Dag: <span>14 december 2014</span>

Publicerad 14 december, 2014

40 år senare #388


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Existens är konstigt. Det känns så overkligt att veta att platser jag inte besökt på över 40 år finns kvar i stort sett oförändrat.

Jag hörde om platsen där jag växte upp ute på landet. En plats vi flyttade ifrån när jag var sex år gammal. Där har inte hänt så mycket. Samma hus står kvar, även om ett hus byggts ut och ett har tillkommit. Annars är det samma åkermarker. Människorna som bodde där (då, i början av 70-talet) är sedan länge borta. I husen bor det nya människor – av någon anledning barnbarn till de ursprungliga. Och det är det jag finner så konstigt. Jag har flyttat runt genom åren, har ingen förankring till fysisk plats. Men där finns de som stannar kvar i genpoolen ur flera perspektiv. Varför gör man det? Varför vill man leva sina liv med så lite nytt som möjligt? Vilken tillfredsställelse ger det? Hur vidgar de sina vyer? Hur och när träffar de nya människor?

En släng av nostalgi kom över mig när jag hörde om platsen. Gårdarna, grusvägarna och åkrarna finns kvar. Platsen där jag som 4-åring provhånglade finns alltså kvar. Som om tiden stått still eftersom platsen i sig inte förändrats. Och det vet jag utan att ha varit där – det räcker med andras beskrivning. Hm. Undrar om Google Earth har dokumenterat platsen?

Jo…

Där bortanför trädet. Ute på åkern där det vid tillfället var högt av sädeslag. Gula byggnaden är en svinstia. I ryggen från bildens perspektiv bodde jag. Så det var ganska vågat att gå över landsvägen och ut på åkern, och vi blev påkomna (och jag hemskickad).

Så lite allt förändras. Trots avståndet i tid och plats. Ibland får man en illusion av att platser inte existerar bara för att man inte vistas där längre i praktiken. Märkligt.

||||| 0 I Like It! |||||

Minne

Kommentarer stängda

Publicerad 14 december, 2014

Nyckeln till jaget #387

Sopslängarsöndag (SSS) gick väl rätt hyfsat fram tills jag gick ifrån soprummet. Då mötte jag en kvinna på gården som undrade om jag hade nycklar till husen. Öh, va? Nå, hon påstod att hon tappat sina nycklar, kanske i soprummet, om jag vill låsa upp. Jo, det gjorde jag. Hon undrade om jag inte ville följa med henne in i soprummet för att leta nycklar, men jag avböjde och gick. Efter en stund sprang hon ifatt mig på gården och visade att nycklarna var hittade. Jag fortsatte att gå, men hon följde efter mig. Jag går inte in på vad hon sa, men till sist skildes våra vägar och jag gick till affären. Vem sprang jag på inne i affären som började prata med mig? Jag har inget emot självmedicinering om det är jag som sköter den, om vi säger så. Nå, jag kunde åtminstone ta mig hem utan sällskap.

Veckan som kommer är lite omkastad. Min lediga dag har flyttats eftersom jag ska till farbror doktorn (besök nr 1 – jag har väntat i 3½ år, beroende på hur man räknar). Och det är fortsatt rehab-träning. Och flera möten. Och handledning. Och… och… fönsterputs! Tre månader försenade kommer fönsterputs årets mest bråda vecka och jag måste nu ta ner advent, gardiner och så vidare. Och det blir ett pusslande då det är en arbetsdag då jag inte kan vara hemma. Logistiken måste ske i samarbete med hämndtjänsten och jag måste eventuellt lämna ut bostadsnycklar. Gillar det inte, men det får bli hur jäktigt som helst i veckan – den måste gå ihop.

Alla som ber mig göra saker innan sportlovet får nu ett konsekvent nej av mig. Jag. Har. Inte. Tid. Dessutom brukar tandläkaren höra av sig i december/januari. Nej, tandläkare hinner jag inte förrän i april enligt min kalender som är fylld fram till midsommar.

Jag blir stressad bara av att skriva om alla måsten. Tur jag inte har ett julfirar-måste också.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Kommentarer stängda