Sovrumsaction #261

Sånt jag skriver om på Facebook hamnar där mest för att det är lätt och enkelt att publicera från mobiltelefon. Fast, egentligen borde jag vänta och skriva om det här istället? Och varför skulle jag skriva om det alls? Tja, sånt som händer borde jag ha skriva om i en blogg som jag kategoriserat som en ”vardagsblogg”. Jag ska försöka skärpa mig.

||||| 0 I Like It! |||||

Humanist #260

Om 2½ år kommer jag att arbeta med nyutexaminerade läkare som föddes samma år som jag började arbeta som administratör inom vården. När jag går i pension om 20 år (och sex månader) kommer de att vara två år äldre än vad jag är i dag. Dagens femåringar som tänker bli läkare kommer att bli klara sådana samtidigt som jag går i pension.

Ålder är märkligt, men i arbetslivet finns alla åldrar. Det är bara lättare att räkna ut det när man vet hur långa vissa utbildningar är.

Jag har tidigare arbetskollegor som i dag är 90 år. Och jag träffar skolungdom som jag ska lära upp i arbete. Som arbetskollegor har ålder ingen betydelse, då kompetens och gemensamma intressen gör det mesta ålderslöst. Annorlunda är det när man går ut på stan och irriterar sig på en gammal människa eller hånfullt ser ner på yngre människor. Okej, jag kanske inte irriterar mig eller nervärderar någon medvetet. Och äldre/yngre släktingar är också svåra att se på utan att värdesätta dem utifrån ålder. Vi ålderdiskriminerar utan att tänka på det och lägger värdering i någons utseende baserat på åldersgrupp. Omedvetet.

Även om inte åldern i yrket har så stor betydelse, så spelar det också in där. Ivriga yngre nyutkomna i arbetslivet. Trötta äldre som räknar timmar fram till pension. Vi däremellan kan känna igen oss i båda ytterligheterna, men också bli smått irriterade att inte alla drar i samma takt framåt. Men när vi pratar med varandra i vardagen så suddas åldern ut. Problemet är väl att inte pratar med vår omgivning i samma utsträckning utanför arbetsplatsen och då får förutfattade meningar kring ålder, när det kanske inte har med ålder att göra.

Jag brukar prata med mina grannar, har alltid gjort det. Med gamla, med unga, med jämnåriga. Egentligen är där ingen skillnad då vi alltid anpassar samtal till vem vi har framför oss – oavsett ålder. Och där finns alltid ett givande utbyte av dialog. Vad som sägs är inte så viktigt, utan detta att se andras människovärde. Vi pratar för lite med okända människor. Kanske det är därför det förekommer så mycket olika typer av diskriminering i samhället?

Osökt kommer jag också tänka på invandrare och handikappade. Där jag bor finns det gott om båda grupperna. Och jag pratar med dem och inser att de inte går att gruppera som invandrare eller handikappade. De är individer med egna erfarenheter och fullt kompetenta som människor. Kanske jag är partisk som andra generationens invandrare med ms? Jag tror inte det, men alla som är så rädda för invandrare och annat här i samhället, borde kanske våga möte människor och våga ändra uppfattning?

||||| 0 I Like It! |||||