Vardag #402

I år har ingen erbjudit sig. Ingen som ifrågasatt. Jag får ”fira” jul utan att någon försöker förbarma sig över stackars mig. Vadå? Jag firar inte jul då jag valt bort det. Därmed behöver jag inte räddas och det är inte synd om mig. Det är skönt att slippa tvingas till något som jag ändå inte värdesätter. Jag skulle inte vara tacksam och har därför också genom åren tackat nej till alla inviter. Jul ska man fira med släkt, inte vänner eller bekanta. Att där komma in som en joker (och förmodligen som tomte) där man bara känner den som bjöd in – nej tack!

Varför firar jag inte jul? Öh, jag har ingen släkt nära mig. Dessutom skulle inte ens släkten bjuda in mig. För vi har inte längre den typen av släktträffar. En gång i tiden hade vi det med min mormor och morfar, deras barn och barnbarn. I dag finns inte den sammanhållningen. För i dag består min släkt av kusiner med egna barn och barnbarn. Nej, vuxna kusiner med barn och barnbarn firar inte jul med andra kusiner – särskilt inte barnlösa sådana (räcker upp en hand).

Så då är det ändå ofrivilligt från min sida att inte fira jul? Nej, inte egentligen. Förutsättningarna finns inte ur flera perspektiv. Men jag är inte ”julig” av mig ändå. Jag har ingen julgran, julpyntar inte, äter inte julmat. Någon form av julstämning kan ändå infinna sig, men det förutsätter att jag paradoxalt nog arbetar på julafton. Om det är julstämning vet jag inte, men det känns underbart på jobbet när allt bara… Lägger sig? Nå, men jag arbetar inte denna julen.

Så vad gör jag när alla andra stressar in i det sista för att sedan föräta sig och byta konsumtionsvaror? Inget speciellt. Det är för mig vanlig vardag/helg. Så förmodligen kommer jag att tvätta, gå ut någon runda, sova, läsa, titta på någon dvd, blogga, äta en ostmacka, mejla med jobbet (alla firar faktiskt inte jul, vissa arbetar) och kanske röja i förrådet (never ending story det där förrådet).

Jul? Bah!