Nästan som vin #247

I början av sommaren så lovade jag mig själv att dricka vin. Det har blivit ett misslyckande. Okej, jag drack vin i dag, men det var alkoholfritt. Egentligen har det ingen betydelse för mig då jag aldrig varit ute efter någon känsla av rus. Rus känner jag ändå. Tanken var att jag i sommar skulle trappa ut helvetesmedicineringen (antiepileptika) helt, men har inte kunnat det på grund av lufthunger och panikångest. Jag får stå kvar på den dos jag har, och kan därmed inte dricka något med alkohol. Ostadig är jag ändå, vilket beror på två anledningar; ms och medicinering.

Ändå har jag haft just alkohol som ett mått. Ett mått av befrielsegrad. Jag är fruktansvärt låst av en medicinering som jag varken tål eller klarar mig utan. Målet är kvar – slippa medicineringen. Och alkoholen hade varit ett bevis, nästan en seger, över läkemedelsskiten. Och enbart av den anledningen. För egentligen är jag helnykterist. Eller, jag bryr mig egentligen inte om alkohol eftersom den bara leder till elände. Särskilt i okontrollerad form (avskyr berusade människor och det kaos de skapar i mitt liv) där jag aldrig förstått fylla, fest, gap, skrik, spyor och andra effekter av ett störande beteende som inte finns i nyktert tillstånd.

Så varför då alkoholfritt? Det blev ju ingen seger ur perspektivet slippa helvetesmedicineringen? Nja. Självkänslan. Löftet jag gav mig själv. Kanske som en morot att fortsätta kämpa mot medicineringen. Och jag kommer inte att bli alkoholist ändå oavsett. Men just den där känslan av att något inte är komplett… Jag har inte nått mitt mål, men det hindrar mig inte från att dricka vin. Eller jag vet inte… Om inte annat kan jag säga att jag uppnått en sak – jag har för första gången testat alkoholfritt vin. Och det var inte gott. Det var vitt och mousserande. Bättre lycka i helgen – då ska jag testa rödvin. Alkoholfritt, naturligtvis.