Månad: <span>maj 2018</span>

Onsdag och arbetsveckan är nu avklarad. Hann jag något då? Svårt säga, jag hann åtminstone alla inbokade möten inkl. magnetkameran. Några enstaka timmar fick jag dock sitta ifred på mitt rum och arbeta. Jag lägger otroligt mycket tid just nu på att skriva lathundar och uppdatera hemsidan då så mycket väldigt plötsligt har förändrats. Samtidigt får jag fler frågor än någonsin tidigare av kollegor och chefer. Men det beror väl på rutinförändringar som leder till följdfrågor som märkligt nog landar på mig som inte har med saken att göra mer än indirekt. Att så mycket hamnar på mig beror säkerligen på att jag har ett enormt kontaktnät och har hört det mesta och känner till bakgrunder. I dag fick jag frågan ”Varför har vi aldrig fått höra detta – vem har sagt det från början?” Ofta har jag fått höra något i förbigående direkt från källan och kan därmed hänvisa direkt till person. Jag vet oftast vem som sagt vad, vem som besluta vad och varför. Jag är förvånad över denna insikt. Hur jag hamnat i smeten? Jo, jag blir kallad till möte efter möte med olika konstellationer och innehåll. Kanske därför jag också ser sammanhang då jag kan knyta ihop alla information jag får från alla håll? Är detta något positivt egentligen? Ja och nej. Jag värdesätter att vara välinformerad, men det är också lite skrämmande att jag är så ensam om att få till mig så mycket information och att så många utan information upptäckt att jag finns. Det besvärliga är att dra gränser, för jag har också tystnadsplikt som facklig (när är jag facklig? – det är flytande). Och när blir information skvaller? Och kan det ge konsekvenser att jag sprider information? Kan det skada någon mer än mig? Trots allt ska information gå i linje via chefer, men vi har så otroligt många parallella chefsled och i olika nivåer. Information brukar fastna eller bli bortsållad.

Nog om jobbet.

Ledig fyra dagar? Några direkta planer har jag inte. Inte ens hushållssysslor är nödvändiga (åtminstone inte något som tar fyra dagar). Om tid och ork finns så har jag haft ett projekt nu i tio år där jag inte kommer någonvart – rensa i bloggarkivet. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska ta bort, ändra eller lägga till. De ”bra” bloggtexterna från tidigt 2000-tal är inte publicerade här. Men fyller de någon funktion? Dagny har 3 miljoner följare, jag har mig veterligen sporadiskt mellan 0 och 2, oftast 0. Ändå fortsätter jag blogga?

Flärdtjänsten var katastrof i dag. Bil kom en timme efter jag skulle bli hämtad och jag var hemma en halvtimme efter ”senast framme”. Kanske jag kan göra anmälan då resegaranti gäller om bil blir mer än 20 minuter försenad, men jag presentkort 50 kr som kompensation stinker. Det kompenserar ingenting vad gäller min hälsa. Dessutom tror jag inte att jag får denna kompensation ändå eftersom de säker hävdar force majeure. Katastrofen i Göteborg i dag var att klaffbron inte fälldes ner och då stannade trafiken i hela staden och köerna blev enorma och proppade till alla leder i och runt stan. Folk blir då otåliga och försöker ta sig fram ändå med flera trafikolyckor som följd. Vilket inte förbättrar det redan usla trafikläget. Så polisbuss köra på cykelväg flera kilometer där cyklister fick väja. Nej, det var inte under utryckning, de ville bara inte bli stillastående i köerna (som faktiskt rullade om än sakta).

Hemskt, men jag orkade aldrig titta på Eurovision Song Contest i går. Ändå känner jag inte att jag missat något. Och nu orkar jag inte mer onsdag, så jag lägger mig.

Oj. Om jag kommer ihåg. I morgon borde jag blogga om unga killar och deras möten på nätet med pedofiler. Typ. Eller nåt.

Magnetkamera avklarad. Det är skitjobbigt att behöva genomgå varje halvår när man lider av klaustrofobi, ångest, panikångest och dödsångest. Inte blev det heller bättre av att jag i dag har extra mycket allergi med tilltäppta andningsvägar. Det enda positiva är att nya kameran går lite fortare. Innan kunde det ta 1-1½ timme, men nu tar det 15 minuter. Det är illa nog egentligen, men jag klarade det i dag också. Tredje gången i nya kameran. Jag får Stesolid-dropp precis före och jag vet inte om det egentligen har någon effekt, mer än att jag efteråt förlorar all kraft i benen och inte kan stå på dem under en halvtimme. I dag blev jag extra trött också eftersom jag inte kunde ta min ”knarktablett” som jag annars tar varje dag för att orka hålla mig vaken.

Och efter denna lilla session under förmiddagen var det bara att återgå i arbete. Magnetkameran ligger cirka 30 meter bort om jag tar hissen sex våningar ner från mitt arbetsrum. Så jag har jobbat både före och efter undersökningen i dag. Lugn eftermiddag, kan man säga. Jag har bara varit på möten. Bredvid mitt arbetsrum. Så det har varit en lindrig dag. Men extra svårt att gå i dag. Yrsel, ingen balans. Undrar om jag kan träna bort det? Verkar inte så.

Dags för Eurovision Song Contest. Tror inte jag orkar i kväll. Får satsa på torsdagens delfinal och lördagens final. Äh, vi får se.

Helgen blev väl på ett ungefär som jag trodde. Migrän fredag-lördag, men det har ändå inte satt stopp för mig. Jag har röjt i både klädkammare och i garderober. Och tvättat, tvättat, tvättat. Lagat mat också (inga helfabrikat, ovanligt). Samt att jag och bevakat vad som hänt på jobbet i helgen. Det var den stora programuppdateringen och det verkar ha gått igenom. Därför var jag tvungen att uppdatera alla instruktioner/rutiner på intranätet då nytt gäller i och med att uppdateringen gick igenom.

Ny vecka, tre arbetsdagar. Minst fyra möten, tror jag. Och så ska jag på halvårskontroll  magnetkamera efter insatt helvetesmedicin. Har medicineringen skadat mig? Har den hjälpt? De är stenhårda på att man håller tiderna för kontroll, och ändå får jag kallelse till magnetkamera tre månader efter den skulle varit utförd. I april skulle jag varit på läkarbesök och innan dess skulle magnetkamera varit utförd. Någon tid till läkare har jag ännu inte fått. Så märkligt.

Lika märkligt är att jag inte fått höra något om min astmautredning. Jag skulle kallas till undersökning och har inte fått remissbekräftelse (som man ska få inom vecka enligt regelverk, och det är en månad sedan remissen skrevs).

I dag fick jag äntligen min t-shirt och keps jag beställt från USA. Leverans inom 14 dagar (från dörr till dörr). Beställningen gjorde jag den 22 februari. Sedan tog det Postnord hela mars, april och in i maj innan det nådde mig. Så sanslöst. Finns inga ursäkter. Jag accepterar inte att saker fastnar i tullen eller i sorteringen. Det ska bara flyta på. Organisationen ska fungera.

Ledig helg. Som jag längtat. Har så ont överallt, är så utmattad. Tanken är sömn och vila, men så finns där en tvätthög… Och så måste jag nog bevaka jobbet lite eftersom en stor uppgradering ska göras i det system jag är systemadministratör för. Jag hoppas det fungerar den här gången, för man har fått avbryta tre gånger tidigare mitt under pågående uppgradering. I ett år har man försökt. Så skakiga är datasystemen inom svensk sjukvård. Inget fungerar smärtfritt.

Att aldrig vara ikapp. I tisdags kväll fick jag sitta och jobba tre timmar hemma eftersom jag inte hunnit förbereda den upplärning jag skulle ge direkt på onsdagsmorgonen. Lite samma visa inför måndag morgon. Då har jag ett möte och ska ha samlat ihop funderingar jag haft i fem år för att ta upp på ett beslutsmöte då. Jag har inte skrivit ner något, utan får nu gräva lite i bakhuvudet. Viktigt möte. Jag har väntat i alla år på att få vara med eftersom det annars enbart är chefer som får närvara. Jag är nu inbjuden som expertkompetens som vet att ställa de rätta frågorna och komma till konsensus.

Hade varit skönare bara låta helgen gå med mycket vila, men nä… Det blir något annat än vila.

Två arbetsdagar. Möten, möten, möten.

Det känns fortfarande konstigt att vara anledningen till att kollegor träffas en timme varje vecka enkom för att ställa frågor till mig. De kommer med långa listor av frågor som jag ska besvara. Märkligt att man inte pratar med varandra eller kontaktar mig enskilt. Nej, det är bestämda tider då jag ska infinna mig för att svara på precis allt. Jag har bara varit på (nuvarande) jobbet i 17½ år, vilket förmodligen är genomsnittat för oss alla. Ändå är det jag som ska besvara alla frågor man har. I och för sig har jag haft alla arbetsuppgifter som finns, där andra kanske under alla åren suttit med endast en arbetsuppgift. Men oavsett så anser jag inte att man lever i ett vakuum på jobbet, hur många eller få arbetsuppgifter man haft. Det jag kan bör alla känna till utan jag är den som sedan sprider kunskapen. För hur har jag lärt mig jobbet? Vem har informerat mig? Har någon gett mig utbildning i det jag vet och kan? Både ja och nej. För det första är jag nyfiken, har stora öron, lyssnar när andra samtalar, lägger mig i och ställer följdfrågor. Men jag läser mig också till mycket information. Hur snubblar jag över en? Tja, vi har ett intranät fullt med information som alla är ålagda att läsa.

Jag har tidigare sagt att jag också har ett fotografiskt minne, har jag hört/läst något (som är arbetsrelaterat) så glömmer jag det aldrig. Men. Jag har ett annat handikapp också. Jag drar slutsatser utifrån att försöka förutse olika scenarier. Jag försöker tänka ett steg längre. Vilket också betyder att jag uppfattar saker och ting väldigt snabbt. Exempel:

Någon frågar mig ”kan du ta fram statistik gällande XX”? Jag svara utan betänketid något av följande (kanske):

– Ja, jag kan ha det klart om två timmar. Ska det inkludera något mer? Ska det vara helår? Ska jag dela upp det på något sätt? Behandling och kön? Ska det vara någon speciell diagnos? Vill du ha det som Excel? På mejl eller postfack?

– Tyvärr, jag har ingen behörighet i de systemen, men om du kontaktar XX och specificerar mer exakt, så får du det.

– Jo, men ger den informationen dig svar på något du undrar över? Du kanske menar annan typ av statistik?

– Den statistiken finns redan sammanställd. Vänta, så tar jag fram den.

Men frågorna kan verkligen handla om precis allting. Hemsidor. Fakturering. Stavning. Koder. Telefonnummer. Personer. Behandlingar. Lagar. Studenter. Utbildningar. Myndigheter. Förvaltning. Löner. Rutiner. Allt! För jag har det mesta i huvudet, har aldrig sorterat bort information, utan allting ligger lättillgängligt i minnet att hämta fram omgående.

En gång i tiden kallades i jag bloggosfären för Dr Jontas där alla frågade mig om sjukdomar. Numera är jag Dr Nile bland alla skägg som frågar mig om något snarlikt – läkemedel.

Okej. Jag är fortfarande bara förvånad över hela situationen. Att jag får en massa frågor. Varför just jag?

Fredag är också en arbetsdag. Den lär gå fort. Särskilt som jag bara ska jobba en timme hemifrån. Jag har arbetat över så mycket att det är dags för lite ledighet. Igen. Efter två arbetsdagar där jag haft semester en vecka innan dess. Vad hinner jag göra för jobb på en timme? Läsa mejlen.

Utan att bli grubblande, så har dagen inneburit eftertanke. Eller små stunder av minnen som fladdrat förbi.

• I dag är det 30 år sedan mormor dog vid middagsbordet hemma (när jag bodde hemma) när vi firade min fars födelsedag.
• Ja, mormor skulle ju blivit 100 år i år.
• Och min morbror fyller 82 år i dag.
• Samt att min far skulle blivit 79 år i dag.

Senaste tiden har just 1988 varit på tapeten. För mig innebär det förstås ovan, samt att det var året jag flyttade hemifrån, tog körkort och började förvärvsarbeta. Men just 1988 har diskuterats i andra sammanhang och det är för mig ett känsligt år. Året av kaos.

Nu har jag varit ledig en vecka och ska återgå i tjänst. Men jag jobbade ändå lite i ikväll (2-3 timmar) eftersom jag behövde förbereda mig inför upplärningen jag ska ge i morgon. Jag har inget material för det, men nu är det fixat. I morgon när jag kommer till jobbet har jag två timmar på mig att göra ikapp allt mitt jobb som legat nere under min lediga vecka. Det är väldigt mycket. Hur det kommer gå med det vet jag inte.

Det som är jobbigt just nu är att jag har så mycket ångest, så många olika former av ångest. Kanske det är bra att jag åter ska jobba och fokusera på annat.