Etikett: <span>#blogg100</span>

Publicerad 25 mars, 2014

2014:84


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

”Vad hände?”, är min tanke efter en arbetsdag. Jag vet verkligen inte vad jag gjort om dagarna, eftersom det är så mycket och kaosartat på en gång. Inför varje arbetsdag har jag en plan och den brukar spricka efter ungefär en timme. I dag klarade jag mig ända tills klockan 9.50 (såg jag). Det var precis före min telefontid när jag blev kallad på att leka datatekniker. I en dryg timme fick jag sitta och försöka förklara att jag inte kan den tekniska biten på jobbet, eftersom jag inte har behörigheten att låsa upp portar till vissa internetsidor som stängts efter att man använt för mycket bandbredd för streaming. Jo, detta är väl vad jag kan framkalla ur minnet när jag försöker komma på vad som hände i dag. Och jag missade min telefontid helt och är åter den 1 april. Jo, jag jobbar före 1 april, men har då inte möjlighet att ha någon telefontid. Av 60 telefontider närmaste månaden kan jag vara på plats drygt en tredjedel. Eftersom jag aldrig har ersättare så får telefontiderna utgå när jag har annat för mig. Det är inte lätt att vara patient och försöka nå mig. Men vad jag hört av andra så har ingen ringt på telefontiden sedan förra året. Varför det nu är så…?

Jag har sedan i höstas anmält en flärdtjänstchaufför som ändå fått fortsatt förtroende av flärdtjänsten. Men jag tror ändå att han fått sig en åthutning eftersom han i dag gjorde rätt. Förutom att han kör så konstiga vägar. Färdvägen till jobbet är max 12 minuter. Det tog 25 minuter. Det är kanske hämnden för att jag anmält honom? Tja, jag kan ju anmäla honom igen! När jag inte gillar flärdtjänstchaufför brukar jag försöka få dem sparkade som taxichaufförer (så taxibolagen sparkar och svartlistar dem).

På nyheterna i går berättade de om flärdtjänstchaufför som plötsligt fått för sig att strunta i att köra på väg, utan körde ner för trappor istället så bilen gick sönder och de skräckslagna resenärerna grät. Den chauffören fick inte sparken. Han blev avstängd för utredning av taxibolaget trots att han erkänt men inte kan förklara sitt beteende. Inget förvånar mig.

||||| 0 I Like It! |||||

Byråkrati Dravel Dumheter Vardagsblogg

#blogg100

Kommentarer stängda

Publicerad 24 mars, 2014

2014:83

Vad höll en egentligen på med för 15 år sedan?

 

Selfies är ett begrepp som numera är ganska känt tack vare Instagram (främst). Men jag körde ganska hårt med selfies när jag hade webbkamera för 15 år sedan.

Jag erkänner! Jag sitter och går igenom allt det jag säkerhetskopierat från min hemsida de senaste 15 åren. Och där är väldigt mycket jag saknar. Främst stämningen som fanns på nätet då. Och den där nyfikenheten man själv hade. Och det där med att sitta och html-koda hemsidor. Just det där sista är något jag saknar. Och kanske, kanske… jag också saknar mina hjärnsläpp.

I dag blir min ’styvfar’ 80 år. Liksom, va? Jo, men tänker jag efter så skulle min far i år blivit 75 år. En märklig tanke. Liksom att min fars fostermor i år skulle blivit 108 år. Bäst jag slutar tänka på ålder. Liksom att jag på bilderna ovan inte ens fyllt 30 och nu är… ett par år äldre. Var det vad som hände med hjärnsläppen? Jag blev gammal?

||||| 0 I Like It! |||||

Dumheter Minne

#blogg100

Kommentarer stängda

Publicerad 24 mars, 2014

2014:82

Det känns inte som tre år. I dag är det tre år sedan Gazzy var tvungen att avlivas. Redan då skrev jag allt som egentligen fanns att säga. Bloggen, liksom mitt liv, har inte riktigt varit den samma sedan dess. Tomheten har inte fyllts av något annat. Jag funderar ibland på att åter bli kattägd, men det är också ett väldigt åtagande och jag vet inte riktigt. Med tanke på att jag varit ganska dålig de senaste åren och haft nog med att ta hand om mig själv. Men jag saknar – specifikt – min kisse, min kisserumpa, min Gazzy. I mer än tusen dagar har jag nu sagt ”go’natt, kissen” när jag släckt lampan för att sova om natten. Och tänkt på henne och hennes egenheter, personlighet. Det har blivit ett sätt att hålla minnet levande. Hennes minne. Hon är värd det.

||||| 0 I Like It! |||||

Personligt

#blogg100

Kommentarer stängda

Publicerad 23 mars, 2014

2014:81

För en vecka sedan:

Det är inte ofta det händer, men i dag tog jag åter (för andra gången i år) rollatorn och rullade till Ica. Min sjukgymnast har nog rätt i att jag orkar och kan efter sommarens förlamning, men jag blir väldigt trött och det väldigt snabbt. När jag blir trött blir jag stressad. När jag blir stressad och samtidigt är utmattad, så blir jag desorienterad. Därför är det inget rofyllt strosande i affären, utan det är något jag försöker klara av så snabbt som möjligt. Men det gick bra och jag fick med mig så mycket som lilla korgen på rollatorn kan ta. Jag borde göra detta oftare.

Det blev en repris med samma resultat. Det jag inte skrev förra veckan, är att jag efter min lilla färd till affären slocknar och sover hela dagen. Nu börjar jag fundera på om det verkligen hjälper att pressa sig själv och träna. Förmodligen är det mer ett resultat av att ha ms i sig. Jag är färdigrehabiliterad så långt det nu går.

Nu är det söndag och dags att överblicka kommande vecka. Jag känner mig lugn nu också. Ännu en någorlunda lugn vecka som jag har kontroll över. Inga orosmoment som måste pareras. När vi går över i april kommer det vara allt annat än lugnt.

Men så har vi morgondagen som är en parantes för sig själv…

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

#blogg100

Kommentarer stängda

Publicerad 22 mars, 2014

2014:80

Lite jobbigt, men jag försöker äta. Jag glömmer alltid att äta om kvällarna och lunchen brukar inte bli mer än Risifrutti. Men när jag väl får i mig något mer ordentligt som mår jag bara illa. Av smaken. Jag vet inte om jag har störd smakförnimmelse med tanke på alla hemska mediciner jag måste ta.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel

#blogg100

Kommentarer stängda

Publicerad 21 mars, 2014

2014:79

Kanske jag har för mycket idéer. Kanske det är därför de har så svårt för att acceptera att jag inte vill fortsätta mitt uppdrag som facklig? Min ursprungliga tanke kring att ta på mig uppdraget som facklig grundar sig på att jag tycker det är viktigt med balans mellan arbetsgivare och arbetstagare. En arbetsgivare uppskattar oftast och efterfrågar en facklig motpart, och jag tog på mig uppdraget (efter att medlemmar godkänt det) just på grund av balans.

Och jag är balanserad även fackligt internt. Jag försöker dämpa, inte vara känslomänniska, försöker vara objektiv och tänka långsiktligt. Det får inte bli att vi låter eller är uppfattas som besvärliga. Vi måste ge ett seriöst intryck baserat på en kompetens och kunskap om vår roll och våra möjligheter. Och det är när jag försöker uppnå detta som jag kommer med idéer och som tydligen är en bristvara, som man inte vill släppa mig. Det handlar inte om att jag gör något konkret bra, utan detta att jag försöker strukturera. Men jag är inte en stridbar facklig. Jag har inte engagemanget för uppdraget även om jag har viljan att ”fokusera rätt”. Jag ser mig mer som en tipsare än en utförare. Mycket också på grund av att jag inte har tiden, orken eller lusten att engagera mig fullt ut. Men så länge jag har uppdraget så uppfyller jag det. Tills någon annan kan rekryteras till uppdraget. Det får inte bli tomt på posten, så att säga. Det är ett viktigt uppdrag, oavsett min känsla.

Samtidigt är jag en medarbetare och arbetstagare. Hur ser arbetsgivaren på att jag också är facklig? Jag vet inte. Det ligger mig åtminstone inte i fatet och det kan inte alla fackliga säga. Kanske det handlar om det där att jag inte är stridbar, men ändå vill att allt ska gå rätt till. Jag har ingen offerroll som facklig, är inte gnällig, är väldigt konkret och tänker till innan hur jag ska formulera mig. Jag ser ingen konflikt mellan fack och chef. I slutändan är vi alla arbetstagare som ska arbeta tillsammans och försöka göra något av/med vår arbetsplats. Jag ser inte arbetsgivaren som fiende, och jag tror inte de upplever heller mig som något hotfullt. Vi förstår varandras roller, accepterar dem och har – faktiskt – gemensamma mål.

Jag tänker ofta på ovan. Det blir så påtagligt i vissa sammanhang. Särskilt när jag hör skräckhistorier om hur vissa upplever konflikt. Det är mig så främmande.

Nåja. Det blev en kort vecka. Två dagar på jobbet, en dag med facket. En semesterdag, en ledig dag. Och nu plötsligt – en helg.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel

#blogg100

Kommentarer stängda

Publicerad 20 mars, 2014

2014:78

Lediga dagar passerar snabbt. Arbetsdagar passerar ännu fortare. Trots en timmes övertid så hann jag inte heller i dag påbörjat något eget arbete. Nu har det gått mer än tre månader sedan jag utförde något som helst eget arbete. Vems arbete är det då jag utför? Ja, säg det. Officiellt är det mitt eget arbete, men det känns inte så eftersom jag tillfälligt blivit beordrad att släppa allt ordinarie arbete för att stötta och styra upp ett projektarbete som ska gå över i ett skarpt läge och införlivas i verksamheterna. Och det är detta som sliter så enormt på mig.

Kanske det också är därför smärtan inte vill försvinna. Magsmärtan har återkommit. Ryggskottet vill inte ge med sig. Men att göra har jag. Och därför passerar de långa arbetsdagarna väldigt snabbt för att följas av ännu fler långa och plågsamma arbetsdagar. Som också de passerar i ljusets hastighet.

Ändå är detta inte det värsta jag varit med om. Anledningen till att jag har så många arbetsuppgifter som jag aldrig hinner (ens när jag inte håller på med beordrat projektarbete) beror på att inget stressar mig mer än att ha för lite att göra. Och ”med för lite” menar jag rätt antal arbetsuppgifter i förhållande till tid. Jag måste drunkna i arbete för att känna att det är kul och ger mig något. Det enda negativa just nu är väl mest det där ”beordrad”. Jag tål inte att bli tillsagt eller bestämd över. Arbetsvägran ligger inte för mig, men jag markerar genom att säga ifrån även om det inte hjälper.

Och som av en händelse, och utan samband med ovan, så ska jag nu träffa Arbetsmiljöverket.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Hälsohistoria Kampen

#blogg100

Kommentarer stängda

Publicerad 19 mars, 2014

2014:77

Det är dags att åter börja utbilda. Om jag nu ens haft något uppehåll från det. När det gått några dagar så känns det som om jag inte minns upplägget för mina föreläsningar eller vad det är jag ska prata om. Borde jag läsa in mig på materialet? Nej! För jag vet att när jag väl står där med åhörare, så kommer det automatiskt. Någonstans i bakhuvudet finns det lagrat och är väldigt lätt att ta fram i ett skarpt läge.

Men där är ändå en skillnad den här gången. Jag måste omformulera mig när jag nästa gång ska undervisa. Vara lite långsammare, förklara mer ingående och samtidigt förenklat. Det irriterar mig något. Jag är inte så tålmodig. Det är precis som när jag går – jag måste gå fort, nästan halvspringa (med eller utan rollator). Jag kan inte gå långsamt. Jag kan heller inte prata långsamt. Problemet är att några då får svårt att hänga med. Sådant som jag tycker är självklart och väldigt enkelt, uppfattas av andra som väldigt obegripligt och svårt. Som att hålla jämna steg med mig.

Jag har ett ”problem” med min tjänstemobil. Okej, också jag kan ha svårt att förstå. Outlook är kopplat till min mobil. De som jag aldrig skickat eller fått mejl från läggs till som telefonkontakter, men utan telefonnummer/mejladress. Men mobilen skickar mig små meddelanden om att den fiskat upp personer från Eniro.se och lagt till i min kontaktlista. Personer jag aldrig haft med att göra, men vars namn jag känner igen från jobbet. Det är lite jobbigt med dessa kontakter eftersom det kommer sluta med att jag har alla 17000 anställda inlagda i min kontaktlista. Jag gillar inte att apparna pratar med varandra och utför åtgärder jag inte kan stoppa. Värst är att Facebook vill lägga in alla vänner och bekanta i jobbets sändlistor och vice versa. Det kan bara sluta med en katastrof.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Skräp Spooky Teknik Vardagsblogg

#blogg100

Kommentarer stängda

Publicerad 18 mars, 2014

2014:76

En tio år gammal Fredagsfyra i repris. Tema: Skrivprocesser.

1. Varför har du valt just bloggen som uttryckssätt?

Beslutet om att skriva dagbok på nätet kom för 15 år sedan som i ett led att vidareutveckla min dåvarande hemsida innehållsmässigt. Jag sökte inspiration på nätet till något som kunde bli ett komplement till min hemsida och inte göra den så statisk. Så här 15 år senare så återstår bara själva dagboken, eller bloggen, och frågan är om jag egentligen uttrycker något genom att skriva. Det har blivit en vana, men också ett bra sätt att minnas dagen som varit. Det är därför jag inte uttrycker så mycket åsikter grundade på vad media skriver om. Jag känner ett visst behov av att summera mina dagar, ett sätt att reflektera och bearbeta vardagen. Om någon sedan läser och kommenterar (cirka 800 läsare per dag, i snitt 0 kommenterar) är det bara trevligt, men det hindrar mig inte från att fortsätta summera min dag genom skrift. Så varför gör jag då det på Internet och inte privat i någon liten bok? Svaret är disciplin och enkelhet. Jag skriver lättare på ett tangentbord och blogg gör också att jag måste filtrera lite för att inte bli alltför anal.

2. Vad gör du de dagar då inspirationen till att skriva tryter?

De senaste tio åren har varit motiga eftersom jag tycker att jag återkommer till samma sak hela tiden när jag skriver. Det stoppar min inte. Det är bara att fortsätta skriva och hoppas på att den tioåriga svackan ger med sig förr eller senare. För jag gör ändå detta för egen del. I slutändan är det jag som får ut något av det hela, hur ointressant innehållet än kan vara.

3. Är bloggen det enda stället du skriver på, eller skriver du någon annanstans också?

Förutom bloggen så återfinns jag även på Facebook och Twitter. På Facebook är jag mer personlig och privat, inte lika mycket filter då jag vet vilka som läser (och som kommenterar frekvent). På Twitter skriver jag mestadels små funderingar och där mitt syfte är att uppfattas som smått absurd. Okej, det finns ännu ett ställe jag återfinns på. Min officiella hemsida, men där finns ingen blogg och jag uppdaterar mest min CV där.

4. Vilket av dina alster är du mest nöjd med?

Jag har inga alster. Däremot blir jag glad när jag läser min blogg från 1999-2005 eftersom jag också verkar gladare där, men där de vardagliga iakttagelserna är mer… knepiga. Jag kan ha väldigt roligt av att läsa gamla bloggen. Totalt sett framstår jag inte som så dyster eller lidande där. Det är jag inte nu heller, så jag vet inte riktigt varför jag hamnar i det träsket när jag bloggar i dag? Kanske orsaken är så enkel som when all is said and done…? Jag saknar den typ av bloggtexter jag körde med förr.

||||| 0 I Like It! |||||

Nätlista

#blogg100

Kommentarer stängda

Publicerad 17 mars, 2014

2014:75

Morgonen började lite kaosartat med att jag upptäckte att jag hade slut på en medicin som ingår i mina morgontabletter (känner mig gammal – jag tar läkemedel regelbundet på recept). Helt slut. Och i akut behov av. Vad gör man då? Jo, man jagar rätt på en trevlig doktor man arbetar tillsammans med och tigger ett recept. Andra läkemedel beställde jag recept av från min ordinarie läkare men har ännu inte fått någon reaktion flera veckor senare. Ibland är det en fördel med att ha kontakter när man inte kommer fram den vanliga vägen. Särskilt när något är akut.

Men har jag egentligen några fördelar av att jobba i vården? Nej, inte ett skvatt bortsett från ovan. Och det är inget jag satt i system eftersom jag försöker separera på att vara personal och patient. Det straffar sig väldigt att vara patient om jag pratar för egen del och den neurologiska sjukvården. De vägrar ta hand om sina patienter eftersom de får ekonomisk fördel av att enbart ta nybesök. Av den anledningen kommer nu ett nytt nationellt program för kroniker och krav på att de inte får ignoreras. Jag har ignorerats i mer än i tio år där jag får fel behandling som inte är till fördel för min ms. De vet att de gör fel, men bryr sig inte. Det ligger inte i deras intresse att ta hand om sina patienter eller sköta uppföljning och behandling. Frågan är om det nationella programmet kommer att ha någon effekt? I just mitt specifika fall av personlig erfarenhet så handlar det också om fruktansvärt dålig ledning för verksamheten. Och i det fallet har jag också insyn – inte bara som patient – utan också som facklig. Tur man inte jobbar där. Säger jag och funderar på om yttrandefrihet gäller.

Semester! En dag… Ja, alltså, jag ska nu ta ut en semesterdag bara för att. Luft i systemet. Ryggskott. Behöver mer vila. Har för många semesterdagar.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering

#blogg100

Kommentarer stängda