Dag: <span>22 juni 2013</span>

Värre än vad jag trodde. Nej, jag har verkligen inte förbättrats ett dugg efter veckans högdos kortisonbehandling. Måttstocken är att arbeta – det är då jag känner hur min kropp reagerar. Går man hemma så känner man efter lite mer, men förskönar också (”äh, det är nog inte så farligt”). Det är en och en halv vecka sedan jag var på akuten (då jag också arbetade den dagen) och kan i dag jämföra hur det är när jag åter är i arbete (ja, jag har jobbat midsommardagen). Skovet har progredierat. Egentligen kan jag inte gå alls då balansen är borta liksom känseln från naveln och nedåt. Att det går, är genom att jag försöker (kan väl inte annat) gå väldigt långsamt. Gångsträckan som tidigare var cirka 100 meter är just nu cirka 3-4 meter innan falltendensen kommer. Men vad kan och ska jag göra åt detta? Ingenting. Jag har inga svar. Antingen blir jag bättre eller sämre, och utifrån det får jag väl ta ställning.

På jobbet kunde jag inte göra så mycket i dag. Den fysiska orken är som bortblåst, jag är stel och har ont. Allt har gått väldigt långsamt och jag har inte kunnat skynda på. Men jag dammtorkade åtminstone mitt skrivbord (sittande) i dag. Våra lokalvårdare inom sjukvården gör naturligtvis ingenting som vanligt, mer än tömmer överfulla papperskorgar varannan vecka. Och mina krukväxter som jag under våren varit så stolt över på jobbet, ska förpassas till sophögen. Löss. Varför ens bry sig om krukväxterna i semestertider?