Bilder x 9

Bildformat. Jag har börjat med väldigt mycket bildformat, men inte här i bloggen. Särskilt Facebook är hårt drabbat och det är mestadels Bitstrips och skärmdumpar där jag ifrågasätter GP. Men nu kom jag på en annan kul sak att göra och då är det Instagram som får äran. Bildgoogling.

When pig fly

Okej, så det har bara blivit ett alster än så länge, men kanske något att fortsätta med?

||||| 0 I Like It! |||||

Helvetesveckan

Snökaos gjorde att jag blev försenad till jobbet i morse. Andra lyckades inte ta sig dit alls. Stillheten gjorde att jag kunde förbereda inför min nya elev som kommer om drygt två veckor. Där är ganska mycket material som måste skrivas ut i färg och i en viss ordning i den enda gemensamma ”kopiatorskrivaren”. Dessutom författade jag ett välkomstbrev och kunde tänka utan ständiga avbrott. Därför känns det något lugnare inför nästa vecka, jag har i dag hunnit lite även om det bara blev tre arbetstimmar i dag.

Veckan har verkligen varit kaos och ändå inte. Det är lite mycket att hävda det vara kaos, för det är egentligen ingenting. Äh…

  • Måndag: Möte på jobbet, få aktiva arbetstimmar. Stress.
  • Tisdag: Läkarbesök, få aktiva arbetstimmar. Stress.
  • Onsdag: Apoteket för att hämta förbeställd medicin, hämtade de lagade läsglasögonen, hade besök av gubbar som kollade inomhusklimatet. Stress.
  • Torsdag: Hembesök av sjukgymnast, få aktiva arbetstimmar. Stress.
  • Fredag: Försenad till jobbet, bråttom hem till hämndtjänst, få aktiva arbetstimmar. Stress.

Jag menar – på intet sätt har veckan varit exceptionell, men jag fick inte ihop mina arbetstimmar och det stressar mig eftersom jag har så fruktansvärt mycket att göra på jobbet. Stressen kommer alltså dels från detta, men också detta flängande och farande fram och tillbaka för att passa klockslag där jag nu med färdtjänstens samplanering med andra resenärer gör att jag hämtas tidigt för att i timmar åka runt för att hämta/lämna andra innan jag själv når min destination. Ibland försent. Nio resor med färdtjänst/sjukresor. Total restid utan samåkning cirka 1½ timme. Hur mycket jag fått åka runt i veckan? Cirka 3-4 timmar. Vilket betyder att jag förlorat ett par timmar bara genom att sitta passiv i en bil. Men vissa dagar har jag kommit fram för tidigt och där fått sitta och vänta på avtalade besökstider. Ytterligare kanske 2-3 timmar den här veckan. Och det motsvarar också ungefär så mycket minus jag fått på flexen den här veckan. Jag jäktar och stressar utan att få något gjort då det är passiv dötid. Det här sliter på mig. Helgvilan blir just det – vila.

Nästa vecka? Jag är ungefär lika uppbokad då som denna vecka, med skillnaden att jag kan vara kvar på jobbet hela tiden. Jag går till sjukgymnasten på jobbet. Jag har möten på jobbet. Jag kommer att spara tid genom att effektivisera av att vara på jobbet.

Nå, fick jag några men av all rörlighet under gårdagen? Träningsvärk i benen? Nej, men ont har jag, trött är jag. Smärtan är dock i knän och mage (neurogent). Egentligen borde jag väl gå några rundor i helgen, men det får bli kortare sträckor då snön ställer till det för mig. Lössnö som kommer att frysa på och därefter kan jag inte gå – varken med eller utan rollator. Rollator går bara att köra på jämn barmark. Utan rollator kan jag bara gå på jämn barmark. Ni fattar…

Och på nätet har vi fått besked om bloggvännens kamp. Pessima.

||||| 0 I Like It! |||||

Vad är det som går och går?

Höfterna smärtar. Tinnitus tjuter som aldrig förr. Träningsvärk i benen. Ostadig av trötthet. Ja, det är konsekvensen av att ha haft hembesök av sjukgymnast som varit ute och gått med mig i en timme utan rollator. I halvtid gick vi in på fiket under mig och tog kaffe och lite gott till. Vi höll oss i kvarteret och här är fruktansvärt många backar med plattläggning eller kullersten (snubbelvarning). Korta branta backar, långa dumdryga backar.

Hur det gick? Enligt sjukgymnast väldigt bra. Själv kände jag mig väldigt osäker men ju tröttare jag blir, desto mindre tänker jag och bara gör. Inte föll jag heller. Jag känner mig nöjd samtidigt som det sätter press på mig att själv våga mig ut utan rollator eller mänsklig peppning.

Det som jag tycker är en fördel med rollator är att jag då kan gå väldigt snabbt, vilket jag alltid gjort. Att gå långsamt med en krycka är nog det som känns i höfterna. Annars är det så att jag är normalaktiv igen efter 3-4 år, det vill säga att jag gör allt det jag gjorde innan. Går lika mycket och överallt så som jag gjorde tidigare. Med skillnaden att jag har rollatorn. Släpper jag nu rollatorn så är jag rädd att jag drar ner på aktivitet igen.

Jag bor i ”husläge 3”. I husläge 1 och 5 har jag gym (fem hus på rad). Sjukgymnasten ansåg att jag därmed skulle känna mig trängd. Och börja på något av dem och därmed avsluta sjukgymnastiken. Jag är tveksam. Jag är stressad av allt som inte är jobb eller vila. Egentligen vill jag ge upp allt för att återfå min vardag. Men tillsvidare, en tid till, kommer jag att gå på sjukgymnastik. Där vi nu påbörjar en ny inriktning. Löpband – som jag tycker är jätteroligt och jättejobbigt. När det gäller träning så gör jag bara. Tar mig tiden, ser det som ett åtagande jag måste fortsätta med. Men en längre paus skulle kännas skönt nu efter 1½ år.

||||| 0 I Like It! |||||

Något, bara något

Ibland förväntar jag mig… något mer.

Min neurodoktor anser att jag har Aspergers. Psykdoktorn tycker ingenting, för han förstår inte och kan inte prata svenska. En chef anser att jag är socialt handikappad och introvert. Och så har vi då alla andra människor i denna värld som delar en fjärde uppfattning; den att jag är normalbegåvad, överpresterande och fruktansvärt social och pratglad. Jag vet inte riktigt vem jag ska lyssna på.

Själv tycker jag nog inte att jag är asocial. Inte efter dagens händelser.

1. Hos optikern fick jag mina lagade läsglasögon. Sedan fick jag gå. Ingen förklaring. Inget bevis på att jag varit där och fått glasögonbågarna utbytta. Inget tal om garanti och betalning (som jag fick höra redan i går). Inga förmaningar. Inga frågor. Jag behövde inte ens bevisa vem jag var, för de kom ihåg att glasögonen skulle till ”en Jonas K”. Jag hade kanske ändå förväntat mig… något mer.

2. Inomhusmiljön hemma skulle mätas i dag. Alltså kom tre karlar inklampande i min lägenhet. Utan ett ord bytte de filter i ventilation, mätte inomhustemperatur, mätte hur varmt vattnet kunde bli, satte in filter i mina vädringsfönster. Sedan gick de. Siste man ut tvärnitade ute vid hissen, vände sig om och nickade ”öh, tack”. Sedan var de borta. Utan någon förklaring till vad de hade gjort eller kommit fram till. Jag hade kanske ändå förväntat mig… något mer.

Oavsett… Hyfs? Någon…?

||||| 0 I Like It! |||||

Morgon till kväll

Nu blev jag så där förvånad igen! ”Du med din svåra sjukdom”. Vad menar de? Som jag förstår det så är det andras subjektiva uppfattning av ms som jag inte alls känner igen mig i. Jag försöker förklara, men budskapet går inte fram. Nej, det är inte en svår sjukdom. Där finns symtom som kan vara begränsande, men det beror mycket på hur man själv reagerar om det är handikappande. Visst, där är ett reellt handikapp också, men jag känner själv inget just nu. Jag mår bra. Jag fungerar. Sjukdom är inte per automatik att vara sjuk.

Med det sagt. I dag var jag hos farbror psykdoktor igen som kontrollerar alla interaktioner mellan de läkemedel jag ska ha mot just ms och dess ”bieffekter” (panikångest). Jag är än mer förvirrad nu. Farbror doktorn var chockad över att jag tagit så mycket av de läkemedel han förskrivet. Öh, jag följde hans ordination? Jo, men det hade han inte kunnat föreställa sig – att en patient följer ordinationer. Därför ska jag nu backa dosering (igen) men får plötsligt lov att ta ”the big no-no”, det vill säga min knarktablett som är mot hjärntrötthet. Öh, men kontraindikationen då? Äh, han tyckte att jag allt kunde prova och se om något negativt hände. Tack? Och så insåg han att han ordinerat för höga doser av B-vitamin som leder till dumping. Eftersom han inte trodde att jag skulle följa hans ordination så hade han överdoserat i instruktionen. Alltså – va?

Mina läsglasögon är nu lagade och jag kan hämta dem i morgon. De fick byta bågarna helt, de gick inte att laga. Det enda som finns kvar är glasen. På min fråga om det kostade något eller om det gick på garantin, så fick jag svaret ”nä, inget av det – vi bjuder på det här”. Därför undrar jag om det trots allt var fabrikationsfel eftersom de bara låg där och var trasiga i etuiet en dag? Jag lär aldrig få veta. Jag får väl precis som optikern skylla på det osynliga glasögontrollet.

På jobbet? Tja, där hinner man ju inte särskilt mycket. Fick besök av min pensionerade kollega och en annan tidigare pensionerad koll… Vänta, vi är inte samma yrkeskategori. Jag har fått besök på jobbet i dag av två tidigare arbetskamrater som gått i pension. Rätt ska vara rätt! Av något anledning så brukar jag tjata till mig att pensionärerna kommer och hälsar på mig på jobbet. Varför? Jo, då får de en ursäkt att besöka sina gamla arbetskamrater. Och själv tycker jag det är konstigt när människor bara försvinner in i pensionering utan att man får träffa dem igen. Även om man inte umgåtts på fritiden, så har man delat vardag.

Något som bara nämndes i en parentes var att pensionären sett i tidningen om en tidigare arbetskamrat (intervjuartikel). Jo, jag hade också sett det. Någon vi arbetade med för 15 år sedan. Jag kommer ihåg alla jag arbetat med och därför tycker många att det är kul att prata med mig om gamla (lyckligare arbets-)tider. Som jag nämnt tidigare så har jag verkligen valsat runt på jobbets alla arbetsplatser, jobbat med alla, känner alla. Ändå umgås jag inte privat med någon jag arbetar eller har arbetat med. Känner så många, umgås så lite. Jag får tillräckligt på jobbet.

I morgon ska någon människa bryta sig in hemma hos mig för att kontrollera ventilation, vatten, värme och kyla. Det gör de varje år. Jag förstår inte varför. Skulle de uppdaga att något inte står rätt till, så åtgärdas det ändå inte. Värst är väl om allt fungerar perfekt, för då har väl bostadsbolaget motiv till att ge mig extra hyreshöjning. Betalar för slott, bor i koja.

Denna vecka är kaos. Full fritös, medvetslös. Förhoppningsvis inte förrän till helgen. Före dess hinner jag inte tuppa av av utmattning.

||||| 0 I Like It! |||||

Action-go-figure

I min begränsade värld så har det varit händelserikt sedan i går kväll.

Min dator lever sitt eget liv, eller om det är som den leker döden-döden. Något fel är där, men jag kan inte identifiera det riktigt. Under sju timmar i går/i natt så reparerade jag datorn. Om den kom fram till något vet jag inte, men det fungerar nästan nu. Åtminstone går det betydligt snabbare att starta den och logga in. För några dagar sedan fick jag återställa till tidigare skick och sedan ominstallera uppgraderingar. Ändå kraschade den titt som tätt med blue screen. Därför hoppas jag det räcker med reparationsförsöket i natt. Men det visade sig att iCloud och iTunes inte gillade reparationerna, utan det var bara att ominstallera det hela. Nätverkskortet har också strulat, ”inte funnits på datorn”, men fungerar om jag startar om datorn. Ack, ja… Jag vill verkligen inte köpa ny dator och börja om med alla överföringar av filer.

I dag fick jag nog. Solen skiner och jag kan fortfarande inte se ut efter Egons framfart. Mina fönster blev under stormen blästrade med både grus och salt (havsvatten). Veckan före jul var fönsterputsare här och det kunde man efter Egon inte gissa sig till. Nu när solen tittade fram så gjorde jag det enda vettiga. Jag tvättade min fönster (7 st av 9, endast utsida). När jag nu försökte dra mig till minnes när jag senast tvättade fönster så… öh… typ 1990. Jag kan bara minnas att jag på ett ställe där jag bott tvättat fönster. På senare år har det varit hämndtjänsten som skickat ut fönsterputsare, och före det så ställde ömma modern upp (som bland annat är lokalvårdare). Men jag kan tvätta fönster själv, jag har bara inte behövt göra det. Och jag är så pass stabil fysiskt att jag nu kan stå och tvätta fönster. Vilket betyder att jag nu kan se ut. Det känns underbart!

Okej, så det här är min sista ledighetsdag. Efter fem dagar är det åter dags för jobbet i morgon där jag nu ligger fyra dagar heltid back i arbetsuppgifterna. Tveksamt om jag ens kan påbörja den högen innan den motsvarar sju dagar heltid. Förutom ett möte i morgon, så har jag fått indikationer på att jag måste göra andra saker. Som att uppdatera intranätet. Det har varit lågprioritet under 1-2 år, men nu är det tydligen akut att jag uppdaterar med ny och korrekt information. Och det tar också tid.

Men ledigheten har varit behövlig och jag kan se ut genom mina fönster. Kanske jag är redo för ny arbetsvecka. Som också inkluderar hämta läsglasögonen, hämta beställda sprutor, läkarbesök och hembesök av sjukgymnast. Nej, jag är aldrig sysslolös. Bara jag slipper köpa ny dator också.

||||| 0 I Like It! |||||

Igen

Nu strular datorn igen. Därför får det bli en mobiltelefonsuppdatering. Jag vet inte vad det är med datorn. Program fryser, datorn kraschar och så vidare, men inget konsekvent. Min HP-dator har jag haft i ganska exakt 3 år. Senaste året har den strulat mer och mer trots att jag försöker fixa och uppdatera när problem uppstår. Behöver jag ny dator? Behöver jag det nu? Ska nästa dator bli en Apple-produkt? Våndans tidevarv.

||||| 0 I Like It! |||||

Selfie nu och då

För några veckor sedan fick jag frågan på Facebook vilken som var min första profilbild där. Det var en omöjlig fråga för mig att besvara, eftersom jag brukar rensa information från mitt konto emellanåt.

Däremot så fann jag något annat i dag, och det får jag väl kalla för min första selfie på nätet. Med hemsida och dagbok på nätet så tog det bara två månader innan mina läsare ville veta hur jag egentligen såg ut. Visst, jag hade en skanner men inget nytaget foto. Någon digitalkamera hade jag inte heller. Därför tog jag bussen till varuhuset som hade fotoautomat. Det skannade jag sedan in och publicerade på nätet. Ja, det var lite krångligare att ta selfie då 1999.

Så jag publicerade min första selfie på nytt i dag på Facebook. Samtidigt lade jag upp en dagsfärsk selfie. Nästan 16 år mellan fotografierna. Jag har nu kört med selfier i 16 år. Det finns en viss fascination från mig över mig. Åldrandet. Förändringarna. Och om något kan avspegla sig i dessa förändringar, vad man varit med om under de åren. Jag vet inte.

Det som slår mig mest med fotot från 1999 är att jag då faktiskt var sjukskriven för synnervsinflammation (nej, sånt syns aldrig utanpå) men ännu inte fått diagnos ms även om det var vid den här tiden jag började bli förlamad. Några sådana spår syns inte på min överdrivet glada min. Men jag hade roligt. Nätet var i någon form min räddning i en tid av förändring och leda.

Det senaste fotot då? Nja, jag var trött. Och jag inser att jag inte kan skylla på det med tanke på ögonpåsarna. Det är ålder. Annars är väl största skillnaden håret. Eller frånvaro av hår i dag. Utveckling baby, utveckling!

||||| 0 I Like It! |||||

Haltande dag

En mer eller mindre ofrivilligt lugn dag. Typ ischias vänster ben. Typ, eftersom jag inte riktigt vet vad det är eller var det sitter. Men ont gör det oavsett. Det hindrar mig egentligen inte från något, men att gå runt och halta leder bara till felbelastning och ännu mer smärta. Okej, jag får väl vila lite oftare utan att bli stillasittande.

Det är dags för mig att förbereda nästa student. Nu går det verkligen i ett vad gäller praktikperioder. Yrkeshögskolan försöker nu efter flera års tjat att kompensera personalbrist genom att köra flera parallella utbildningar med flera kursstarter per termin. Ibland kan det nästan bli för mycket av det goda eftersom personalbrist innebär att jag/vi måste hinna ännu mer samtidigt som vi ska utbilda studenter som gör långa praktiker. Student går före jobb, men jobb måste ändå göras. Det är väl bara till att stressa lite till. Om det i slutändan leder till nya kollegor så hade det varit bra, men så är det inte. Lönemässigt har de förhandlingsläge, men (min) arbetsgivare löneförhandlar inte och då kan vi vinka bye-bye till nya kollegor. Som jag lägger ner timmar på. < / gnäll >

Nu tog advent slut kan jag konstatera när jag tittar ut på torget och ser att de tagit ner julbelysningen i dag. Enligt kommunen är det jul mellan mitten av november till slutet av januari. En julbelysning som blåste sönder när Egon passerade. Det har varit deprimerande att se trasig belysning på torget senaste veckorna, även om jag varit glad över att de varit släckta.

Det skedde precis en olycka när jag tog min spruta. Först tappade jag autoinjektorn i golvet och därför blev det som det blev. Sprutan sköts in för hårt och för långt. Blodet skvätte (aldrig hänt tidigare). Jag stoppar vid det och beskriver inte mer.

Jag tror inte jag nämnde i måndags att jag då ”firade” 16 år av ms? Det var länge sedan jag beskrev sjukdomsutvecklingen. Kanske en annan dag?

||||| 0 I Like It! |||||