Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Existens är konstigt. Det känns så overkligt att veta att platser jag inte besökt på över 40 år finns kvar i stort sett oförändrat.
Jag hörde om platsen där jag växte upp ute på landet. En plats vi flyttade ifrån när jag var sex år gammal. Där har inte hänt så mycket. Samma hus står kvar, även om ett hus byggts ut och ett har tillkommit. Annars är det samma åkermarker. Människorna som bodde där (då, i början av 70-talet) är sedan länge borta. I husen bor det nya människor – av någon anledning barnbarn till de ursprungliga. Och det är det jag finner så konstigt. Jag har flyttat runt genom åren, har ingen förankring till fysisk plats. Men där finns de som stannar kvar i genpoolen ur flera perspektiv. Varför gör man det? Varför vill man leva sina liv med så lite nytt som möjligt? Vilken tillfredsställelse ger det? Hur vidgar de sina vyer? Hur och när träffar de nya människor?
En släng av nostalgi kom över mig när jag hörde om platsen. Gårdarna, grusvägarna och åkrarna finns kvar. Platsen där jag som 4-åring provhånglade finns alltså kvar. Som om tiden stått still eftersom platsen i sig inte förändrats. Och det vet jag utan att ha varit där – det räcker med andras beskrivning. Hm. Undrar om Google Earth har dokumenterat platsen?
Jo…
Så lite allt förändras. Trots avståndet i tid och plats. Ibland får man en illusion av att platser inte existerar bara för att man inte vistas där längre i praktiken. Märkligt.
