Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
I dag var där en sådan där dödsannons igen i tidningen. En dubbelannons över ett gammalt gift par som dött med dagars mellanrum. Den här gången var det lite mer uppseendeväckande. De var födda på 20-talet med fyra dagars mellanrum. De dog med sju dagars mellanrum. Eller om det bara är jag som tycker att det är lite… märkvärdigt. Att de var så jämspelta, eller hur man ska säga.
Men det är ganska vanligt att gamla gifta par avlider med några dagars mellanrum. Min tolkning av det är att den överlevande ger upp livet mentalt och fysiskt och tillåter sig dö när livspartnern efter så många år tillsammans avlider. Jag tror inte att det är av chock eller sorg som den efterlevande dör. Efter ett helt liv tillsammans tror jag att den efterlevande bara släpper taget och känner sig färdig med livet. Det verkar så.
Jag tror också att det mentalt går att ställa om sitt fysiska jag till att dö. En form av viljekraft, eller orkeslöshet, hur man nu vill se på det. Och samtidigt tror jag också att det bara fungerar om man verkligen är redo för det. På något högre plan tror jag att det är omöjligt om man fortfarande har något att uträtta, där någon högre makt har en plan. Men det finns ju fler sätt att avbryta, vilket jag är motståndare till. Det finns allt som oftast något mer att uträtta.
I mitt jobb är döden vardag, vilket inte kan sägas om så många andras vardag. En sanning, som verkligen är en sanning, är att dödsfall kommer i tretal. Först var det bara ett rykte jag hört och som var ett konstaterande. Men jag började kolla upp det. Jo, det stämmer. Och eftersom jag är inne på jobbet, så utvecklar jag det inte närmare.
En avlägsen släkting (sidogren – minsta gemensamma nämnare är mormors föräldrar) var jag tvungen att kolla upp under kvällen. Tack vare internet så kunde jag via gravar.se se att han avlidit redan 1998 (46 år gammal). Min släktgren kände inte till detta. Det stör mig lite. Jag vill verkligen hålla koll på släkten, särskilt efter att jag förrförra sommaren släktforskade lite. Kanske är det så att jag vill känna mig nära min släkt genom släktforskning eftersom jag själv inte har någon familj?
Jag har en jobbig period, eller dagar, just nu. Natten mellan måndag och tisdag är det sju år sedan min far dog. Alla minnen är inte av godo, vissa är direkt jobbiga. Det har inget med sorg att göra, bara ångest.
Det är nog rätt vanligt, det där, att makar som levt länge tillsammans också dör kort tid efter varandra. Jag är glad att min mamma inte gick bort när min pappa gjorde det – de var ihop i 50 år – även om jag kan bli irriterad ibland på henne så älskar jag ju henne.
Min mamma är den familj jag har kvar – sen finns ju min ”nya” familj här i Uppsala, men den är ju egentligen inte min.
Inte heller jag har så mycket mer till familj, vi är i det avseendet ganska lika. Men din nya familj är också din familj om du tagit den till dig som sådan. Familjeband behöver inte vara genetiska.
Ångest för vad? På ett medvetet plan eller är det bara en känsla du får?
Annars är detta en bra post av dig. Du skriver klokt om döden och en del av det delar jag. Detta med att ”släppa taget” och faktiskt till viss del kunna styra det själv. Det där med dödsfall i tretal blir jag ändå nyfiken på och undrar om du kan ge några exempel? Menar du då släkter eller människor oavsett som är nära varandra? Nyfiken bara…
Ångest över vissa jobbiga minnen. Om min egen otillräcklighet. Om situationen jag utsatts för. Saker jag inte vill bevara mentalt men inte kan göra mig av med.
Tretal handlar om inom vården. Inom perioden av en vecka brukar tre på en enhet avlida, sedan kan det vara uppehåll på dödsfall i veckor/månader, och så kommer en vecka med tretal igen. Inga samband mellan människorna i fråga.