Månad: <span>augusti 2016</span>


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Jävlig dag. På riktigt.

  1. I natt sov jag endast 1½ timme. Mest på grund av vissa känslostormar.
  2. I dag fick jag student på jobbet och fick ensam ta hand om upplärning trots att jag har mer än arslet fullt.
  3. Hemfärden, där var bilen försenad. Den bil som flärdtjänsten skickat avbokade mig och ny bil fick beställas fram. Vi inte långt. Det här var sjätte gången jag var med i en bilolycka med flärdtjänsten Göteborg. Spårvagn körde in i oss. Chauffören frågade mig om det var hans fel (ja, självklart), men hur jag klarat mig var tydligen inte aktuellt att fråga sig. Nåja, mindre blessyrer på bil och spårvagn, vi kunde både köra vidare och jag kom hem oskadd om än omskakad.

Eftersom dagen är så jävlig kan jag lika gärna vräka ur mig saker och ting. Som att jag sedan några dagar på Facebook angett att jag har ett förhållande. Kanske jag hade berättat mer om det på Facebook, men jag tycker det är för nytt. Exklusivt för min bortdomnade blogg: Jag har en pojkvän som är 21 år yngre och som bor i Turkiet. Det räcker väl för ny.

Jag går på adrenalin just nu. Mest på grund av punkterna ovan.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

För tio år sedan fyllde jag i denna lista, nu har jag andra associationer. (2006-08-19)

Min mamma…

…och jag pratar dagligen, men vi är verkligen olika och tycker olika (crash and burn).

Min mormor…

…föddes 1918 och arbetade i hemmet som sömmerska. (dog 1988)

Min morfar…

…föddes 1911 och arbetade i skogen som ägdes av slottet vars marker de bodde på. För ett par år sedan fick jag veta att han omkring 1975 var med om en hemsk olycka i skogen där han fick ett träd över sig. Man visste inte om han skulle överleva och låg under väldigt lång tid på intensiven. Jag har inget minne av detta. Och ingen har sedan någonsin nämnt detta. (dog 1976 som nybliven pensionär)

Min far…

…är fortfarande ett mysterium för mig. Vi stod inte varandra särskilt nära. Men jag inser mer och mer att jag har väldigt mycket av hans finska gener i mig. Sisu! (dog 2006)

Min farmor…

…träffade jag två gånger – en gång i Finland och en gång när hon besökt oss. Jag vet absolut ingenting om henne, mer än att hon var Frälsningssoldat och skickade sina barn till Sverige när kriget bröt ut i Finland. (dog 90-tal)

Min farfar…

…träffade jag en gång i Finland. Jag vet verkligen ingenting om honom. (dog 80-tal)

Jag…

…har ärvt en sak från dem alla ovan. Ihärdighet, envishet, arbetsmoral. Fysiskt liknar jag min svenska släkt även om jag har mycket drag från min far – jag kan se det som är typiskt finskt i mitt utseende (näsa, ögon, kindknotor). Men jag har ett väldigt finskt temperament som bryter igenom min skånska sävlighet om jag blir tillräckligt provocerad (vilket händer ganska ofta). Jag blir mer och mer finsk. Ändå måste jag säga att jag bryter av ganska rejält från ovan släktingar genom att inte lyssna. Jag går verkligen min egen väg och gör mina egna val. Kanske jag inte behagat släkten i alla avseende, men jag bryr mig inte. Trots allt är jag en individ och jag är individualist. Och humanist. Mina livsval är baserat på det och jag har lämnat släktens fålla.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Kommentarer stängda

Mat

En ledig dag där jag råkade vakna kl. 15 och upptäckte att jag visst tog mig en liten tupplur på tre timmar. Annars har jag väl mest gjort det jag brukar göra när jag inte har en arbetsdag. Diska, laga mat, stryka, vattna krukväxter och annat elände som tar alltför mycket tid. Inte för att jag vet vad jag skulle gjort annars. Men det var på bekostnad av att gå ut trots att det varit varmt, samt att jag haft torgmarknad. Nu är det sen kväll och det återstår fortfarande en del hushållsarbete. Som att bädda rent i sängen. Jag måste se till att ha helgen städad, eller hur jag ska uttrycka det. Trots att jag ska arbeta hela helgen, så vill jag ha ett städat hem att komma hem till. Jag kommer att vara utslagen efter jobbet, och då sitta håglöst och stirra på måsten, uthärdar jag inte.

Jag är periodare när det kommer till föda. Just nu är jag väldigt svag för knäckebröd med kalvsylta. Det är ”smal” mat, nästan inget fett (förutom att jag brer på ett tjockt lager med extrasaltat Bregott). Fett är trots allt viktigt i föda, men jag tänker på det där med att inte äta fet mat i övrigt. Mjölk är också något jag helt slutat med (förutom i kaffet). Det jag saknar mest är frukt och grönt. Även om jag äter mycket frukt och grönt, så är jag lite besviken över att det var så dåliga jordgubbar i år. Och trots att det är ett stort fruktår (äpplen, plommon, körsbär) i år, så får jag inte tag i det. Ica envisas med att enbart ta hem utländska diton som inte smakar något. Lyckligtvis har jag en fruktaffär att handla i, men i år vet jag inte vad som hänt. Allt är ruttet, vilket är märkligt när allt är närodlat. Något problem i logistiken måste det vara. Men på jobbet äter jag inte lunch längre sedan några månader, då jag istället får köra med pulverdieter. Nej, det är inte för att ytterligare minska i vikt (vilket behövs), utan precis som innan har jag så stark panikångest av stressen på jobbet att jag inte kan svälja fast föda där utan att sätta i halsen.

På tal om hälsan. Alla de saker neurologen beslutade om vid besöket tidigt i våras har ännu inte infriats. Jag har inget hört om magnetkamera. Jag har inget hört om byte av MS-medicinering. Jag har inget hört om… allt det andra som vi tog beslut om. Och nu har jag väntat i tre år på ögonläkare där vårdgarantin säger besök inom 60 dagar. Jag har alltså väntat 1000 dagar. Vilket också ger en fingervisning om hur katastrofalt det är på jobbet just nu.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Kommentarer stängda

Vad har jag egentligen för intressen nu för tiden? Året som föregick sommarsemestern handlade om överlevnad från arbete. Jag var konstant slutkörd och på fritiden tittade jag antingen på tv-serier eller var social på Instagram (oftast samtidigt). Och sov. Jag höll ganska hög fart rakt in i årets semester där det blev tvärnit (inget arbete) och jag ägnade fyra veckor åt att i stort sett vara sängliggande på grund av utmattning. Nu, tre dagar med arbete efter semester, så är jag åter uppe i full fart framåt. Men så har jag mina fridagar. Vad ska man göra då?

Där kommer frågan in – vad har jag egentligen för fritidsintressen att ägna mig åt när jag inte är i tjänst? Jag är fortfarande slutkörd och behöver vila, men nog måste där väl finnas något jag kan göra annat än sova när jag är ledig? Jag minns inte vad jag tidigare gjort på min fritid. Eller, höll jag inte på ganska mycket med en blogg? Och en katt? Och läsa något som var en hopsättning av lösa blad som bildade ett löpande berättande? Och brukade jag inte mejla med folk eller besöka andras bloggar?

Jag är verkligen off från allting. Kanske det är variation och nya fritidsintressen jag behöver. Jag är fortsatt väldigt social på nätet även om teknik och plattformar förändras. Men det är inget som är sammanhängande, att hålla på att messa fram och tillbaka när det kan dröja timmar innan man får ett svar eller själv har möjlighet att svara. Jag kan inte sitta och rulla tummarna i väntan på en dialog som kan pågå i flera dagar. Och tv-serier tar faktiskt inte så lång tid eftersom jag är kräsen med vad jag följer.

Kanske jag är rastlös och uttråkad, eller vill ha ut mer av min tid. Bakgrund till rastlösheten är ganska uppenbar, det är allt det jag skrev ovan. Men jag vet inte hur jag tar mig ur det. Fokus ligger så benhårt på att klara jobbet att jag inte riktigt orkar utforska vad jag kan göra med min fritid. Och det frustrerar mig.

Ljusglimten jag har haft hela detta året är min amerikanske vän, den pensionerade rektorn. Vi kan verkligen prata om precis allt, och jag menar ALLT! Politik, känslor, tankar, religion, historia, minnen, sex, erfarenheter – you name it! Det är märkligt hur man bara kan finna okända människor i andra världsdelar som kan komma att betyda så mycket. Och det ömsesidiga utbytet som båda parter uppskattar. En vänskapsrelation som är så oväntad, men så lyckad! Det som är så unikt är när man lyckas finna någon som är samma skrot och korn. Även om vi inte är ensamma människor som lever i något vakuum, så är det något speciellt när man hittar en likasinnad där inga filter behövs. Jag blir fortfarande förvånad när jag tänker på hur mycket nätet trots allt gör. Och att världen blivit mindre geografiskt, men också större där man har längre till horisonten. Man ser längre än till närområdet där man lever och verkar. Om man vågar och tar initiativ.

Okej. På jobbet brukar jag få några frågor kring Instagram.

  • Ja, jag har mer än tusen följare, vilket inte är mycket (annat än för dem som bara har att ett tiotal, vilket beror på att man 1) inte skriver på engelska, 2) inte taggar, 3) inte följer okända, 4) inte kommenterar andras inlägg).
  • De jag messar privat med, vilka länder de kommer från? Svårt att säga, eftersom allt går i perioder. Jag följer människor från i stort sett världens alla länder, och i stort sett människor från världens alla länder följer mig. Men de jag ”umgås” med frekvent är från Mellanöstern, Europa och Nordamerika samt Östasien. Och Australien. De som gärna följer mig utan att ge sig till känna, kommer från Sydamerika, och min gissning är att de är väldigt osäkra på engelska då de verkar mer låsta till spanska och portugisiska än de som kommer från Spanien och Portugal. Det går väldigt bra att kommentera på vilket språk man vill, för också Instagram har inbyggd översättning precis som Facebook (samma företag).

För ett år sedan var jag mäkta upprörd över att alla svenska vänner slutade följa mig på Instagram, och jag förstår fortfarande inte varför de valde bort mig från Instagram men behöll mig på Facebook. Ologiskt. I dag är jag väldigt tacksam över att så extremt få svenskar följer mig på Intagram då det är min största ventil och jag vill vara ohämmad någonstans på nätet. Istället har jag fått så många fler bekantskaper via Instagram när jag också helt kan finnas där på engelska. Om jag har olika personligheter, eller om jag speglas på olika sätt beroende på vilket medium jag använder, så gillar jag bäst hur jag är på Instagram. Facebook är sömnigt och fegt.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Kommentarer stängda

Arbetsdag 2 efter semestern är avklarad. Akutläge har uppstått då så många nu sagt upp sig att jag återgår i helgtjänstgöring var tredje helg. Jag är nöjd med det, för det är så min anställning såg ut när jag började för 16 år sedan. Officiellt slutade jag med helger 2004 men har senaste 12 åren ändå fått hoppa in för att täcka alla vakanser. Under den här perioden har nämligen cirka 20 kollegor slutat som en efter en tagit över min ursprungliga tjänst. Helgarbete är underbart, så jag har aldrig förstått varför ingen vill ha tjänsten. Anledningen till att jag inte fått behålla min tjänstgöring helg beror på att man hävdar att jag behövs på jobbet fler dagar mitt i veckan. Vilket inte stämmer. Jag är mer produktiv när jag arbetar ensam på helger. Jag blir mindre stressad i veckorna även om det är färre dagar. Men det är högst marginellt färre dagar. Eftersom jag nu går över till ett sexveckorsschema så blir det en jämnare fördelning arbete/vila. Preliminärt får jag arbeta helg året ut. Även om tanken är att tre personer tar varsin var tredje helg, så tror jag att jag är den som arbetar mest helg under ett år trots att jag officiellt inte gör det. Och ob-tillägget gör att jag får lite mer betalt, vilket gör andra avundsjuka – jag har högsta grundlönen plus att jag alltså tar en stor bit av ob-kakan.

Annars – vad ska jag säga? Jag får annorlunda arbetsschema vilket gör att jag ska hinna göra fler arbetsuppgifter. Någon gång under hösten så kommer jag att fysiskt flytta till nytt arbetsrum, när är inte klart. Och jag tar från och med över hela rollen som fackombud då den inte längre kommer att delas mellan två. Så där får jag också lite mer att göra. Och så då hamna så långt bort att jag inte kommer att sitta i närheten av verksamheten. Blir detta verkligen bättre? Jag vill inte tänka för mycket på effekter för mig. Vad som är bra eller dåligt. Det har varit dåligt i så många år att alla typer av förändringar bara ger en axelryckning från min sida. Visst, jag är arg, engagerad, försöker vända ut och in på mig själv, men rent konkret försöker jag också förbättra situationen för alla (kollegor, verksamhet och patienter – jag ser inte på mig själv som någon som drar nytta av det).

Nu ska jag bara försöka få ihop alla mina inbokade möten att fungera i kombination med helt nytt schema.

Samtidigt. Jag har varit inställd på att det skulle bli så här, jag har haft det på känn och blev inte överraskad när helvetet i dag brakade loss. Nåja. *axelryckning*

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Kommentarer stängda

Sista dagen i frihet innan jag återgår som jobbslav. Eller, hela den här sista helgen, kanske hela sista veckan, har enbart handlat om förberedelser inför arbetsstart. Jag har senaste två veckorna varit enormt jagad trots att det är pågående semesterperiod för majoriteten. Ändå verkar många ha lagt sin semester lite hur som helst, och haft svårt för att respektera den fasta semesterperiod som borde låtit mig vara ostörd. Hade jag kunnat ignorerat? Nja. Min tid på jobbet är så överbokad att jag måste bli av med sådant som tillkommer. Genom att besvara och fixa. Allt är alltid akut, inget kan vänta så länge som 24 timmar, än mindre tills jag behagar vara i tjänst.

Och där är så mycket annat att tänka på innan man går i arbete. Boka flärdtjänst. Se till att man har vettiga kläder igen när man åter ska bli mötesmänniska. Hitta läsglasögon och linser (som jag inte rört på fyra veckor). Ladda med snus. Se över skäggattiraljerna (välfyllt lager med oljor). Packa väskorna. Raka huvudet (så man ser respektabel ut). Gå igenom arbetskalendern och memorera kommande veckas alla måsten och tidsbestämma det. Får med sig behörighetskort och flärdtjänstbevis. Ladda jobbmobilen och frikoppla den. Och ta med sig arbetsbibeln (klassifikationsboken). Frågan är – har jag tänkt på allt? Jag borde laddat upp kylskåpet hemma, men tror jag får använda mig av Pressbyrån på jobbet hela veckan. Vilket inte är så omfattande eftersom jag nu åter får börja leva på pulverdieter (har jag packat dem?).

Ändå är jag inte redo. Jag vill inte tillbaka till jobbet. Inget i tanken på jobbet är tilltalande. Ärligt har jag aldrig varit med om någon värre organisatorisk katastrof än den jag nu upplever för egen del men också för kollegors del. Jag kommer inte att skräda orden på tisdag när vi har första samverkansmötet mellan arbetsgivare och fack. Jag har haft fyra veckor på mig att elda upp mig. Är det därför jag inte känner mig utvilad?

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Kommentarer stängda

Det känns verkligen som en dödsdom att behöva gå tillbaka till jobbet på måndag efter fyra veckors semester. Jag hade behövt mer återhämtning. Tyvärr blev jag väl i det närmaste beordrad att i år ta fyra veckor sammanhängande istället för åtta veckor med enstaka arbetsdagar. Det hade varit betydligt mer hälsosamt för mig. Med tanke på hur jagad jag alltid är så hade det varit bättre att ha haft några enstaka arbetsdagar insprängt i en längre ledighet. Dels hade jag haft koll på läget, dels hade jag ändå känt det som ledighet. Fyra veckor kompakt med semester har varit väldigt stressande eftersom jag jagats från jobbet (utan att kunna göra alltför mycket), och på fyra veckor har jag inte hunnit bli utvilad även om jag enbart gjort just det – vilat. Det är lite sorgligt, jag har inte haft kraften att lämna mitt kvarter på hela månaden. Vädret har heller inte varit särskilt lockande även om jag fått en bra fördelning mellan sol och regn, men inte alltför varmt. Problemet har varit variationen som varit inkonsekvent med alla märkliga störtskurar. Jag har ett skägg att tänka på – det får helst inte blåsa eller regna på det. För det är så tidskrävande att frisera. (Okej, jag himlar med ögonen när jag skriver sista meningen).

En liten sak är jag dock nyfiken på när jag kommer tillbaka till jobbet – reaktionerna. En del har inte sett mig på två månader vilket innebär att skägget växt ytterligare cirka 2 cm. Eftersom det blir längre och längre, så blir det också tunnare. Volym finns inte ute i topparna vilket kan göra att det ser spretigt och glest ut. Jag vill inte höra kommentarer om skäggvård (typ klippning/rakning). När man mäter skägglängd ska man mäta från där över- och underläpp möts, och nedåt.

Hur långt mitt är? Jag tror 20 cm, men är inte säker. Skägget är snart 14 månader. En del säger att det krävs tålamod, men jag håller inte med. Kanske första 1-2 månaderna när många klagar på att det kliar (vilket det inte gör om man använder skäggolja, går lika bra med vanlig matlagningsolja valfri sort, max 1 kryddmått appliceras på skäggväxten per dag men tvätta ur det också varje dag). Sedan växer det stötvis (uppehåll några veckor, växer extremt några veckor) om man också äter normalkost, gärna med mycket B-vitamin. Skägget behöver ingen omvårdnad annat än kamning/borstning och tvätt. Ju längre det blir, desto viktigare är det att försöka hålla det trasselfritt, vilket underlättas av olja. Själv använder jag jojobaolja eller sheasmörolja (från hälsokostaffär, billigast, skonsamt också mot skägg och hud) + ”beard balm” eller vax till mustaschen.

Problem jag själv upplever med mitt skägg, är lockarna vid öronen och mustaschen. Lockarna vill in i öronen och kittla mig där. Mustaschen är svår att hålla borta när man äter, och kräver ganska mycket ”balm” för att ligga rätt. Efter varje tugga måste man använda servett och åter pressa undan mustaschen. Det märkliga är att alla inte upplever samma typ av problem. Skägg är väldigt individuellt.

Det är en livsstil att ha skägg. Många tror det är en modenyck eftersom alla hispters förra året skulle ha små ansade ”skägg”. Och det har verkligen blivit populärt med skägg också i övrigt. Men de flesta håller sig till ansade skägg i varierat omfång. Jag kör naturellt, låter det växa utan att gå nära med sax. Vi är en egen liten klick i världen och står i kontakt med varandra genom slutna forum på diverse plattformar. Okej, det är på Facebook och Line. I stort sett blir man inbjuden genom att ha synts med sitt skägg på nätet. Vad samtalen går ut på? Något jag ignorerar fullständigt. Ofta handlar det om försäljning av skäggprodukter. Många privatpersoner tillverkar egna produkter eftersom marknaden inte hängt med i detta med skägg. Men det är skitdyrt ändå, och jag är nöjd med hälsokostaffären (som många inte ens tänker på – glöm apotek och frisörer, de tillhandahåller absolut ingenting). Men det där med livsstil? Jag tror många önskat anlägga skägg men (liksom jag) inte riktigt förstått hur man ska gå tillväga. Tips och råd har inte direkt funnits, men nu när så många genom egen erfarenhet delat med sig, så har det blivit lättare. Frågor som funnits är nu lätta att få svar på.

Men det där med den där skäggorganisationen… Jag vet inte vad jag ska säga. Att de inte betyder någonting. Däremot är jag lite förvånad över att alla med skägg ser sig som bröder. Att det är en gemensam grund för brödraskap. Det betyder inte att alla är vänliga själar, men de flesta är det. Några rötägg har portats från alla typer av gemenskap. För hur märkligt det än är så håller skägg varandra om ryggen. Det är lite som… ett eget nätverk, där man premierar varandra. Vilket exkluderar (förutom kvinnor) alla som inte har ett acceptabelt skägg. Men ska jag försöka tolka… Karlar med skägg visar andra karlar uppskattning för deras skägg. Det är en inkörsport till att prata med varandra. Karlar brukar inte prata med varandra, men här pratas det känslor och vardagsliv på aldrig förr skådat sätt. Kanske något som behövs?  Trots allt kanske skäggiga karlar gör världen bättre? Vem vet?

2016-08-19 10.22.40

Nytvättat skägg innan produkttillförsel. ”Scruffy”.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Kommentarer stängda

Om jag nu är så mycket för rättvisa och jämställdhet, har gått fackliga utbildningar för HBTQ-certifiering och universitetsutbildningar i juridiken förknippat med arbetslivs likabehandling – varför har jag då aldrig varit ägare av prideflaggor? Jag fick frågan för ett par veckor sedan om jag inte hade någon prideflagga och jag blev lite ställd. Det känns egentligen ganska självklart när någon påtalar det, men jag har själv aldrig reflekterat över det.

Så jag beställde ett par flaggor. En Bear Pride Flag och en Pride Flag. När, var eller hur jag ska använda dem har jag ingen aning om. Men jag har dem.

Nu kommer jag åter att bli ensamt fackligt ombud på jobbet. Åtminstone i min verksamhet. Det innebär att jag ensam får ta på mig bördan att vara medlemmarnas representant gentemot arbetsgivaren. Inget betungande mer än att det tar tid. Och jag börjar nu ladda inför semesteravslutet med att bli upprörd. Jag är väldigt på hugget. Om någon diskriminerar någon på jobbet kanske jag kan använda flaggorna till att ta strypgrepp? Nej, sånt ska man inte skämta om. Jag kör med argumentation, inte hot eller våld.

2016-08-18 12.08.16

Men det är så märkligt att det kan ses som hotfullt vad gäller sexualitet. Som primärt handlar om ömsesidig kärlek och inget annat. Tanken på det sexuella känns hotfullt och flaggor representerar okontrollerad lusta. Eller nåt i den stilen. Jag har aldrig kunnat leva mig in i hatarnas ståndpunkter. Här står jag och håller i en tygbit. Den representerar björnar (sexuell subgrupp inom gaykulturen, håriga karlar, skäggiga karlar, oavsett kroppsstorlek). Färgerna är de färger som riktiga björnar (djuret) har i olika delar av världen. Så flaggan representerar jämställdhet och gemenskap. Enbart för denna subgrupp? Nej, alla som tror på det budskap flaggan representerar.

||||| 0 I Like It! |||||

Kampen Övertygelse Yrkesliv

Kommentarer stängda

Skärrad är kanske uttrycket jag söker för att beskriva mina nätkontakter. Ibland förstår jag inte hur jag ska reagera på det jag får till mig. Snuskbilder haglar över mig via min inkorg. Och kommentarer om att jag trots övervikt är så jäkla snygg, söt, sexig och jag vet inte allt. Det blir bara märkligt när man får sådana kommentarer från okända människor. Syftet är mig lite oklart, men jag ler vackert och tackar för visat intresse. Är jag objektifierad? Okej, jag har själv gett mig ut där på nätet. Jag är inte rädd för människor eller vad de kan ta sig till. Kanske jag borde vara än mer försiktig, och något borde jag väl ha lärt mig från bloggens mörka år kring millennieskiftet? Stalkers. Uppsökande verksamhet. Kärleksförklaringar. Psykisk sjukdom. Drogrelaterade hot.

Vad är skillnaden förutom att åren gått? Nätet har blivit mer omfattande, men jag har också lärt mig att inte ta någonting personligt. Jag kan skaka av mig det mesta. Det enda jag blir irriterad på är när någon ber om ursäkt. Förmodligen är det kulturellt betingat, att man vid kontakt ber om ursäkt innan, under och efter att en fråga ställts. Trots att jag förklarat att jag aldrig tar illa upp om någon vill fråga något eller vill att jag förklarar något. Det är tröttsamt att höra ursäkter. Gå rakt på sak! Jag har inte tid med dansen runt om innan.

Fler insikter? Jag ses verkligen som ett sexobjekt. Det är nytt, aldrig tidigare inträffat. Smickrande, men knappast något som får mitt ego att explodera i någon form av självbeundran (även om alla selfies kan vara ett uttryck för just det). Tydligen finns det en population i världen som avgudar mitt utseende (med eller utan skägg). Någon del av den populationen existerar överhuvudtaget inte i Sverige. Men i princip världens alla övriga länder, vad jag fått till mig.

Det som är lite obehagligt, det som gör mig lite skärrad, är när man hävdar någon form av äganderätt till mig. Ganska många gör det. En handfull, men i min värld är det många. Som kräver saker av mig. Som vill att jag på beordran svarar dem omgående. Att jag skickar en privat selfie till enbart dem. Som säger att jag inte får älska eller vara i kontakt med någon annan än just dem. Jag förstår inte. Det är en form av dominans jag inte är bekant med, men som låter lite som inkörsport till misshandel, avundsjuka och bitterhet inom äktenskap. Det finns helt klart alla typer av människor i världen. Nu tror jag inte detta är något unikt för mig, för jag hör även från andra med några tusen följare, att de delar erfarenheterna jag beskrivit.

Så hur handskas jag med detta? Som tidigare. Jag tackar och ler, går inte in i djupdiskussion och försöker vara lite vag i mina svar. Men nu när Instagram och Facebook är samma företag, så har jag fått slå på än mer sekretess på Facebook. För jag godkänner precis alla som på Facebook vill lägga till mig som vän. Många är lurkers från Instagram. Som inte följer mig men som följer de jag har som vänner. Därmed är det fritt fram att få förslag på Facebook med fullständiga namn. Instagram är inte anonymt längre vad gäller namn, tack vare detta. Jag har reda spärrat uppgifter om mitt arbete på Facebook och nästa steg lär bli att jag tar bort mina få släktingar därifrån som ändå varken gör till eller från. Närmast anonymitet kommer jag här eller på Twitter, även om detta bara är en grad lägre vad gäller anonymitet.

Jag skiter faktiskt i det där med att vara anonym. Jag står för precis allt om vem jag är och vad jag gör. Men jag vill inte dra in jobbet eller släkten i mina förehavanden på nätet. De som kan ta mest illa vid sig och misstolka, gör det gärna innan jag ens hunnit reagera eller fått möjlighet till att ge en bakgrund.

Jo, en sak till har jag fått göra för att freda mig. Jag har spärrat alla appar som gör det möjligt att ringa via WiFi till mig. Det ringer dygnet runt från andra sidan världen (alltså, natt här) från okända som följer mig på Instagram/Facebook. Vill de mig något så får de skriva. Jag vägrar vara tillgänglig dygnet runt eller prata min svengelska med människor som inte kan någon engelska alls. Ganska märkligt att de ringer och vad de i sådana fall egentligen vill. Ibland tror jag det handlar om fattigdom, att man vill att jag betalar deras flykt hit. Faktiskt. De ryska katalogbrudarna har flyttat än längre ut i periferin. Jo, det är främst från Nordafrika och Mellanöstern man ringer mig. Från bombade ökenlandskap. Som sagt – de finns på Facebook, så jag har sett deras fotoalbum.

Jag har inget emot människor. Jag älskar människor! Alla kulturer och religioner. Jag vill veta mer, lära mig mer, lära känna människor och förstå andras vardag. Senaste året har jag lärt mig ofantligt mycket kring förhållandena i Turkiet, Venezuela, Malaysia, USA, Australien, Saudiarabien, Oman, Syrien, Afghanistan och så vidare. Sådant som inte är våra tidningsrubriker. Men. Sluta tråna efter mig! Jag tror faktiskt också att alla superlativ jag får ta del av kring min person, mest handlar om att man vill att jag ska rädda dem. Därför blir jag så konfunderad och skärrad över hur jag ska bete mig. För jag litar inte på någon även om jag är öppen. Jag är på min vakt men sätter inte upp murar omkring mig.

Nätet är fortfarande ett mysterium för mig. Och människorna på nätet. Frågan är – är jag också ett mysterium då jag också finns på nätet? Eller är jag godtrogen och utnyttjas? Snarare så att andra kanske hoppas på det, men som sagt – jag är på min vakt och försöker förstå alla jag kommer i kontakt med.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Kommentarer stängda

Nu återstår endast en semestervecka innan helvetet fortsätter. Det är verkligen på den nivån. Långt ner i underjorden av ångest och förtvivlan. Jag har kollat jobbet varje dag under min semester, för att inte överrumplas när jag är åter. Det lär jag bli ändå, men genom att läsa alla meddelanden jag fått under sommaren så har jag ändå förberett mig med att lägga upp en mental struktur för hur jag ska tackla första dagarna när jag är tillbaka. Jag har inte utfört något arbete under semestern, bara läst. Okej, jag fick göra en akutsak för några dagar sedan, vilket räddade mig från timmar av arbete, istället för som nu offra en minut.

Vad är problemet med mitt jobb? Ja, det undrar jag också. Det går utför i rasande fart. Det har fullständigt brakat ihop och jag känner att allt kommer att hamna hos mig att reda upp. Hur man än vrider och vänder på det, så är jag den enda som är effektiv, kunnig och närvarande. Egotripp? Nej. Oumbärlig? Nej. Det var lättare när man inte såg mig. Nu utnyttjas och beordras jag göra sånt som överstiger min energinivå och arbetstid. Jag säger nej hela tiden, men då får man alltid det till att jag arbetsvägrar. Hösten kommer att bli en större katastrof än någon kan föreställa sig, och jag vet inte om jag accepterar det utan att vara obekväm. Jag är alltid obekväm. För jag är aldrig tyst. Som jag förstår det så är man nu väldigt rädd för att förlora mig, men… Jag är inte skyldig någon något. Nu när fyra heltider slutar så vill jag inte behöva utstå att behöva utföra nio personers arbete. Och det värsta man kan säga till mig: Bara du gör good enough. Nej, allt ska utföras med perfektion och av tillräcklig personalstyrka. Det har haltat i mer än fem år. Är det inte dags att göra något åt det?

Söndag. Soligt. Det är verkligen hett på min inglasade balkong trots att jag inte har stängt den helt. Nu är det sent på sommaren att solen inte riktigt når en när man sitter på balkongen. Trist. Jag har inte suttit något i direkt solsken denna sommar när jag varit på balkongen. Det har mest varit mulet och regnigt väder. Däremot är det väldigt skönt att sitta där på natten, frisk luft men ändå varmt. Utan inglasning hade det varit svinkallt att vistas där i sommar.

Det sorgliga med semestern är att jag under en månad inte varit längre bort än 250 meter. Flärdtjänsten är största problemet, och i kombination med dåligt väder, så har jag inte känt mig motiverad för några utflykter. Att stå ute i regn ett par timmar för att invänta en bil som kanske kommer, har inte varit särskilt frestande. Bara påfrestande. Och detta att jag är så enormt trött. Våren har varit kämpig på jobbet och med vetskap om vad hösten kommer med, så har jag behövt vilan. Det sägs att man behöver en veckas vila direkt när man går på semester, men jag har fått vila i fyra veckor för att kanske uthärda hösten. Jag blir mest upprörd.

Nå, jag har sparat till ytterligare ett par veckors semester. Frågan är om jag kan ta ut dem när eventuellt min… Ähum… kanske… kommer… från… Turkiet. Förra året sa jag samma sak om… Australien. Tja. Kanske jag behöver lite förströelse och inte bara arbete…

2016-08-13 20.09.45

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Kommentarer stängda