Malmö 1998

Ibland funderar jag på varför det blev som det blev. Även om jag aldrig sett filmen Sliding doors så funderar jag i just de banor som jag vet filmen tar upp. Små händelser som ger oss en ny oväntad riktning i livet. Eller så inträffar aldrig de där små händelserna och livet går vidare men inte ens där vet man om det verkligen är så utstakat. Saker händer hela tiden som kan ge ny inriktning.

Jag tänker på 1992-1998. Under de åren var jag den ständige vikarien som fick förlängt med två veckor i taget. Trots detta var jag nöjd med livet. Ibland funderade jag på att börja läsa på universitetet, men jag trivdes att jobba på det lilla sjukhuset och bo i den lilla staden. Ändå hände något 1998 men jag minns inte vad. Förmodligen ville jag ha förändring, men jag vet inte varför eftersom jag var så nöjd med tillvaron. Det enda som skavde lite var detta att aldrig få ett fast jobb med eget ansvar. Trots allt kunde jag bli utkastad efter en tvåveckorsperiod precis när som helst. Det var ständiga besparingar och tjänster försvann under alla de här åren, men jag lyckades klamra mig fast – förmodligen för att jag var av underrepresenterat kön och jag behövdes för personalstatistikens skull. Men det är min gissning och tolkning.

I vilket fall som helst – 1998. Plötsligt hade jag tagit tåget till Malmö för en anställningsintervju inom psykiatri. Jag hade planer på att flytta till Malmö och börja arbeta där. Inte heller det minns jag varifrån jag fått. Men redan då kände jag nog att Kristianstad var lite litet för mig. Efter anställningsintervjun skulle jag beställa taxi till stationen, men passade på att ringa mitt dåvarande fackombud som kunde berätta – där och då, i en telefonkiosk i Malmö – att jag efter åtta år fått fast anställning i Kristianstad, på den arbetsplats jag varit under alla år.

Lyckan! Jag skrotade alla planer på Malmö där och då (samt att jag aldrig fick tjänsten jag var på anställningsintervju för) eftersom jag hade en fast förankring i Kristianstad.

Men säg den lycka som varar. Små händelser blir till stora. Ett år senare fick jag ms. Och det i sin tur ledde in på en helt annan väg som ledde till Göteborg utan bostad eller jobb. Men det fixade sig så fort jag sagt upp mig från jobbet och sagt upp lägenheten. Så trots allt – jag blev lycklig ändå, men inte som jag hade tänkt mig.

Det jag frågar mig är vad som hade hänt om jag fått tjänsten i Malmö. Gift och barn (dubbel-hu)? För jag hade nog ändå flyttat dit och sagt upp mig från tjänsten jag precis hade fått som tillsvidare. Nu vet jag inte riktigt vad jag kan ha förlorat i form av bekantskaper och vänner, genom aldrig ha flyttat till Malmö, men jag vet att många människor skulle inte finnas i mitt liv som jag fått i Göteborg.

Ibland i det där halvvakna tillståndet man befinner sig innan man vaknat riktigt på morgonen, så dyker den där tanken upp. ”Jag ska flytta till Malmö”. Jag tror inte det har något med att göra att jag hade planer på det för 17 år sedan. Kanske det är min underliggande oro över att vara så långt hemifrån. Jag är väldigt ensam vad gäller släkt och familj – det bor så långt bort och jag kan inte åka dit. Ömma modern blir 63 år, hennes sambo 81 år. Redan nu kan inte sambon hälsa på mig på grund av ålder. Frågan är hur länge till jag kan få besök av ömma modern. Redan i dag har det glesats ut. De är/blir skröpliga med ålder, liksom jag. Malmö hade varit närmre och hanterbart på ett annat sätt.

Hur jag kan lösa detta? Jag vet inte. Det känns ganska kört att få jobb i Skåne, liksom bostad. Trots allt trivs jag i Göteborg, men Malmö/Skåne känns lite som ett osäkert kort. Jag kan inte ändra mitt liv av hänsyn till relationer, tyvärr. För hur jag än gör så är det inte bra. Och en av anledningarna till att jag flyttade till Göteborg var min självständighet.

Men märkligt hur oväntat riktningar kan ändras. Har vi egentligen någon egen fri vilja? Jag tror inte på ödet. Då tror jag mer på att inre behov styr som tar oss ut i det okända. Men där är också olika vägar ut i det okända. Att jag skulle lämna Kristianstad var min inneboende önskan, men att det blev Göteborg var en sammavägning av framtidsutsikter. Malmö hade vid tillfället inte förutsättningarna för mig. Där vann Göteborg.

PS! Det är ganska fantastiskt att jag skriver om 1998. Året då Sliding Doors kom.

2014:77

Det är dags att åter börja utbilda. Om jag nu ens haft något uppehåll från det. När det gått några dagar så känns det som om jag inte minns upplägget för mina föreläsningar eller vad det är jag ska prata om. Borde jag läsa in mig på materialet? Nej! För jag vet att när jag väl står där med åhörare, så kommer det automatiskt. Någonstans i bakhuvudet finns det lagrat och är väldigt lätt att ta fram i ett skarpt läge.

Men där är ändå en skillnad den här gången. Jag måste omformulera mig när jag nästa gång ska undervisa. Vara lite långsammare, förklara mer ingående och samtidigt förenklat. Det irriterar mig något. Jag är inte så tålmodig. Det är precis som när jag går – jag måste gå fort, nästan halvspringa (med eller utan rollator). Jag kan inte gå långsamt. Jag kan heller inte prata långsamt. Problemet är att några då får svårt att hänga med. Sådant som jag tycker är självklart och väldigt enkelt, uppfattas av andra som väldigt obegripligt och svårt. Som att hålla jämna steg med mig.

Jag har ett ”problem” med min tjänstemobil. Okej, också jag kan ha svårt att förstå. Outlook är kopplat till min mobil. De som jag aldrig skickat eller fått mejl från läggs till som telefonkontakter, men utan telefonnummer/mejladress. Men mobilen skickar mig små meddelanden om att den fiskat upp personer från Eniro.se och lagt till i min kontaktlista. Personer jag aldrig haft med att göra, men vars namn jag känner igen från jobbet. Det är lite jobbigt med dessa kontakter eftersom det kommer sluta med att jag har alla 17000 anställda inlagda i min kontaktlista. Jag gillar inte att apparna pratar med varandra och utför åtgärder jag inte kan stoppa. Värst är att Facebook vill lägga in alla vänner och bekanta i jobbets sändlistor och vice versa. Det kan bara sluta med en katastrof.

Axelryckning

Tiden flyger. Tiden flyr. Jag har ingen koll. För ett par år sedan köpte jag Supernatural som dvd-boxar. Säsong 1-5. I dag upptäckte jag att jag kunde köpa (vilket jag gjorde) säsong 6-8 plus att min TiVo spelar in säsong 9 som just nu går på tv. Jag trodde att jag låg i fas vad gäller att se programmen. Fyra säsong har liksom bara flugit förbi mig trots att jag är ett sådant fan.

Men det är ungefär som med Doctor Who. 2006 såg jag säsong 1 (New Series). Upptäckte till min glädje tidigare i höstas att Netflix hade säsong 1-5 som jag såg i ett sträck på ett par dagar. Med min TiVo håller jag just nu på att se säsong 6. Som om ett par dagar går över i säsong 7. Och säsong 8 är på gång. Jag hänger inte med men är glad att där ständigt är mer och nytt att se. Det svåra är bara att inse att tiden går när jag håller på med annat. Min tidsuppfattning är verkligen ett problem.

Någon har sagt att allting existerar på en gång just nu. Allt existerar i nuet, även dåtid och framtid. Jag lever i alltings pågående existens. Det är därför jag har så nära till minnen, specifika och detaljerade minnen, från hela mitt liv. Utom framtid.

Tror jag. Det där sista är jag lite osäker på. Eftersom jag ser så mycket hela tiden, saker jag aldrig upplevt. Jag ser människor, miljöer och hör samtal så fort jag blundar. Som gör mig både konfunderad och nyfiken. Och det är inte det enda jag ”ser” när jag blundar. Vid sidan av mitt synfält, nästan i utkanten, står det alltid någon och tittar på mig. Alltid. Men aldrig på samma plats, bara i utkanten.

Jag är konstig. Eller så är det bara andras felaktiga uppfattning av mig.

Tajt

Tiden. Klockan. Timmarna. Jag har precis bokat om veckans alla hämttider för flärdtjänsten, för hur jag än vänder på det så får jag inte ihop mina arbetade timmar per vecka. Delvis beror det på dålig planering från flärdtjänstens sida, men det beror också på att jag varje vecka tappar tre timmar på grund av sjukgymnastiken. Jag måste jobba mer, men det är svårt. För jag har också hämndtjänsten som behöver sina timmar. Plus att jag inte får arbeta för många dagar på rad enligt en gammal rehab-åtgärd. Dessutom måste jag begära mertid (eg. flex) när jag inte får ihop timmarna på en dag, samtidigt som jag också måste ansöka om mertid (igen, eg. flex) om jag råkar komma för tidigt eller stanna kvar för sent på jobbet.

Det eviga pusslandet. Trots att jag åker till jobbet en timme tidigare på morgonen och sedan stannar kvar där ytterligare en timme på kvällen, hjälper inte. Jag går fortsatt minus från dag till dag. Och jag kan inte förklara det. Jag har blivit väldigt misstänksam mot vårt flexsystem som är relativt nytt. Fungerar det verkligen? Ingen verkar bry sig när jag ifrågasätter det. Klart teknik fungerar! Väl?! Nja. Min erfarenhet säger något annat…

Facebookreklam

De senaste månaderna har Facebook börjat lägga in reklam, så kallad ”sponsring”, i kommentarsflödet. Jag som är emot reklam har börjat anmäla dessa inlägg, och då måste man ange orsak. Jag väljer konsekvent ”stötande innehåll”. När man gjort detta ombeds man hjälpa Facebook med vilken typ av riktad reklam man är intresserad av. Nå, men jag är ju inte det! Ändå kunde jag inte låta bli att klicka på deras förslag på riktad sponsring till mig.

Öh? Idel ädel ondska?! Och självklart fann man henne nästan längst ner på listan… Och vad menar de med ”favoritföretag”?

Les Revenants

I går kväll började jag titta på Les Revenants (Gengångare) som visas på SVT Play. Om en vecka försvinner de åtta avsnitt som finns på sidan. Så passa på att se! Serien visas inte på tv, bara på SVT Play.

Själv har jag hittills endast sett två avsnitt och de är speciella. Jag har läst att man jämför serien med Twin Peaks, men det känns långsökt. Lite franska alper i bakgrunden påminner inte så mycket om Twin Peaks. Les Revenants (snyggare namn på franska än på svenska) är lite av en skräckhistoria där döda plötsligt återvänder efter att ha varit döda i varierat antal år. Och mer vet jag inte efter två avsnitt. Om den är otäck? Nja. Okej. Där är en liten pojke som skrämmer skiten ur mig. Han säger inget, tittar bara. Och jag som känner obehag sedan tidigare när jag ser barn, nu blev det plötsligt så mycket värre…

Men Les Revenants är riktigt snyggt gjord. Särskilt seriens intro är snyggt gjort.

Motsatsen till livet

I dag var där en sådan där dödsannons igen i tidningen. En dubbelannons över ett gammalt gift par som dött med dagars mellanrum. Den här gången var det lite mer uppseendeväckande. De var födda på 20-talet med fyra dagars mellanrum. De dog med sju dagars mellanrum. Eller om det bara är jag som tycker att det är lite… märkvärdigt. Att de var så jämspelta, eller hur man ska säga.

Men det är ganska vanligt att gamla gifta par avlider med några dagars mellanrum. Min tolkning av det är att den överlevande ger upp livet mentalt och fysiskt och tillåter sig dö när livspartnern efter så många år tillsammans avlider. Jag tror inte att det är av chock eller sorg som den efterlevande dör. Efter ett helt liv tillsammans tror jag att den efterlevande bara släpper taget och känner sig färdig med livet. Det verkar så.

Jag tror också att det mentalt går att ställa om sitt fysiska jag till att dö. En form av viljekraft, eller orkeslöshet, hur man nu vill se på det. Och samtidigt tror jag också att det bara fungerar om man verkligen är redo för det. På något högre plan tror jag att det är omöjligt om man fortfarande har något att uträtta, där någon högre makt har en plan. Men det finns ju fler sätt att avbryta, vilket jag är motståndare till. Det finns allt som oftast något mer att uträtta.

I mitt jobb är döden vardag, vilket inte kan sägas om så många andras vardag. En sanning, som verkligen är en sanning, är att dödsfall kommer i tretal. Först var det bara ett rykte jag hört och som var ett konstaterande. Men jag började kolla upp det. Jo, det stämmer. Och eftersom jag är inne på jobbet, så utvecklar jag det inte närmare.

En avlägsen släkting (sidogren – minsta gemensamma nämnare är mormors föräldrar) var jag tvungen att kolla upp under kvällen. Tack vare internet så kunde jag via gravar.se se att han avlidit redan 1998 (46 år gammal). Min släktgren kände inte till detta. Det stör mig lite. Jag vill verkligen hålla koll på släkten, särskilt efter att jag förrförra sommaren släktforskade lite. Kanske är det så att jag vill känna mig nära min släkt genom släktforskning eftersom jag själv inte har någon familj?

Jag har en jobbig period, eller dagar, just nu. Natten mellan måndag och tisdag är det sju år sedan min far dog. Alla minnen är inte av godo, vissa är direkt jobbiga. Det har inget med sorg att göra, bara ångest.

Revelj

Har jag berättat om mitt inbyggda larmsystem?

Ibland fullständigt skiter jag i att väckarklockan ringer (larmet på bärbar telefon). Det händer att jag stänger av den och sover vidare. Särskilt om jag är ledig.

Det är här det blir så märkligt. Jag väcks alltid någon timme senare när det är riktigt kris och jag bara måste upp. Det som väcker mig är att jag hör, jättehögt, ett gammaldags barndlarm. Ni vet, ett sådant där som har en metallhammare som slår mot plåt (klocka). Jo, det finns nog än i dag. Vi har sådana på jobbet och jag tror vi också hade dem när jag gick i skolan.

Väldigt effektfullt! Jag flyger upp! Naturligtvis är det bara i mitt huvud jag hör detta larm. I dag blev jag väckt så eftersom jag inte orkade gå upp kl. 07 för att ta min morgonmedicin. Så brandlarmet i huvudet gick kl. 08.

Varför kan jag naturligtvis inte svara på. Antingen är det något undermedvetet som tar sig igenom drömslöjan, eller så är det någon annan extern kraft som ligger bakom. I vilket fall som helst får jag väl vara tacksam för detta larm även om det ger skrämselhicka när det inträffar. För det tar en stund innan jag vet vad som är så bråttom. I dag var det morgontabletterna…

3mån

Mycket hinner förändras vad gäller min utsikt över torget hemmavid på bara tre månader.

Från grönska i träden till ljusslingor i flaggstängerna. Jag vet inte riktigt vilket jag föredrar. Egentligen är det ganska fult med de där konformade slingorna i stängerna då det inte alls påminner om julgranar, även om det nog är syftet. Samtidigt är det bättre än motsvarande trädbelysningar på Avenyn som lyser blått.

En mörk gestalt

Ute är det mörkt, kallt och blåsigt. Därför reagerar jag då jag tittar ut och alltid på samma plats ser en mörk gestalt stå i motljus på gångbanan. Förmodligen är det ett sammanträffande, någon råkar stå där just när jag tittar ut. Det råkar bara vara så.

Ändå får jag alltid en liten kortslutning i hjärnan där en liten neuron funderar på om jag verkligen sett en människa där ute i mörkret, kylan och blåsten. Eller om det bara är… en gestalt. Ganska snart slår jag bort den där flyktiga tanken då logiken träder in. Klart det är en människa! Jag orkar nämligen inte ta in vad det annars skulle vara.

För några dagar sedan halkade jag in som hastigast på en Plus-repris på tv. Det handlade om dyra betalsamtal till så kallade spåkärringar. Man raljerar ganska mycket kring hur löjligt det är, att de inte kan vara synska. För hade varit synska hade de kunnat förutsätta så mycket, känt till så mycket mer, som till exempel att Plus skulle jaga dem. Som jag ser på det så raljerade de över fel saker, de hade fel fokus. Problemet är industrin med dyra betalsamtal där man tjänar pengar på folks olycka. Problemet är också att denna industri inte har för avsikt att ha någon form av kompetens. De kan helt enkelt inte leverera det de utger sig för att bistå med – visdom.

Att vara synsk är egentligen små stunder av begränsad klarhet, själv sträcker jag mig till att kalla det för intuition. Intuition besitter vi alla. Jag vägrar tro på att detta är något man kan styra. Jag tror därför också att man i sin välvilja att bistå med sin intuition fantiserar ihop sanningar som inte är verkliga. Därför har jag valt att inte lita på min intuition i vissa situationer – som när jag ser mörka gestalter.

Nära synskheten ligger spådomen, det som Plus handlade om och det de här telefonlinjerna tar så generöst betalt för. Jag tror inte på spådomar genom tarot. Själv kan jag spå i tarot, men det är en grov missuppfattning när man säger ”spå”. Tarot är självhjälp, självinsikt, förlösa det undermedvetna, lära sig tänka i andra banor, inspireras och få affirmation. Tarot ger förslag men dikterar inte ”gör si eller så, annars händer detta”. Just därför blir jag lite upprörd när Plus raljerar kring fånigheterna spådomar. Okej, de har vissa poänger i programmet. Förlöjliga gärna industrin, men ta reda på vad t.ex. tarot innebär. Visst, det är fortfarande flummigt och ogreppbart för många, men med nyfikenhet och öppenhet så kan man lära sig att där finns nyanser och till och med kontraster.

För sex år sedan förslöt jag min egen öppenhet för intuition. Det är jobbigt att ha känselspröten blottlagda. Det känns som om hjärtat ska slitas ur kroppen på en. Fysiskt. Därför vill jag inte utforska mörka gestalter utanför mitt fönster.

* * * * *

Jag har varit frånvarande här på bloggen i en vecka. Vad har hänt sedan sist?

  • Närmare 800 inlägg har raderats aktivt av mig från april 2011 till september 2012.
  • Jag håller mest till på Twitter. Facebook, ja där saknar de mig. Påstår vänner i små meddelanden.
  • Ömma modern med sambo var här tidigare i veckan för att fira moderns 60-årsdag. Jag tog då semester några dagar.
  • Jag har köpt hem gamla Dallas-avsnitt på dvd. Betydligt mer kvalitativt än de nya Dallas-avsnitt som visas på TV4.
  • Jobbet rullar på som vanligt, det vill säga oorganiserat kaos där jag inte riktigt efteråt vet vag jag egentligen gjort eller inte gjort under dagen.
  • Min dator hemma är färdig för skroten och jag letar alternativ. Snål som jag är, tycker jag inte att där finns något prisvärt. Jag får fundera fram tills datorn inte går att starta alls. Största problemet (av många) är Office som kraschar och där felsökning säger att allt fungerar. Men webbläsaren kraschar också. Datorn i sig själv också. Och Feedreader. Och MailWasher. Ja, alla program. Egentligen har jag haft problem med datorn ända sedan jag köpte den för flera år sedan, men då berodde det på dåligt uppdaterade drivrutiner för de förinstallerade ASUS-programmen. Nåja.
  • Och så har jag smått ångest över en föreläsning jag ska ge i nästa vecka. Jag höll i samma föreläsning för tio månader sedan. En gång. Då var jag påläst, det är jag inte nu. Jag har några dagar på mig att marinera mig själv i visdom. Eller så får jag förlita mig på min intuition…