Lite ansvar får man lägga på andra… Nu är det upp till bevis.
Kommentarer stängda