Irrbloss #259

Vissa tankesprång förstår jag inte. Plötsligt funderade jag nämligen på mina klasskamrater från grundskolan. Det är drygt 28 år sedan jag gick ut grundskolan. Några av dem har jag som vänner på Facebook. Det är i och för sig inget märkvärdigt och jag har ganska god kännedom om de flesta. Kommer man från en liten byhåla så var det en ganska stabil klass då inte många flyttade till eller från under skoltiden. Min klass och två parallellklasser. Kan vi ha varit 60-70 stycken av min årgång?

Det jag funderade på är vår geografiska vistelse i dag. Väldigt få bor kvar i byhålan. Ungefär resterande halvan bor i andra hålor i närheten av vår ursprungshåla, och den andra halvan är väldigt utspridd i övriga Sverige, utanför Skåne. Mig veterligen har bara en utvandrat – till Nya Zeeland.

Nej, det hela är bara ett konstaterande. Jag har inget att säga om det i övrigt, inga teser om varför det blev så här. Jag kan bara prata för egen del. Anledningen till att jag lämnade byhåla berodde på att jag tyckte människorna där var för inavlade (inte ens mina föräldrar hade anknytning eller kom från byhålan), inskränkta och allmänt föraktfulla. Därför flyttade jag till närmaste stad när jag var 20 år. Och ytterligare 10 år senare tog jag steget och flyttade till Göteborg, 30 mil bort, vilket i sig inte är något avstånd men tillräckligt. Fortfarande det där med inskränkthet och jag var frustrerad. Men varför mina tidigare skolkamrater lämnade Skåne? Ingen aning, men det handlar nog ofta om funnen kärlek eller arbete. I mitt fall varken det ena eller det andra.

Och från det till en annan tanke: På ett sätt är jag lyckligt lottad när det gäller mitt yrkesval. Jag kan bo och jobba precis varsomhelst i världen – personalbristen är konstant och rent fysiskt behöver man inte bo nära sin arbetsplats utan kan sköta jobbet över nätet. Åtminstone det som är min grundprofession. Och det är också en fördel att inte äga sin bostad. Eller ha familj. Jag är obunden. Frivilligt eller ofrivilligt, så ger det ändå en mental frihet att inte ha några bojor. Att jag sedan inte lever utifrån det perspektivet är inte så viktigt. För jag har andra begränsningar, men i teorin…

Nej, det är inte höst. Jag tror bara det uppfattas så på grund av sommarens värme och brist på regn. Det tog död på mycket växtlighet och nu när regnet kommit så ser det ut som höst. Det är svalare nu med +14 om dagarna och jag fryser. Det är helt fantastiskt underbart! Jag gillar att frysa. Det gör mig fokuserad. Förutom att jag plötsligt kom tänka på min grundskoletid.