Så där. Det känns väl så där. Att sova 17 timmar det närmaste dygnet hemkommen från jobbet. I fem veckor har jag vilat. Åker till jobbet och sitter still i nästan en hel arbetsdag, och sedan blir så här trött?
Vila är nog det värsta jag vet. Och vila det jag behöver mest.
Händer inte så mycket här inte… En stund på balkongen, i solen, med musik i öronen och med blicken fäst i en bok. I morgon blir det action. Och jag menar action… För att inte prata om nästa vecka. Men tids nog kommer det i en blogg.
Kommentarer stängda
Det senaste är att jag börjat drömma om jobbet. Det betyder att jag saknar stället, även om drömmarna är inkonsekventa och allmänt märkliga. Temat är ändå jobbet.
Det är problematiskt att vara sjukskriven. Hade jag haft min ordinarie sommarsemester så hade jag gått in och jobbat en dag per vecka. Anledningen är att jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin haft ersättare trots att verksamheten fortsatt bedrivs över sommaren. Visst, verksamheterna drar ner till hälften över sommarmånaderna, men inte när det gäller de arbetsuppgifter jag har. Allt samlas i ett oorganiserat kaos på mitt skrivbord. Även om min arbetstelefon är avstängd, så kan jag räkna med många meddelanden på min telefonsvarare där arga röster kommer att anklaga mig då jag inte varit anträffbar. Sedan kvittar det att jag hänvisat båda på intranätet och med autosvar på mejlen – jag kommer att anklagas. Precis som tidigare år. Eftersom jag inte har någon fysisk ersättare som kan svara i telefon.
Sedan är det inte så att det uppstår ett vakuum när jag är åter i tjänst, som innebär att jag får lättnad under några dagar då jag ska komma ikapp det som samlats på mitt skrivbord. Nej, naturligtvis är det high life från första stund när jag är åter.
Stressar detta mig? Nej, inte nämnvärt. Jag är ”ledig” (sjukskriven/semester/what ever). Men jag kommer att vara snäsig och otrevlig mot alla som försöker komma i kontakt med mig när jag är åter.
Så varför drömmer jag om jobbet då? Bra fråga. Jag vet inte. Kanske det är den dagliga rutinen av ett arbete jag längtar efter? Något som stimulerar mitt intellekt? Social samvaro (öh?)? Kanske känslan av friskhet – på jobbet fokuserar jag på något annat än hur jag fysiskt upplever mitt skovs alla vändningar… Kanske jag tror mest på det sistnämnda. Samtidigt är där inget som får en känna sig så sjuk som att arbete när man är sjuk. Hemma känns det mest okej, om än inte bra. Men på jobbet bygger man också upp självkänsla och fysisk styrka. I förlängningen känner man sig friskare av att kunna jobba.
I veckan ska jag dock besöka jobbet igen. Jag försöker åka dit några timmar en gång per vecka, för att.. för att… Varför gör jag det egentligen? Kanske mest för att inte isolera mig själv. Det är så lätt att man fastnar i isolering och det är då så mycket svårare att komma tillbaka. För man får känslan av att ha missat något, blivit exkluderad. Och det är en vitamininjektion att se att jobbet inte avstannat. Hemma känns det som om världen avstannat, och när man kommer ut igen så känns det snarare som om alla sprungit ifrån en.
Men det börjar kännas bättre. Jag börjar återfå styrka. Jag börjar så smått känna mig redo att återgå i arbete, men ska verkligen passa på att försöka bli friskare under den sjukskrivning jag fått. Hur frestande det än kan vara att avbryta för att återgå i arbete, så är det inte det bästa för mig i nuläget. Och jag vet fortfarande inte hur det blir med sjukgymnastik. Jag hatar remissbekräftelser, för där står bara att de hör av sig inom vårdgarantins tre månader. Den informationen säger ingenting, inget om vad jag kan förvänta mig. Men jag dröjer gärna med sjukgymnastiken i ytterligare en månad. Jag vet inte om den skulle vara meningsfull just nu.
Drömmar om jobbet… Så dumt.
Kommentarer stängda
Efter åren med Gazzy har jag kunnat ha öppet på balkongen i större utsträckning – typ hela dagar om vädret tillåter. Men jag har inte suttit på balkongen, någonsin. Mest för att där varit skitigt och jag har inget att sitta på. I dag bestämde jag mig ändå för att det var dags. Sol, värme och ingen blåst. Jag släpade ut en pall och satte mig i solen på balkongen.
I 20-25 minuter stod jag ut. Sedan var hela jag illröd, vilket kanske inte är så konstigt. 1) Jag har inte solat (aktivt) på 30 år. 2) Jag har inte haft möjlighet att vistas i solen tidigare i år. 3) Jag har läkemedel i kroppen som gör att jag får soleksem. Men om vädret tillåter kan jag ju sätta mig i solen varje dag och försöka bygga upp något. Typ en solbränna. Vilket i mitt fall innebär rosa grisnyans i motsats till nuvarande ”solkiga vita lakan”.
Och jag ska skaffa balkongmöblemang. Faktiskt. I slutet av sommaren.
Senaste dagarna har jag blivit bättre. Men jag kan fortfarande inte gå ut.
Kommentarer stängda
Det var med förvåning jag kunde konstatera att jag senaste 2-3 veckorna gått ner 6 kg. Utan egentlig orsak annan än att jag under de veckorna inte arbetat. Jo, jag förstår skillnaden, men kanske inte att jag då gått ner så pass mycket. För det jag gjort är att jag uteslutit frukostsmörgåsen som jag åt på jobbet. Generellt sett så äter jag nog mindre bröd hemma än om jag också jobbar.
I dag var de äntligen klara med innergården. I sju långa veckor har de grävt upp alla rabatter, huggit ner träden, satt nya kantstenar kring rabatterna, lagt om plattorna på uteplatsen samt återplanterat i rabatterna. Det som varit jobbigt är bullret från alla maskiner och hur de varit i vägen. Senaste veckan satte de en container framför bommen in mot gården, så varken flärdtjänst eller akuta utryckningsfordon kunnat ta sig in. Jag har om nätterna haft mardrömmar kring detta. Jag har känt mig instängd. Nå, men nu är allt som vanligt igen. Förutom träden de högg ner. Om de huggit ner cirka 15-20 träd, så har de bara återplanterat två träd. Två ynkliga träd. Och hur växtligheten i rabatten ska kunna ta sig efter att de planterat mitt i sommaren och utan vattning/regn, återstår att se. Jag är skeptisk. Om det blev fint? Nej, man ser ingen skillnad. Förutom att träden är borta.
Helgen känns lugn efter att brevbäraren ringde på dörren för att överlämna fyra nya Harlan Coben-böcker. Sedan har jag läst 11 av hans böcker i sommar, och då har bara halva sommaren gått. Som tur är har jag lika många böcker kvar av honom som jag ännu inte köpt. Man tröttnar inte på Coben.
Kommentarer stängda
Detta har varit en väldigt bra dag rent fysiskt. Vilket kan låta märkligt eftersom jag i dag:
Men migrän kan jag handskas med. Yrseln har inte varit den där panikångestutlösta yrseln som gör att jag känner mig svimfärdig. Istället har det varit ”vanlig” yrsel, vilket i mitt fall betyder trött och överansträngd. Inget otäckt. Inget jobbigt. När det gäller ostadigheten i benen så känns det också bättre vad gäller känseln. Ostadigheten har kommit sig av att jag varit väldigt aktiv, gått och stått mycket. En konsekvens av migrän – jag är då väldigt fysiskt aktiv.
Just nu funderar jag mycket kring om ork och styrka är på väg tillbaka. För jag har planer på att möblera om. Flytta massor av tunga saker. Ja, det är nog migränet som talar här också. Jag får väldigt mycket energi av att ha migrän även om jag är spyfärdig med världens huvudvärk.
Jag har för mycket saker. Jag vill göra mig av med saker, gärna kasta eller skänka, eventuellt sälja. Trots allt så har jag begränsat med utrymme och det har varit svårt ända sedan jag flyttade för sju år sedan från en trea till en tvåa. Problemet är att jag behöver hjälp, och hjälp är något jag inte kan få. Framför allt vill jag göra mig av med möbler som står i klädkammaren. Och tusentals serietidningar och böcker. Mitt nuvarande datorbord vill jag också kassera. Sedan har jag massor med kläder som kan skänkas/kastas. Liksom gamla prydnadssaker. Jag hade gärna kastat det som finns på balkongen, men jag är osäker på vad det är för något. Men det hade varit trevligare med ett litet kafébord där istället. Men det finns annat, mer, som jag vill ha men inte har plats med – mer utrymme, t.ex. byråer, skåp och så vidare.
Ack, ja. Bäst jag lugnar mig. Så jag inte får för mig att själv börja slita och dra i saker som jag sedan blir stående med utdraget på alla fria ytor. Men hade jag bara varit lite friskare…
Kommentarer stängda
Mina jämnåriga på Facebook lägger ut bilder på barn. Det jag då funderar på är om det föreställer deras egna barn, eller möjligtvis barnbarn? I den här åldern som vi nu är i (40+) kan det vara vilket som. Så jag vet inte om jag ska känna mig gammal eller möjligen lastgammal?
Kommentarer stängda
Är det ens möjligt? Att försova sig när man har semester? Tydligen. Jag gjorde det i dag. Stängde av telefonens väckning innan den ringde, somnade om, vaknade en timme senare. Det går åt fanders nu med att ta morgontabletterna i rätt tid. Ja, jag försöker medicinera samma klockslag varje dag. En vuxenrutin jag har. Samtidigt var det väldigt skönt med lite sömn nu när det är möjligt efter senaste veckans sömnrubbningar orsakade av högdos kortison. Men ärligt lyssnade jag på ljudbok för länge i natt, och det är därför jag försov mig.
Trots söderläge på balkongen har det ännu inte varit möjligt att vistas på den i sommar. Har solen funnits har det istället varit sydlig storm, eller så har det störtregnat. Dessutom… vågar jag säga det… är det för kallt. Visst, jag tål inte värme, men att sitta i snålblåst är direkt skadligt.
Mina planer för dagen? Öh… fråga inte så dumt. Jag har semester.
Kommentarer stängda
Äh, klart jag laddade ner ännu en ljudbok för lyssning! Vad ska man annars göra när man har semester? Förutom att jag så här första semesterdagen mest somnat märkliga tidpunkter på dygnet. Väldigt slappt.
Det enda som just nu stör min sinnesfrid är jobbmejlen och kontakterna med neurosjukvården. Jag vill bara avskärma. Vill läka och slicka mina sår, typ. Känner mig inte redo för omvärlden.
Kanske det då är en flykt när jag säger att jag åter börjat titta på Våra bästa år/Days of our lives. Har inte sett de senaste två året (typ 600 avsnitt) men noterar att jag inte missat något.
Kommentarer stängda
Kommentarer stängda