Det var i slutet av 90-talet som en arbetskollega gjorde mig uppmärksam gällande Diana Gabaldons böcker. Jag fick låna Främlingen och gillade det jag läste. Spänning. Historia. Komplicerade förhållanden. Häxor. Läkemedel. Sjukdomar. Våld. Men visst, i första hand en kärlekshistoria förankrad i både 1700- och 1900-tal med inslag av fantasygenrens förtecken.
Förmodligen hade jag efter Främlingen inte läst fortsättningarna, eftersom inslaget av fantasy inte var så stort. I slutet av 90-talet läste jag enbart renodlad fantasy om andra världar (inte science fiction). Men som jag nu skrivit några gånger i bloggen, så fick jag synnervsinflammation i januari 1999, blev sjukskriven, kunde bara läsa text som fanns på en bildskärm. Nätet blev räddningen för mig som så gärna ville läsa. Då var det också ganska populärt med mailinglistor eftersom nätforum egentligen inte fanns (krångligt, allmänna skript fanns inte, gratis hemsidor inkluderade inte tillgång till servern annat än att ladda upp enklare html-filer). Jag som precis före synnervsinflammationen läst Främlingen, fann Gabaldons fanclub. Där var jag ganska aktiv och hade lite diskussioner med Gabaldon själv som ibland dök upp. Det var nog detta som sporrade mig till att även köpa fortsättningarna efter Främlingen, så snart synnervsinflammationens akuta skede försvann. Och tid hade jag eftersom jag istället blev sjukskriven för ms.
Så jag läste om Främlingen (eller, originalet på engelska, Outlander), läste Slända i bärnsten, Sjöfararna och Trummornas dån. För sedan tog det stopp i utgivningen (Dianas pappa dog och hon tog några sabbatsår från skrivandet). Själv ryckte jag upp bopålarna och flyttade till Göteborg. Och Gabaldons böcker har jag lånat ut högt och lågt, några av exemplaren har jag fått tillbaka, andra inte – jag har dock köpt på mig nya upplagor då jag vill äga böckerna och ha dem stående i bokhyllan.
Nu har det gått drygt 15 år. Fortsättningarna har jag köpt men aldrig blivit färdig att läsa. Det flammande korset står i bokhyllan, oläst. Snö och aska står i bokhyllan, oläst. Som ett eko står i bokhyllan, oläst. Och snart kommer bok nr 8 (av sex, men trycket från fansen har gjort att serien bara fortsätter) på svenska.
I somras kom tv-serien Outlander där första halvan av säsong 1 visats (på amerikansk tv och på ViaPlay). Det inspirerade mig att återuppta böckerna, men eftersom det gått 15 år sedan jag läste böckerna så fick jag snällt börja om från början. Varje bok är på cirka 1000 sidor och det tar sin lilla tid att läsa igenom de 7000 sidor jag har i bokhyllan. Men det förde med sig en positiv sak – jag var tvungen att köpa läsglasögon.
Och efter denna långa inledning kommer jag äntligen fram till det jag vill ha sagt: Jag är chockad! Bok nr 4 (Trummornas dån) som jag ägt i alla femton åren… jag hade inte ens läst halva boken?! Jag var så säker… och jag visste ju vad som hände i handlingen… Min gissning är att jag blev så upptagen av flytten till Göteborg för 15 år sedan, social samvaro och (då) nya jobbet, att jag bara släppte Gabaldon även om jag alltid talat gott om böckerna. Att jag kände till vad som hände i bok 4 utan att ha läst den, beror säkerligen på att ömma modern läst och skvallrat för mig. Men jag är ändå chockad över att inte läst ut en bok jag haft i femton år.
Just nu är jag inne på bok 5 (Det flammande korset) och har inte en aning om vad som nu kommer att ske i handlingen. Jag har sedan i september försökt läsa 100 sidor varje kväll efter att jag lagt mig. Synen är fortfarande ganska dålig och det tar mig tre timmar att läsa 100 sidor, så jag hinner inte så mycket annat om kvällarna (som att titta på tv – glöm det). Jag är rädd för att komma av mig i mitt läsande och har målet att nu sträckläsa alla böcker, och då jag kommit mer än halvvägs, så verkar det inte så omöjligt. Och jag vill bli klar med böckerna så jag kan läsa de där andra böckerna som väntar (Coben, Ajvinde Lindqvist), samt få återgå till alla mina tv-serier.
I över 15 år har Claire och Jamie varit en del av mitt liv. Det känns tryggt.
Kommentarer stängda