En tanke

Det finns saker jag aldrig säger (och aldrig sagt spontant).

1. Trevlig helg! (Eller God jul, Gott nytt år, trevlig semester)

2. Jag älskar dig!

3. Prosit!

4. Krya på dig!

5. Jag ringer dig!

Kanske det handlar om att jag inte tycker att det är kvalitet att komma med tomma och innehållslösa klyschor om jag verkligen inte menar det. I min värld är det ändå konstigt att jag blir ifrågasatt för detta. Tydligen visar det på social kompetens att kunna konversera med dessa betydelselösa fraser som inte har något annat syfte. Den dag jag verkligen menar det, säger jag det. Under 38 år har de inte varit aktuella. På sitt sätt patetiskt, men ord ska betyda något och ha en innebörd när de sägs.

Skånsk media

En smått chockerande dag. En arbetskamrat upplyste mig om att hon älskade skånska, d.v.s. när man pratade med skånsk dialekt. Så i dag har jag kört med riktigt skånska hela dagen, nästan så andra kräkts. Nåja, jag varierade det lite och pratade franska i någon timme. Trots allt är det inte så stor skillnad – samma harkel-R.

Vad var det som var så chockerande då? Jo, jag har köpt senaste numret av Magasinet Skåne. Jag fick väl en släng av hemlängtan. Nej, ärligt så var jag bara nyfiken på hur Skåne framställs. Och det var genom att läsa denna tidning som jag fick en smärre chock. Plötsligt ser jag ett namn jag känner igen. Och en bild! Ick! Min kusin! Han äger en affär och där fanns en annons/reportage/nånting samt en länk till butikens hemsida. Jag vet inte hur många år som gått sedan jag såg min kusin, men arbetskamraterna (jag satt och läste tidningen på arbetstid – fatta!) påstår att man ser släktskapet. Jo, det var som att se sig själv i spegeln. Förutom att min kusin har hår på huvudet. Och färgat sitt morotsfärgade hår svart. Nå, men det var kul att se någon jag inte sett på 20 år. Men så gammal han såg ut? I och för sig är han väl i 45-årsåldern, men ändå. I mitt minne är han i 20-årsåldern.

Hm. Har jag också åldrats på 20 år?