Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Det jag skäms mest över är nog att jag är nagelbitare. Från och till nagelbitare. Oftast nagelbitare.
Jag har för mig att det är klassificerat som ett nervöst beteende, men jag är inte säker. Det hela började åtminstone när jag var drygt fem år gammal. I min föreställningsvärld existerade inte något sådant som att bita på naglarna. Men så såg jag att min (då väldigt) unga moster hade väldigt korta naglar, så jag frågade nyfiket varför det såg ut så? Hon förklarade utförligt att hon bet på naglarna, även om jag inte kommer ihåg något specifikt (det har trots allt gått 40 år). Men min nyfikenhet gjorde mig intresserad av att testa – fråga mig inte varför. Så det var mitt startskott.
Periodvis biter jag inte på mina naglar, utan kan låta dem växa ut i fred och sedan låta det vara så. Kanske jag inte är en äkta nagelbitare? Det syns tydligt att jag är nagelbitare, men jag biter aldrig särskilt långt ner. Men tillräckligt för att det ska vara en skam för mig när någon påpekar det. På ett sätt påminner det lite om livet som snusare. Jag klarar mig utan, men väljer ändå inte det alternativet. Någon form av självbestraffning?
Varför detta meningslösa inlägg? Jag visste inte vad jag skulle skriva om. Och är lite fixerad vid att mina tumnaglar vuxit ut igen. När jag slutar bita på naglarna måste jag bli sekreterare ut i fingertopparna – bokstavligen; jag använder nagelfil för att ta bort frestande flisor som gör att jag åter börjar bita. På jobbet tycker de det är vansinnigt kul när jag som manlig sekreterare plötsligt sliter fram min nagelfil och börjar slipa… Och nej, jag har aldrig suttit i min chefs knä… (Även om jag använder läppglans – egentligen balsam mot torra läppar).
Kommentarer stängda