Kategori: <span>Vardagsblogg</span>

Gårdagen står jag fast vid hur gnälligt det än kan upplevas som. I dag är det något bättre efter att jag avverkat den ena chefen efter den andra. Äh, det lät illa. Det jag menar är att jag i dag kom till klarhet med väldigt mycket efter att lyckats prata med alla typer av chefer och andra personer. Nödvändigheten har jag känt länge men inte fått tag i rätt personer. Därmed har jag i dag kunnat gå vidare med arbetsuppgifter där jag senaste månaderna mest suttit overksam. Eftersom allt lossnade i dag så har jag också stressat till mig spänningshuvudvärk eftersom där nu är så mycket jag måste utföra på väldigt kort tid. Nej, jag har inte egentligen suttit overksam de senaste månaderna, jag har haft annat att göra, men detta andra har varit trängande.

Ovan betyder också att jag bokat in det ena mötet efter det andra, för att kunna sprida den information jag nu fått. Jag måste nu utbilda. Det stressiga kommer sig av att jag då också behöver material att uppvisa när jag utbildar. Material jag nu får skapa väldigt akut. Lathundar ska skrivas. Rutiner ska skrivas på. Hemsidor ska uppdateras. Och så vidare.

Insikten är väl mest att jag tycker att det är riktigt kul att undervisa och skapa dokument/hemsidor. Jag är nog en lärartyp.

I allt kaos under dagen där jag kastat mig mellan arbetsuppgifter, var det lite kul när jag plötsligt fick en fråga om hur man praktiskt skulle gå tillväga med ett problem. Ett problem kring en rutin som jag inte arbetat med sedan 2008. Självklart kunde jag besvara den utan betänketid. På jobbet behöver jag aldrig tänka till så länge det är arbetsrelaterat och rör något av det jag arbetat med senaste +20 åren. Märkligt, men jag har arbetet väldigt mentalt på ytan när jag är på jobbet. Det är väl därför också jag kan berätta så mycket anekdoter för mina studenter?

I morgon; prata heldag vid tre möten. Minst. Oh.

Ruelse. I dag fick jag åter be om ursäkt för att jag lägger mig i, kommenterar, är nyfiken, ifrågasätter och så vidare. Själv tycker jag att jag är jättejobbig, men samtidigt är där aldrig någon som sätter mig på plats. Bättre att förekomma. Men som svar fick jag i dag att det är precis det man värdesätter hos mig, att jag vill ha förändring, vill göra förbättringar och att det är syftet med att jag lägger mig i. Vilket får mig att nästan må än sämre, eftersom det då verkar som om jag fiskar efter uppmärksamhet och bekräftelse. Nå, men det verkar lugnt åtminstone att jag är så tjatig om sådant som kanske inte angår mig (eller om det gör det?).

Det är tveeggat. Chefer tycker att jag är jobbig eftersom jag är en blåslampa i arslet på dem, samtidigt som de då alltså (se ovan) uppskattar mitt engagemang. För jag är också driftig och genomför förändring som utlovat (med deras godkännande i förväg, naturligtvis). Men hur reagerar kollegor? Jo, de värdesätter väl att ha mig att vända sig till, men de tycker att jag är skitjobbig när jag förmanar dem att rätta in i sig i ledet och följa rutiner. Det får jag höra ganska tydligt och relativt ofta. Ja, både det positiva och det negativa. Kanske det är pikarna och gnället som får mig att ifrågasätta mig själv.

Ärligt så förstår jag inte det där med att det ska vara så svårt att följa rutiner och arbeta enhetligt. Om jag kan lära mig något utantill, varför kan då de inte ens läsa innantill? Informationen jag delger är regelbundet repetitivt och muntligt, samt skriftligt. Det är ett underbetyg i mina ögon att vara så ignorant, en form av arbetsvägran. Jag som är superstressad, splittrad, har kognitiva problem, har däremot inga problem utan komma ihåg eller följa rutiner. Hur kan man vara så ointresserad av det som är ens arbetsuppgifter? Hela problematiken dryftar jag ofta med cheferna och de är på min sida. Men kan ingenting göra. Inga repressalier finns att utdela. Som jag ser det är detta ett arbetsmiljöproblem. Trots att jag är skyddsombud så kan jag inte göra mycket ur den aspekten, för det är lite svårt att ta upp frågan med sig själv.

Min huvudarbetsuppgift sedan årsskiftet, och den enda arbetsuppgift jag just nu har, är att rätta andras fel. Då är något åt…

Japp, det blev ett dagpass lördag på jobbet. Jag avtalade vid årsskiftet om att få gå in en lördag i månaden bara för att hinna undan mitt jobb som jag inte hinner när ständigt har studenter, utbildningar, föreläsningar och så vidare. Så detta var årets första officiella jobblördag. Visst, jag jobbade också i påsken men det var snarare förarbetet inför i dag.

Och det är så märkligt! Jag hinner ingenting i veckorna, stressar som en galning. Går in en lördag och gör rent. Det som jag inte hunnit på drygt tre månader när jag dagligen varit på jobbet, fick jag undan på åtta timmar. Det är snudd på obegripligt. Att det kan göra sådan skillnad att få vara i fred från ständiga besökare. Lägg jag ihop totalt vad jag gjort de senaste två helgerna på jobbet, så motsvarar det 1300 vårdkontakter som jag skrivit, fakturerat, bokat, diagnossatt med mera. Ett arbete som normalt sett ska ta en heltid i anspråk under tre månader. Gjort på tre dagar helg.

Det känns konstigt. För första gången i år ligger jag i fas med jobbet. Och det spricker redan på måndag. Nu kan jag inte utföra mitt ordinarie arbete förrän nästa arbetslördag i mitten av maj. Fulltecknad med möten och annat arbete… Varför jag har det så här? Den enorma personalbristen. Det är väldigt tyst om den, men den är reell. Orsakerna är flera. Som att det inte utbildas i tillräcklig omfattning, för dålig löneutveckling, politikernas fokus på vårdpersonal med mera.

Nu börjar helgen. Ska försöka att njuta av vetskapen om att jag för stunden ligger i fas och är i samklang med universum.