#303

Åh? Remiss som skickades i början av juni har nu lett fram till att jag fått en kallelse och tid. Till veckan före julafton! Snabbt jobbet…

Och jag har jobbat. Tror jag. Det är som vanligt kaos i huvudet efter en arbetsdag då jag slitits mellan viljor. Utförde jag något? Jag är tveksam.

 

Same old same old #302

Det trodde jag inte om mig själv! Jag har beställt en tv-säsong på dvd. Som om det inte räckte med allt det jag får via fiber. Men är man inne i ett flow så är det jobbigt med säsongsuppehåll. Frågan är bara – behöver jag ta ut semesterdagar?

Så här i sluttampen av helgen få fick jag (surprise!) migrän. Bara så där.

Mertid #301

En upprensning har skett i mitt omfångsrika tv-tittande. Jag har raderat den ena efter den andra tv-serien från min TiVo, utan att ha sett avsnitten. Serier som jag följt men tröttnat på när höstsäsongen satte igång. I våras var serierna väldigt bra och jag längtade till höstens fortsättning. Och då har jag bara tappat sugen? Eller så handlar det om två mer troliga anledningar. 1) Jag har förändrats som person sedan i våras (tv är inte så viktigt). 2) Det finns andra och bättre serier att följa (ett fåtal jämfört med mitt tidigare flöde). Det känns genast mycket lugnare att veta att jag inte behöver titta ikapp något. Och i fredags såg jag klart Pantertanter/Golden Girls (my guilty pleasure). Sju säsonger, två avsnitt per dag. Så nu känner jag mig väldigt fri.

Så vad gör jag istället? Rör på mig. Lämnar min bostad för att rulla ut till kvarterets olika butiker. Jag försöker finna en anledning att dagligen ge mig ut och träna benen. Med dagligen menar jag de dagar då jag inte jobbar, för där går jag väldigt mycket plus går på sjukgymnastiken. Men tröttheten som är så förlamande. Nu när jag har medicin igen mot detta så finns det inga ursäkter. Om jag så bara ska gå till soprummet, så måste jag ha anledningar. Dagens anledning var apoteket och snusbutiken. Inget jag hade ett behov av just i dag, men jag kom ut.

Månadens räkningar är betalda. Jag gillar att betala räkningar och se alla tusenlappar som stannar kvar på kontot månad efter månad. Nej, jag är inte sparsam – rätt som det är bränner jag alla pengar på ett bräde. En vinterjacka i min storlek går på 6000 kronor, för att nämna ett exempel. Tur jag köpte en ny förra året. Men jag går och våndas lite över nya glasögonen…

… och glasögon behöver jag. Ytterligare synnedsättning.

Besked? #300

Postboxarna i trappuppgången har nu funnits på plats i en månad utan att vi fått några nycklar. Våra namn finns inte ens uppsatta på dessa postboxar. Därmed tror jag inte att brevbärarna lagt någon post där, men ibland kan man undra. Postutdelning verkar det ju bara vara en gång per vecka, eller nåt. Det som gör mig så konfunderad är detta med att jag saknar några brev. Kanske breven inte är skickade…? Det är svårt att veta. Förra fredagen fick jag meddelande om att ett läkarintyg nu lagts på brevlådan, men hur lång tid tar det att sortera och dela ut? Och så väntar jag på den där kallelsen till ögonläkaren som skulle komma inom 30 dagar… Visst, det har nog bara gått ett par veckor, men ändå.

Märkligt hur mycket reklam ändå som kan delas ut veckans alla dagar? Men sånt som har betydelse får jag gå och… Nej, jag vet inte vad jag går och gör. Väntar? Jag börjar känna inslag av desperation.

För att inte tala om det där beslutet om rehabiliteringspenning… Vad hände med det? Där har jag gått och väntat i tre månader utan ett ljud.

Skogsmulle #299

Ibland vill jag bara gråta av trötthet och smärta. Det gör jag nu aldrig eftersom det skulle stjäla energi från mig. När är ibland? Tja, alltid arbetsdagar. Detta trots uppiggande och smärtstillande läkemedel, eller hur man nu ska definiera de läkemedel jag får. I dag är jag stoisk och uthärdar smärta trots både migrän och bältros. Det tar på krafterna men jag är så trött på alla jäkla läkemedel jag måste ta.

Trots detta har jag i dag varit ute och gått i skogen utan rollator eller annat hjälpmedel. Hur det gick? Svårt att bedöma, jag behöver någon med mig, måste ta det försiktigt och så vidare, men jag föll åtminstone inte. Förhållandena i dag var väl de rätta, för pendeln slår väldigt hårt fram och åter.

Kanske trötthetsgraden just i dag också kommer sig av att jag stämplade in en timme tidigare på jobbet, arbetade en timme, gick ut i skogen, tillbaka på jobbet där jag duschade och sedan full rulle igen. Nej, jag orkar inte jobba ikapp min förlorade arbetstid, utan slutade efter rätt antal timmar (om man inte låtsas om tiden för sjukgymnastiken).

Men jag är trött och har ont. Åt det kan jag inget göra.

Slutkörd #298

Smygande huvudvärk, extremt trött, bevis för att jag har en ledig dag. Det är farligt med lediga dagar. Jag orkar absolut ingenting i dag. Inte tv, inte bok, inte nätet, inte hushållssysslor eller annat. Men sova kan jag inte heller. Därför har jag laddat ner en bok som jag kan lyssna på, men orkar inte koncentrera mig på uppgiften.

I morgon ska jag ut och traska i skogen igen med min rollator som håller på att bryta ihop. Jag vet inte om jag är så angelägen eftersom jag börjat gå ute ganska mycket mer varje dag. Varför släpa på en rollator över stock och sten? Jag klarar inte det med krycka och behöver rollator, men den är ett hinder. Och hur ska man klä sig? Blir skogsturen inställd så ska jag vara på gymmet. Hur klär man sig för båda eventualiteterna? Gymnastikskor i skogen är inte så lyckat med tanke på att det regnar och nedfallna löv är hala. Men jag kan inte ha kängor om det blir gymmet. Ska jag behöva ha med mig en hel garderob? Något för mig att fundera över i natt. Och i morgon kommer den morgontidiga chauffören som vill hämta mig en halvtimme innan jag ska bli hämtad.

Annars är jag mest frustrerad över att jag ännu inte denna vecka hunnit utföra mitt eget arbete på jobbet. Och det ser mörkt ut resten av veckan. Och nästa vecka. Och veckan efter det. Och efter det är det kaos. Deadline 31 december kryper närmre och jag har ännu inte påbörjat det som jag skulle påbörjat den 1 januari.

Jag är stressad. Alla de arbetsuppgifter som lyftes bort från mig och fått en bumerangeffekt.

Frihet och tvång #297

Affektionsvärde är ett begrepp som gör mig konfunderad.

Som vanligt (?) pratade jag med ömma modern, eller om det var hon som pratade med mig. Hon har börjat ta upp samma sak till diskussion varje gång vi ringer varandra. Min fars dödsbo.

Det var i januari 2006 som min far dog (lung- och levercancer). Jag kunde inte vara med vid utrensningen av hans lägenhet eftersom jag var tvungen att arbeta och saknade kattvakt. Modern och moster tömde lägenheten åt mig och jag kunde per telefon ge direktiv om vad som skulle kastas eller skänkas bort. Men där var väldigt mycket som var frågetecken och som modern stuvade undan hemma hos sig med syftet att jag skulle resa ner och gå igenom det hela i lugn och ro. Problemet med det är att jag under dessa snart nio år bara varit ”hemma” en gång eftersom jag inte fysiskt kan förflytta mig dessa 30 mil. Dessutom finns där inget jag vill behålla eftersom jag 1) inte kan få det transporterat hem till mig, och 2) då jag inte har ens har plats med det jag själv äger och har. Jag kommer inte ens in i min egen ”klädkammare”. Där 90 % kan gå i soporna men som jag själv inte kan släpa ut till soprummet.

Men när modern ringer har hon alltid en ny fråga. Hon har hittat någon av de lådor som hon stuvat undan åt mig och frågar vad hon ska göra med den och den grejen. Mitt standardsvar är ”släng”. Det har ingen betydelse vad det handlar om. I kväll rörde det sig visst om någon typ av… jag vet inte ens vad det heter, men en typ av militära emblem/medaljer. Förmodligen något min far fått när han gjorde lumpen som pansarförare, men det kan knappast vara något av egentligt värde eftersom han aldrig varit i krig (annat än at han flydde från ett som 2-åring). Jag är totalt ointresserad. ”Men affektionsvärdet”, sa ömma modern.

I min värld existerar inte affektionsvärde eller nostalgi. Det är därför jag själv vantrivs så fruktansvärt av att ha en massa skit hemma. För som jag sa till modern; det enda affektionsvärde jag kan känna är över min säng, min soffa, min tv och min dator.

Jag gillar inte heller det där med att saker går i arv. Kanske det kan vara kul när man själv har efterlevande, men jag har inte barn. Så varför ska jag sitta på en hög av skit som aldrig någon kommer att sätta värde på? Min fars saker hade ett värde för honom när han levde. Jag är inte intresserad av hans skolbetyg eller gamla släktfoton på människor som jag aldrig träffat eller ens hört talas om.

Min far (liksom min mor) var (är) samlare. Inget får slängas. Aldrig någonsin slängas. Jag är tvärtom – bort med skiten! Även om jag själv också var en samlare fram tills jag flyttade till Göteborg och kunde frigöra mig även känslomässigt från ting. Det jag har i min ägo är den rock som min far hade på sig när han kom till Sverige som finskt krigsbarn, plus den lapp han då hade runt halsen (de var bagage). Som kuriosa är det kul att berätta om, men jag sliter inte fram rocken och visar upp den för folk. Jag sitter heller inte i min ensamhet på kvällarna och stryker med handen över rocken och beklagar min fars öde som finskt krigsbarn. Det vore patetiskt och ger heller inget mervärde till varken tingen eller mig.

Jag vill inte leva i någon annans minnen och liv. Är jag en hemsk och dålig person bara för att jag är pragmatisk? Själv tycker jag inte det, för det handlar också om min mentala överlevnad. Som jag tror jag berättat tidigare, så ringde en äldre bekant till mig när min far precis dött och var starkt kritisk till att jag inte tömde min egen bostad och flyttade in i min fars dödsbo och lägenhet. På allvar. Hon var av den bestämda åsikten att det var en sons skyldighet. För att hedra minnet av min far. Men då skulle jag förlorat min identitet och, faktiskt, mening.

Åh, men vill jag inte ha något som en minne av min far? Nej, det är en fråga som inte är motiverad. Jag behöver ingen sak (dött ting) för att minnas min far eller känna släktskap med honom. Ställer man frågan så som jag skriver den, så förutsätter det indirekt att jag behöver något som symboliserar honom då jag omöjligt kan relatera till honom utan en minnessak. Det vore väldigt märkligt.

Men i dödsboet fanns också sådant som var mina ägodelar som barn. Nej, inte ens det har något affektionsvärde. Släng! Har inte haft användning för, eller saknat, något de senaste fem åren så är min inställning att där inte föreligger något behov av att ha det kvar i sin ägo. Som sagt, säng, soffa, tv och dator. Det är den enda ting jag har glädje av även om inte ett behov föreligger. Märkligt nog så klarar sig de flesta människor i världen utan ägodelar. För många kanske för lite ägodelar.

För mig är saker ett tvång som begränsar min fysiska, men framförallt mentala, frihet. Jag vill inte känna mig bunden, jag vill vara fri.

Foxy #296

Jaha, jag har nya tv-kanalen FOX. Vilka serier ska man följa där? Jag har glatt spelat in i fyra veckor nu (andra tv-kanaler) men inte hunnit se något. Istället läser jag ganska mycket böcker just nu.

Bältrosen är tillbaka efter sitt sommaruppehåll. Sju härdar på min fagra lekamen. Kortisonöverkonsumtion på gång.

Allt gott! Snus är gott! (Allt är inte gott, men snus är det alltid).

Lite mycket #295

Övfertrötter! Hård arbetsdag. Hann inte prestera eget arbete, mesta tiden gick åt till att hjälpa andra att få rätsida på sina arbetsuppgifter. Kanske mitt största problem är att jag identifierar problem och kommer med förslag på lösningar, men tvingas sedan vara den som genomför korrigeringarna. Om jag bara kunde sluta tänka och strunta i att säga något. Då skulle jag kunna upprätthålla status quo på jobbet.

Det där med övertrött. Kanske det också handlar om att jag kom till jobbet för tidigt i dag. Och sedan inte kom ifrån i tid på grund av köbildningen utanför min dörr. Övertid två timmar (och utan att utföra eget arbete). En övertid jag inte får ha, men som lär bli minus nästa gång jag är hos sjukgymnasten. Plus eller minus i arbetstiden – dagarna är långa och extrema. Det var en sådan dag i dag. Säng och bok väntar så snart det är möjligt.

Blind höna #294

Rollatorn håller på att falla ihop, men jag tror inte det beror på utmattning. Trots att jag bara haft den i ett halvår (utomhusrollatorn) så verkar den inte riktigt klara av den misshandel den utsätts för av oaktsamma flärdtjänstchaufförer. De dänger den ganska hårt, både in i bilens bagageutrymme, men också när de ska ta fram den ur nämnda utrymme. Skruvar och muttrar håller på att flyga sin väg och ganska snart kommer jag att falla ihop över en rollator som kommer att falla ihop i en hög av stålrör. Förmodligen blir jag samtidigt spetsad.

Jag skulle nog kunna spänna lite muttrar och så, men tyvärr ser jag så dåligt att jag inte ens ser var de sitter. Vem kan sköta service åt mig? Det kommer att bli ett detektivarbete då jag inte vet vem som ansvarar för rollatorn eftersom jag fått den på lite omvägar.

På jobbet frågade de i fredags vid flera tillfällen hur mina helgplaner såg ut. Mitt standardsvar är också sanning. Jag har aldrig några helgplaner. För min del är det arbete och sömn som gäller. Utöver det orkar jag faktiskt inget. Även om vissa antyder det, så är det inte på grund av lathet. Det beror inte ens på att jag inte har något socialt umgänge. Jag trodde aldrig att kampen skulle bli så utdragen att jag fortfarande efter tre år inte klarar av att förflytta mig obehindrat. Men jag kämpar vidare och gör framsteg. Kondition och styrka finns till över 100 % jämfört med andra i min (ms-)situation. Dessutom är det lite bättre de dagar jag tar min ”knark”-tablett. Men den där mentala tröttheten som bara fullständigt jämnar mig med marken är obeskrivlig. Trots mina bekymmer så har jag varit ute dagligen och har inte handlat om att ta sig till eller från jobbet/hemmet. I fredags var jag i snusbutiken. I lördags i soprummet (en bit att traska utomhus). I dag var jag både i soprummet (igen) och på Ica. I morgon ska jag hämta ett paket på postutlämningen.

Jag förstår verkligen inte. Jag har styrka och kondition. Jag tar ”knark” för att orka och då främst för att få mental vakenhet. Ändå knäcker det mig nästan att (med rollator) ta mig till affären och gå en kort runda där. Nej, det är varken stress eller panikångest. Något händer. Kanske något kognitivt. Jag vet inte så noga. Det blir bara kaos i mitt huvud och det är kopplat till någon form av utmattning. Jag minns inte vad som händer efter att jag kommit till kassan. Hemkommen får jag börja fundera på om jag verkligen packade ner allt jag handlat och om jag har plånboken med mig (jag brukar förlägga plånboken, mest på jobbet och glömma betalkortet på Pressbyrån). Nope, jag kan varken förklara eller beskriva vad det är som händer. Men det stör mig enormt.

Annars har helgen mest varit sängläge och tvätt. Och en del Diana Gabaldon. I förmiddags såg jag ännu ett avsnitt av Outlander, men jag har i helgen läst mycket i böckerna (Främlingen avklarad, nu inne på Slända i bärnsten). Eller som jag skrev på Facebook:

Sett gårdagens bröllopsavsnitt för Outlander. Bara ett avsnitt kvar för i år. Det som sändes i går kväll i USA visas textat här ett par timmar senare. Bra så, men… Om de bara kunde speeda upp produktionen! Inser nu att ett avsnitt motsvarar en scen ur boken och inte följer kapitel eller rakt berättande. I en scen/avsnitt pratas det väldigt lite och inget händer. Men de väver in korta tillbakablickar som ska förklara den långsamma dialogen som hoppar och är osammanhängande. Om boken är action och djuplodande, så är serien långsam, sensuell och händelsefattig. Ojämförbara men båda med kvaliteter. Och frustrerande.

Jag tror jag läst Främlingen fem gånger nu. Och jag har läst sammanlagt 4 av 8 böcker, så jag har lite att ta igen. Tyvärr måste jag läsa från början innan jag kan läsa de senare böcker jag inte hunnit med. Det går för många år mellan böckernas utgivning. Särskilt som det är över 15 år sedan jag läste Främlingen första gången. Och bok 8 är nyutgiven.

Okej, jag har enorma problem med att läsa böckerna. Min syn, ni vet…

Ack, för 25 år sedan hade jag perfekt syn. Det jag inte vågat antyda är att jag är mer än halvblind just nu. Om det går att korrigera med glasögon? Det är det jag ska få veta närmaste månaden. Eller om jag verkligen är på väg att bli blind. Har enorm ögonsmärta också (inte näthinneavlossning eller annat – vad jag vet).

Åh! Normal arbetsvecka?! Jag är chockad.

Jätteklivet #293

Förmodligen har jag några hundra konton på nätet. Det. Är. Ett. Helvete. Mina användarnamn varierar. Liksom lösenorden (såklart). Och mejladresser jag angett. Eller telefon-/mobilnummer. Och här sitter jag nu på tredje dagen och försöker ändra uppgifterna. Min primära mejladress ska snart raderas och den har jag använt till ganska många konton. Allt för att jag ska säga upp min hemtelefon och mitt bredband. Jag ska istället använda annan tjänsteleverantör och koppla det till det fasta fibernätet de dragit in i huset och som jag redan i dag använder för att se digital-tv. Jag ska fortsatt ha fast hemtelefon via fiber men ska skaffa nytt hemnummer (vill inte behålla mitt gamla nummer – anledningen kommer strax). Vilket innebär att jag åter får gå in på mina konton på nätet och ändra telefonnummer. Tyvärr kan jag inte redan nu ta bort mitt hemnummer från dessa konton eftersom jag ännu inte tecknat avtal om nytt abonnemang. Varför jag inte vill behålla mitt hemnummer? Därför att det förmodligen inte är tekniskt genomförbart då jag under en tid hade tänkt köra parallellt med nuvarande telefon/bredband och nya telefon/bredband. För det där med att ha fiber visade sig vara ett problem i samband med att jag gick från analog kabel-tv till digital fiber. Staden har ett eget fibernät som är relativt nytt och annorlunda och tjänsteleverantörer har svårt att få fram rätt teknik, så det kräver mycket telefonkontakt och paket som skickas fram och åter kors och tvärs. Jag vill inte stå avskuren från allt ens för en kortare period.

  1. Jag måste ändra mejladress till annan för alla mina konton på nätet.
  2. Nytt avtal för telefon/bredband ska tecknas med ny tjänsteleverantör (plus router).
  3. Nya tjänsterna aktiveras och jag kopplar in/upp mig.
  4. Jag måste ändra hemtelefon för alla mina konton på nätet (vissa vill ha både hem-/mobilnummer trots att många inte kan ange annat än mobilnummer – ogenomtänkt av vissa företag).
  5. Gamla avtalet telefon/bredband sägs upp.

Jag har inte kunnat använda min hemtelefon på över ett år då ledningarna är för dåliga. Hemtelefon har jag inte kunnat säga upp eftersom det hänger ihop med bredbandet (som fungerat trots dåliga ledningar). Trots att jag inte har några registrerade telefonsamtal sedan ett år tillbaka så får jag räkningar. Grundavgifter. Som blivit rejält mycket dyrare. Just nu kostar hemtelefonen cirka 1000 kr per kvartal. Ungefär lika mycket kostar bredbandet. Med nytt avtal av annan tjänsteleverantör så blir priset cirka 750 kr – totalt – per kvartal. Att spara 1250 kr/kvartal tycker jag låter rimligt.

Jag gillar skära kostnader, särskilt som tv numera kostar. Kabel-tv var gratis samtidigt som jag fick hyressänkning på grund av kabel-tv (märkligt hyresavtal). Dessutom betalar jag extra tv-avgift, kan man säga. Förutom licens och digital-tv så köper jag också tjänst från både Netflix och Viaplay. Kan jag nu spara lite pengar kanske jag hoppar på ytterligare en prenumerationstjänst. Storytel.

Nej, jag fattar inte heller hur jag hinner se på tv, ringa, surfa, lyssna på Spotify och kanske också börja få ljudböcker obegränsat för en summa varje månad. Trots allt – om jag inte arbetar så sover jag. För det mesta.