Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Helgen har jag ägnat åt Netflix och The Crown. Förvånansvärt bra. Vem kunde tro det? Jag är ju inte särskilt intresserad av engelska kungahuset, men det här var ju riktigt intressant. Det som får en att fundera är hur en modern pigg drottning på 50-talet blir en surkärring som försvarar kronan framför allt (vilket jag bara tror är en del av sanningen då media genom alla år haft ett egenintresse hur de framställer personer som är offentliga men mycket privata). I går såg jag prins Harry gifta sig med Meghan och imponerades ändå av att en 92-årig drottning med 97-årig make själva kan gå så obehindrat. Mer än vad jag klarar som är hälften så gammal. Viss avundsjuka.
Ny arbetsvecka i faggorna. Som vanligt många möten, ny student som jag ska introducera och lite mammamys står på programmet.
Irritationen är stor. Kanal 5, Kanal 9 och Kanal 11 tillhör Discoverysfären och har märklig inställning till sina tittare om man läser deras Facebooksida. Alla bra amerikanska serier som de tidigare sänt, har de tvärt slutat med för att istället endast visa skitserier ingen vill se, typ dokusåpor och annan förnedrings-tv. De påstår att det är vad deras tittare vill ha. Nej. Knappast. Det är billig tv med billiga avtal.
Scandal slutade man sända ett par avsnitt in i säsong 7. Serien kommer inte mer sändas på svensk tv.
Agents of S.H.I.E.L.D slutade man köpa in efter säsong 3. Säsong 5 pågår just nu i USA och säsong 4 kan man se på Netflix.
The Flash slutade man köpa in efter säsong 3. Säsong 4 pågår just nu i USA och man verkar inte köpa in nya säsongen.
Arrow slutade man köpa in efter säsong 5. Säsong 6 pågår just nu i USA och man verkar inte köpa in nya säsongen.
The Originals visade man säsong 4 av. Säsong 5 började för en månad sedan i USA, men det verkar tveksamt om man köper in sista säsongen.
Criminal minds visade man säsong 13 avsnitt 1 för någon månad sedan. Sedan slutade man. Nu säger man dock att serien fortsätter i början av juni.
Supernatural visades man klart säsong 12 i höstas. Säsong 13 är avklarad i USA och säsong 14 håller på att spelas in. Men på svensk tv får vi inga besked om man fortsätter köpa in serien. Verkar ju inte troligt med ovan i åtanke även om Criminal minds är ett undantag.
Kostade OS för mycket? För dåligt med reklamintäkter? Blev avtalen med svenska tv-operatörerna för dyrt? I vilket fall som helst är det lögn att hävda att tv-tittarna vill ha skitprogram istället.
Just nu finns det inga tv-kanaler alls som sänder bra amerikanska tv-serier bortsett från FOX dock enbart är hyfsat bra. Streaming-tjänsterna dröjer med att lägga till nya säsonger, så det är ingen framkomlig väg för att fortsätta se de serier man följt från början. Jag trodde väl aldrig att jag skulle behöva återgå till DVD-skivor, men vi är tillbaka på det.
Just nu drunknar jag i TiVo-inspelningar som jag inte hinner se. Vad gör jag då? Jo, jag registrerar mig för HBO Nordic. För där finns de riktigt bra tv-serierna (Game of Thrones, Penny Dreadful, True Detective, Fear the Walking Dead och så vidare). Netflix har fått vila hela sommaren. Viaplay har fått vila ännu längre och hänger löst.
Visst, jag har råd med allt detta, men det känns väldigt onödigt med Viaplay och rubbet med +250 kanaler via TiVo. Jag hoppar mellan tv-serier och vill enbart betala för de kanaler där just ”mina” tv-serier visas.
Onödigt är också Göteborgs-Posten som jag efter 15 år funderar på att göra mig av med. Berättade jag att jag sagt upp Telia (hemtelefon och bredband)? Nå, men jag blev äntligen färdig till det. Det värsta är att de önskar få tillbaka sin 15 år gamla router som inte fungerat senaste 10 åren. Nå, vill de ha besväret med återkrav, så okej… Jag har också hunnit uppdatera båda mina aktiva datorer med Windows 10.
Fredag – min sista semesterdag. Jag har hunnit ganska mycket i sommar?! Förutom sortera och slänga papper. Men huvudsaken är att jag gått igenom garderoberna.
Förresten… Förra sommarens tv-maraton var Revenge. Denna sommar har det varit Scandal. Starka kvinnor är de bästa, också på tv.
Äntligen har jag nu blivit färdig att se säsong 1 av The Walking Dead. Jag har försökt vid ett flertal tillfällen att se serien, men det har varit trögt. Jag har varit för ointresserad även om alla tycker serien är ett mästerverk. Huruvida den är det, vet jag inte ens efter säsong 1. Den är ett tidsfördriv och hade jag inte haft mobilen att ständigt titta i, så skulle jag nog inte uthärdat. Den är händelsefattig. Det är det snällaste jag kan säga. Men jag vill gärna följa serien detta till trots. Jag måste uthärda åtminstone en serie som räknas som mästerverk. Har ju inte stått ut med Dexter, Breaking Bad, Orange is the new Black, House of Cards och Games of Thrones. För mig är det svårt att förstå när många följer en serie och hävdar att det är så bra så! Egentligen finns där bara två serier jag följer slaviskt och gärna ser repriser av; Supernatural och Doctor Who.
Men en sak är väldigt sorglig med The Walking Dead – den svensk textöversättningen. Ständigt återkommer ”zombie” vilket är en katastrof. Serien har gjort en ära i att aldrig använda ordet zombie, utan hänvisar till ”they”, ”them” och framför allt ”walkers”. Vandrare borde alltså vara den svenska översättningen och inte zombie.
I går dök det upp en ny helt fantastisk serie på Netflix. Sense8.
Ja, hur beskriver man den? En korsning mellan Heroes, Matrix, Lost och lite annat som går ut på att tänja på våra gränser tankemässigt. Där är en väldigt tydlig HBTQ-ingrediens i form av lesbisk transkärlek och hemlig bögkärlek med faghag. Allt skildras väldigt ingående och närgående, vilket kanske inte är så märkligt eftersom 1) Netflix tillåter mer än gammel-tv, och 2) The Wachowskis (som gjorde Matrix) är inblandade. De sistnämnda två bröder fram tills den ena av dem blev kvinna. Men kanske inte detta är så viktigt om man ser till helheten av karaktärer som också inkluderar kvinnor i underläge där samhälle och tradition begränsar dem.
Okej, så vad handlar det om egentligen? Åtta personer på olika kontinenter blir mentalt sammankopplade, kan prata och hjälpa varandra. Den som är försvarslös kan få överta kunskap en annan besitter, t.ex. skytte eller kampsport. Det finns en bakomliggande konspiration som går ut på att förgöra/utnyttja dem (så långt har jag inte kommit än, men misstänker). Själva vet och förstår de inte riktigt hur eller varför de är sammankopplade.
De är många karaktärer och miljöer. Det utspelar sig parallellt i Mexiko, USA, England/Island, Tyskland, Indien, Kenya och Korea. De är snabba klipp, korta scener, totalrörigt men ändå så snyggt gjort och med starkt manus. Första scenen i första avsnittet är totalt obegriplig men ganska snart klarnar det och det är inte svårt att hänga med i alla hopp. Det jag mest reagerar på är hur jobbigt det måste varit för filmteamet och skådespelarna att spela in samma samtal två gånger men i olika miljöer. När de sensetiva (sense8) pratar med varandra finns båda karaktärerna på två ställen i världen. Kanske det är det som gör det begripligt, att filmmässigt visa det så här när de egentligen pratar med varandra i huvudet. Äh, svårt förklara. Sammanfattningen är att detta är en väldigt bra serie, välgjord, ett hantverk.
En dag av tio utan huvudvärk, och det var i går. Ljuset är skarpt med eller utan sol samt att jag är ganska stressad. Det går inte att urskilja om det är migrän eller spänningshuvudvärk. Den enda självmedicinering jag har är kaffe och Treo. Och snus som tröst.
Var det i höstas jag fick för mig att se Bones på Netflix? I november började TV3 visa säsong 10 vilket jag då också började spela in på TiVo. Säsong 1-8 avverkade jag på några dagar på Netflix. Sedan blev det tvärnit då säsong 9 inte fanns någonstans att se. För ett par veckor sedan började TV8 visa säsong 9 med 1-2 avsnitt per dag och jag kunde återuppta Bones. I går tog säsong 9 slut och jag är nu inne och tittar ikapp avsnitt 1-16 säsong 10 på TiVo. Alltså, detta pusslande! Men snart är jag ikapp.
Lite oväntat så lade Netflix i förra veckan ut säsong 8 av Doctor Who. Det var ovanligt snabbt eftersom säsongen sändes i Storbritannien i höstas. Min sammanfattning är att manus blivit rejält mycket sämre och att nya doktorn är värdelös.
Revenge har blivit nedlagt efter säsong fyra och det återstår ett par avsnitt på TV3, men allt ligger ute på Viaplay. Jag har inte hunnit se de sista avsnitten än, men det ska bli skönt att kunna släppa en serie som varit på upphällning.
Det som irriterar lite är att jag inte heller hunnit se nya säsongen av Outlander. Eller alla serier jag spelat in på TiVo. Eller som jag tänkt se på Netflix och Viaplay. Och jag ligger back i Stargate SG-1. Det enda jag nu kan säga att jag ser är Bones.
Bäst av allt är att schlagereländet är över. Det är nog det som gör att jag inte hinner titta på mina serier. Jag borde ta tjänstledigt februari-maj varje år.
Ända fram till första reklaminslaget orkade jag se. Förmodligen spelar jag in hela serien Wayward Pines och tittar kanske när höststormarna kommer. Om det var bra vet jag inte, men där är nästan för mycket referenser till Lost. När det hela blir en kopia så känner jag mig… lost. För vill jag verkligen se på något som redan gjorts? Jag avvaktar också lite reaktioner på nätet om serien.
I kväll visar elvan Poltergeist. Jag känner mig här lite frestad att återuppleva filmen även om det bara var ett par år sedan jag såg den senast. Den kom när jag gick på mellanstadiet och jag såg den på VHS. Efteråt var den en snackis i skolan. För en 12-åring var den otäck på ett sådant där kittlande sätt. I dag kan jag inte påstå att jag kan uppleva samma känsla ens för något nytt. Eller ska jag hoppas på sommarens nyinspelning av Poltergeist? Kanske riktig skräckfilm bara kan upplevas korrekt av en prepubertal yngling? Vid min ålder blir jag mest bara otålig, gäspar och lägger mig. Men eftersom jag är tv-serienörd, så hoppas jag alltid på något – bra eller dåligt – som har förmågan att trollbinda. Och gärna med en krydda av fjärilar i magen. Långfilmer är som bekant egentligen inte min grej eftersom tiden på 1½ timme inte räcker till för att ge djup åt karaktärer. För mig är det det viktigaste. Jo, jag kommer nog att se Poltergeist igen. Synd att det är en reklamkanal med sina omotiverade avbrott. Poltergeist är kvalitet karaktärsmässigt, intressant story med oväntad vändning och i dag urusla specialeffekter. Förmodligen kan Poltergeist symbolisera min uppväxt och med distans ser jag gärna filmen igen.
En film jag i flera år hoppats få se på tv, Netflix eller Viaplay verkar aldrig dyka upp. Därför beställde jag i dag dvd:n för Stargate. Just nu ser jag om tv-serien SG-1 och har även sett serierna Universe och Atlantis samt någon fristående film för SG-1. Med tanke på att de ständigt rullar i tv och på Netflix, så är det märkligt att just ursprungsfilmen inte visas. Men serien SG-1 är trots allt bäst, för där fanns en utveckling i händelseförlopp, särskilt sista säsongerna av serien. Synd att varken Atlantis eller Universe byggde vidare på det. Men vi är några (miljoner?) fans som hoppas på att Stargate kommer tillbaka som tv-serie i någon form. Det som gör denna scifi så bra är att den är förlagd till nutid och vår verklighet. Och att den knyter an till vår egyptiska mytologi.
Men nu är det lördag och före Poltergeist kommer veckans höjdpunkt i form av Supernatural.
För ett par dagar sedan hade Netflix en ny premiär; Unbreakable Kimmy Schmidt, en komediserie i tretton avsnitt. I dag började jag se serien och har hunnit med åtta avsnitt. Den är en bagatell. En trevlig sådan, men likväl en bagatell. Grundidén är intressant. Kvinna i sekt inlåst i en bunker med tre andra kvinnor under femton år. Fritagen vill hon leva livet i New York, och där spricker det. Serien alltså. Fattigdomsromantik och rika världsfrånvända med mörka hemligheter (de har också varit fattiga). Och massor, massor av dåliga bögskämt där 95 % av alla män egentligen är gay. Detta upprepas avsnitt efter avsnitt. Komedi? Nja, humorn är ganska menlös, snarare lite mysfaktor om man är beredd på att ignorera fördomar även om de försöker skämta om just dessa fördomar. Som produktion håller serien hög standard, men manuset sänker en del. Samtidigt kan jag ha överseende med det eftersom det är en säsong 1. Svängarna brukar inte tas ut förrän i efterkommande säsonger när de etablerat idén hos tittarna. Så ser det åtminstone ut i andra tv-serier. Säsong 1 är alltid slätstruken.
Det bästa med Unbreakable är annars märkligt nog ledmotivet, signaturmelodin. Den är Songify the news/Songify this. Ni vet, när pratad text omvandlas till sång. Det finns en app där man själv kan prata in en text och omvandla det till en sång. Unbreakable fastnar. Och texten är riktigt bra. Särskilt en sådan här dag (internationella kvinnodagen). Females are strong as hell!
I was outside cuttin up bike tires with my grandson, when out of nowhere Forty hundred police vehicles came bookin They went, busted up in that weird old white dude’s house He had a cult up in there White dudes hold the record for creepy crimes But females are strong as hell
Unbreakable! They alive, dammit! It’s a miracle Unbreakable! They alive, dammit! Females are strong as hell Unbreakable! They alive, dammit! It’s a miracle Unbreakable! They alive, dammit! Females are strong as hell
We’ve been livin here 10 years Nobody seen no girl Nobody heard no girl Nobody smelled no girl
He had them underground They came out the hole lookin round Like a bunch of Punxsutawney Phils And I said, ”Nathan, is this for reals?!”
One, two, three, four girls came out One, two, three, four girls came out Unbreakable! They alive, dammit! It’s a miracle Unbreakable! They alive, dammit! Females are strong as hell Unbreakable! They alive, dammit! It’s a miracle Unbreakable! They alive, dammit! Females are strong as hell
Officiellt har jag nu 60 timmar inspelat på min TiVo att se vi tillfälle. Ja, ”tillfälle” vet jag inte riktigt vad det betyder. Men jag kommer att se det jag spelat in då det är serier jag följer, men jag ligger lite back. Det äldsta spelade jag in i oktober förra året. Med tanke på att jag gillar seriemaraton så kommer jag spara en del att se först när jag spelat in en hel säsong.
Annars borde jag kanske vid ledig tid titta lite på det jag spelat in, men istället har jag en annan ologisk strategi. Netflix. Eller är det så ologiskt egentligen? Ett exempel. Tidigare har jag följt Arrow på tv, sett 1½ säsong tills de gjorde ett uppehåll utan att sedan berätta när fortsättningen kom. Så jag missade det hela. Nu har jag sett ikapp de missade avsnitten och kan därför återuppta tv-tittandet av serien när säsong 3 börjar sändas på tv på torsdag. Hade jag inte hunnit med Netflix av Arrow (blev klar under kvällen) så hade jag spelat in säsong 3 och börjat titta när jag varit klar med Netflix.
På samma sätt gör jag med Bones. Serie 1-8 har jag sett på Netflix. På TV3 har de visat första halvan av säsong 10 som jag spelat in. I väntan på att säsong 9 dyker upp på Netflix.
Jag pusslar för att få säsongerna att gå ihop mellan tv, Tivo, Netflix och Viaplay. Men det är faktiskt inte så många serier jag följer, kanske cirka 40 stycken. (Ha!) Där är långa sändningsuppehåll i tablåerna. Ibland dyker de upp som repriser nattetid om jag missat något. Eller på Netflix. Tyvärr kan jag inte säga att Viaplay är så mycket att ha förutom att jag följer två serier där som just nu av licensskäl inte finns tillgängliga men som är återkomma.
Just nu är där bara en sak jag prioriterar högre på min fritid än tv. Det är sömn. Sömnen har kommit tillbaka till mig och jag har sovit i tre dagar. De få vakna timmarna har blivit 10 avsnitt Arrow och de tre dokumentäravsnitten med Astrid.
Jag har en dag kvar av min ledighet, sedan är det arbete normalt igen efter alla märkliga tvångsledigheter. Om två månader bryter jag min rehabiliteringsinsats (sjukgymnastik) och återfår normala arbetstider. Jag längtar. I 1½ år har jag inte kunnat arbeta mitt normala schema.
Frågan är när jag ska slopa hämndtjänstens inköp. Jag vill återfå kontrollen över min tillvaro nu. Med arbete, tv och sömn.
Så vi har sprängt 4-timmarsregeln för hur mycket vi tittar på tv i snitt per dag? Jo, det blir ju lätt så nu när streamingtjänsterna finns med Netflix och Viaplay. Jag misstänker att det är maratontittandet av tv-serier som är en av huvudanledningarna. I väntan på tillkomst av bra tv-serier, så tittar jag på Bones på Netflix. Om det är maratontittande? Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till begreppet. Är det maraton om man ser någonstans mellan 1-5 avsnitt per dag? Jag har tittat på Bones sedan slutet av oktober och är nu på säsong 8 (TV3 visar säsong 10). Maraton för mig är att se 12 avsnitt per dag och vara klar med en säsong på två dagar, men där är jag inte. I det här fallet. Min personliga definition av maratontittande har jag bara efterlevt när det gäller Doctor Who. Och hur fanatisk jag än är vad gäller Doctor Who, så är jag tveksam till att se senaste säsongen (8, new series) då jag ännu inte hört något gott om nya doktorn eller dialogerna (manusförfattaren har fått kritik för att nu ha blivit övertydlig med uppenbara kommentarer till det som visas i bild).
Men om jag tittar så mycket på tv? Nej, inte om man ser till ett genomsnitt. Vissa dagar, väldigt sällan, kanske det blir mer än 4 timmar. Men jag har generellt sett inte tiden till att sitta framför tv:n. Som avkoppling, ibland, men jag känner mig mest stressad av att vara inaktiv och passiv. Om jag inte ska göra något speciellt och har tid för avkoppling, då föredrar jag sömn eller läsa.
Det jag däremot kan säga är att jag aldrig slötittar på tv eller zappar mellan kanaler. Aldrig! Och jag somnar aldrig framför tv:n. Aldrig! Jag är aktiv tv-tittare – när jag väl slår mig ner framför tv:n. Och jag tror summan av mitt tv-tittande är status quo. Jag ser mindre på tv-kanalernas programutbud eftersom jag istället tittar på Netflix och Viaplay. Och ska jag säga något mer om det… så är det att Viaplay är en besvikelse men ibland har små guldkorn.
Kommentarer stängda