oktober 2012 – Sida 2

Publicerad 25 oktober, 2012

Vardagen

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

I dag har jag en vilodag. Jag har periodvis ”slagits” med (inte mot, med – de har fajtats tillbaka) Försäkringskassan vad gäller min 25-procentiga förtidspensionering.

De försökte tvångspensionera mig 50 %, men jag förhandlade mig till 25 %.
De förutsätter att jag arbetar fem dagar per vecka à 6 timmar, men jag fick igenom fyra dagar per vecka à 8 timmar (eftersom en tidigare arbetsrehabilitering säger att jag aldrig får jobba mer än max tre dagar på rad).

Ja, det är väl det enda? Men jag är tveksam just nu till det där med att inte arbeta 6 timmar per dag under en hel arbetsvecka. Det stressar att inte få ihop schemat, där jag får flytta på min fridag fram och tillbaka. Det ger inte kontinuitet. Samtidigt behöver jag min vilodag i veckan, och jag behöver verkligen vara på jobbet från tidig morgon till sen eftermiddag. Som jag sagt innan, det är ett väldigt pusslande.

Min vilodag, eller fridag som det egentligen är, innebär inte sängläge så som Försäkringskassan förespråkar. Istället ska jag hinna med min fritid. Sängläge får det bli på helgen, men inte mitt i veckan där jag har så många andra åtagande på min lediga dag. Exakt vad det innebär vet jag inte, men jag är i gång. Som i dag tvättar jag som en galning, viker tvätt, kollar in vad jag behöver i form av mat i kylskåpet, vattnar halvdöda krukväxter, samlar ihop till pappersinsamlingen och så vidare. Hushållsarbete?

Och jag är så trött och sliten. Jag lider fortfarande väldigt mycket efter tisdagens överansträngning. Värst är nog att jag belastade vristen för mycket, där hälsenan inte är återställd efter förra sommarens hälseneinflammation. Vristen har blivit blå och jag försöker smärtstilla med Voltaren.

På tal om att inte få ihop sitt vardagliga schema, varken hemma eller på jobbet; Jag ska jobba några dagar i både jul och nyår. Märkligt. Nej, jag har själv erbjudit mig eftersom det ger utrymme för ordinarie personal att ta semester så de kan umgås med släkt och vänner. Jag har varken släkt eller vänner. Åtminstone inte som jag firar storhelg med. Det märkliga är känslan av att 1) fortfarande jobba storhelg för tolfte året i rad, 2) gå in och utföra ett arbete som jag inte utfört sedan förra nyårshelgen. Och kul. Väldigt kul. Att göra små gästinhopp i gamla yrkesrollen är något jag gillar. Det är jobbigt, men stimulerande. Och ser ger det några kronor extra i börsen. Jag sparar nu till ny dator och tv. Ny dator blir det i december. Tv i februari. Åtminstone ser planen ut så.

Ack, nu måste jag återgå till hushållssysslorna. Jag har en säng att bädda nytt i.

0 I Like It!

Dravel Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 24 oktober, 2012

Skyddad: Rumstera

0 I Like It!

Lösenordsskyddat

Kommentarer stängda

Publicerad 24 oktober, 2012

Lyckos mig!

Nu är mitt schema så uppfuckat att jag inte längre har någon koll trots kalendrar och almenackor. Tänk, ett felaktigt datum för ett möte ger en dominoeffekt som gör att allting måste flyttas och jämkas. Så efter jobbet i dag tänkte jag ”jag skiter i’et, det får bli som det blir”.

Och så kommer man då hem och upptäcker kallelse till tandläkaren. ”Neeej!”, är den censurerade versionen av vad jag då tänkte. Självklart har de lyckats pricka ett möte som jag måste närvara vid. Jag måste flytta tandläkartiden. Tidigarelägga det i mitt späckade mötesschema. Hur nu det ska gå? Jo, jag måste tidigarelägga tandläkaren eftersom jag har frisktandvårdsavtal som nu går ut och jag måste göra ny bedömning för att gamla avtalet ska gälla samt att jag ska få teckna ett nytt. Ett senast-datum.

Dessutom vet jag att det är fönsterputs på gång. Ett fast datum, som ännu är okänt och som inte går att ändra.

Allt är en kamp. En yttre kamp om att få ihop tiden.

0 I Like It!

Kampen Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 23 oktober, 2012

Fördomar

En enorm fysisk ansträngning utsattes jag för i dag. Mer än vad jag egentligen klarar. Sådant får konsekvenser, märkliga konsekvenser. De flesta skulle väl släpa sig hem till sängen och där sova ett halvt dygn, men inte jag. När jag blir riktigt, riktigt uttröttad så kan jag inte slappna av. Än mindre sova. Istället blir hela jag en naken nerv utsatt för beröring. Fysiskt trött, mentalt trött – men spänd som en fiolsträng. Lösningen? Jag tar ledigt i morgon förmiddag. För i kväll går jag bara och väntar på att anspänningen ska släppa och jag kunna lägga mig. Om jag kan sova – hur trött jag än är – vet jag inte. Åtminstone inte när jag kan somna. Och sedan måste jag sova – länge! Därför flexar jag fler timmar än jag har råd med i morgon. Alternativet är att jag trött och utmattad är vaken hela natten för att sedan direkt i morgon bitti åka till jobbet för några timmar för att därefter bli sjukskriven av utmattning.

Ansträningen jag var med om? Jag stod upp i en timme utan möjlighet till att få sitta. Den mest synliga konsekvensen av detta är att jag skelar av trötthet. Nåja. Det jobbiga är att ingen kan förstå. Jag kan möjligen få höra saker som att det inte är så konstigt att jag inte klarar mer än så här, för jag är ju så himla tjock och otränad. Men nej, ingen förstår vad plack kan göra med myelin. Ens om jag försöker förklara. För då är jag bara lat och skyller ifrån mig. Fördomarna är gräsliga.

0 I Like It!

Kampen Multipel skleros (ms) Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 22 oktober, 2012

En dag som andra

Det kändes lite dumt när taxichauffören körde in i betongurnor när han försökte forcera en avstängd väg. Och skrapade upp hela sidan av bilen när vi kilades fast mellan två betongklumpar. Och jag fick skulden eftersom jag inte berättat att vägen var avstängd från ena körriktningen (jag visste inte, men misstänkte). Nå, men om vägen är avstängd och där står betongurnor (och vägarbetsstaket som spärrade vägen – också) – borde inte chauffören själv noterat detta och kört rätt väg innan han brakade in i betongen? Arg chaufför, trött Jonas.

0 I Like It!

Vardagsblogg

2 kommentarer

Publicerad 20 oktober, 2012

Schemalagd

Det blev en ny almanacka i dag.

Det har tagit nästan hela dagen att skriva in allt sånt som är viktigt. Förutom alla möten, så har jag varit tvungen att försöka få in mina obligatoriska fridagar också. Det är ett pusslande. Som ändå fortlöpande kan ändras. Anledningen till att jag pusslar beror på att jag måste tänka på vilka konsekvenser som kan uppstå om jag inte tänker efter före. Jag har väldigt svårt för att spontant göra några ändringar, för då blir det en dominoeffekt. Som sagt har jag mina fridagar att ta hänsyn till. Regeln är att jag aldrig får arbeta mer än tre dagar i rad samtidigt som jag har andra bokningar som inte har med jobbet att göra. Ibland är det tufft, mitt upplägg. Jag kan styra mycket, men inte allt.

Jag är fruktansvärt beroende av min almanacka. Precis som med min mobiltelefon, så kan jag inte gå någonstans utan den. Frågan som kanske uppkommer, är varför jag inte använder mobilens kalender? Därför att den är värdelös. Det är svårt att överblicka veckorna och det är krångligt att skriva in text, eller ännu värre – att flytta text mellan dagar. Papper och penna är fortfarande överlägset bäst.

Men jag har faktiskt en backup online. Den bästa elektroniska kalendern har jag oväntat nog funnit i mejlprogrammet vi har på jobbet. Och jag kommer åt den både hemma och i mobilen. Men jag skulle inte klara mig enbart med denna kalender. Syftet jag har med ”mejlkalendern” är att jag kan göra sammanställningar/utskrifter av min veckoplanering att sätta upp på min dörr på jobbet, så man kan se när jag är på plats och vad jag är iväg på. Om det egentligen efterfrågas har jag svårt att tro, men möjligheten finns där. Folk kan se att jag är i tjänst även om jag inte sitter på min plats.

0 I Like It!

Personligt Teknik Vardagsblogg

2 kommentarer

Publicerad 19 oktober, 2012

Fixaren

I morgon är det jag som inhandlar en almanacka för 2013. Jag har redan bokat in 27 möten för nästa år, det sista daterat till den 4 december 2013. Naturligtvis känner jag till betydligt fler möten än så, men än så länge är det datumlöst.

På ett sätt känner jag mig som en världsartist av rang. Inbokad årtal framåt, flänger fram och tillbaka, flera ”framträdanden” varje dag. Som nästa vecka. Måndag: Två möten. Tisdag: Tre möten. Onsdag: Två möten. Fredag: Ett möte. Vad jag vet just nu.

När jag säger möten, så menar jag produktiva möten där jag deltar aktivt som åhörare eller som ledare. Jag har ett stort kontaktnät/nätverk och träffar sanslöst mycket människor. Det säger sig självt att det är enormt givande, tillför mig något både arbetsmässigt men också socialt.

Och lika självklart har myntet en baksida. Jag känner mig konstant sliten. I och för sig har jag en titel, men (just nu – det utökas) sju olika roller. Det är tvära kast tankemässigt när jag går från möte till möte och plötsligt ska använda mig av en helt ny (eller annan) kompetens. Man får vara snabbtänkt och engagerad vilket innebär att man aldrig får eller kan slappna av för en sekund. Men den stora nackdelen, om det nu är en nackdel, är att jag nästan aldrig får sitta ner i lugn och ro på mitt rum och känna att jag får något utfört. För när jag inte är på mitt rum så samlas andra arbetsuppgifter på hög och jag är jagad av människor som behöver få tag i mig. Det är alltid kö till mitt rum när jag är på plats. Samtidigt som telefonen ringer konstant och jag drunknar i brev och mejl. Det gör mig smått galen och ibland till och med direkt otrevlig. För jag har inget tålamod i den tidspress som följer mig. Stör mig inte med ovidkommande! Kom inte med struntsaker! Vänd er till rätt person vilket inte behöver vara jag bara för att jag har förmågan att utföra saker som inte längre ingår i min arbetsbeskrivning! Det är svårt att säga nej när personen i fråga jagat mig i några dagar.

Varför tar jag på mig så mycket? Svår och möjligen komplex fråga. Eller om det är svaret som är svårt och komplext. Det jag själv tror, är:

Jag duger inte till någonting – något jag fått höra under mina första 15 år i yrket. Jag vill motbevisa.
För jag kan. Jag är inte rädd. Och jag är absolut inte lat!
Det absolut värsta jag vet är dötid, jag vill ha action non stop när jag jobbar.
Väldigt snabbt blir jag uttråkad, jag kräver väldigt mycket mental sitmulans.
Jag är nyfiken. Det jag inte kan ser jag till att lära mig inom ett par minuter.
Jag är intresserad. Kanske det hör samman med nyfikenheten, men jag är genuint intresserad och läser mycket på min fritid. Facklitteratur, faktaböcker, följa media, läsa kurser på universitetet. Jag vill förkovra mig.
Jag tror på min egen förmåga. Jante finns inte. Och envis är jag!
Förhoppningsvis gör jag nytta.

Men har jag i övrigt något mål? Nej, inte egentligen. För bara några år sedan önskade jag bli chef, men det har jag slagit ur hågen. För som medarbetare kan jag göra så mycket mer utan de begränsningar ett chefskap ger. Men jag hade inte tackat nej till motsvarande lön. Och kanske en mer rättvis titel som motsvarar det jag utför.

Det jag önskar mest just nu, trots det jag skrivit ovan, är en mötesfri vecka. För det känns lite obalanserat just nu.

Ändå – jag har kul på jobbet.

0 I Like It!

Dravel Övertygelse Personligt Självinsikt Vardagsblogg

4 kommentarer

Publicerad 18 oktober, 2012

Skyddad: Akut

0 I Like It!

Lösenordsskyddat

Kommentarer stängda

Publicerad 16 oktober, 2012

Vänskap och misshandel

Tack vare Facebook har jag numera ganska god koll på mina tidigare skolkamrater från grundskolan. Däremot så har jag ingen kolla på alla de barn jag lekte med före skolåldern. Vad hände med Pål? Hette han så? Eller hette han Paul? Kanske det var något helt annat han hette? I vilket fall som helt fanns där många barn och jag kommer ihåg dem alla. Till utseendet och hurdana de var. Men jag minns inte vad de hette i förnamn, än mindre i efternamn. Vad blev det av dem? I dag fick jag åtminstone hör om en utav dem… Vilket jag inte går in på här.

Egentligen betydde de här barnen väldigt mycket. De var med och formade mig till den jag är i dag. Nej, kanske inte så drastiskt. Men de betyder ändå något för mig.

Oh, plötsligt kom jag ihåg en särskild episod. En äldre tjej brukade mobba och misshandla mig fysiskt. Tänk, det är först nu jag minns (i denna sekund) att jag blev fysiskt slagen! Okej, jag har alltid kommit ihåg händelsen även om jag inte direkt tänker på den eller insett att det handlat om misshandel. Hon dunkade en träsko i huvudet på mig tills skallen nästan sprack på mig. Åtminstone blödde det en hel del och bulan hade jag kvar ett bra tag. Usch, kanske inte alla barn har betytt något positivt för mig.

Nej, jag kom ifrån ämnet lite… (tusan, nu måste jag fundera mer ingående på träskoincidenten så jag kan släppa den och lägga den till handlingarna)… Ju äldre jag blivit, desto mindre har bekantskaper jag skaffat senare i livet betytt något. Grunskolekamraterna – nja. KomVux-kamraterna – nix. Yrkesutbildningen – inte alls. Att gå i skola innebär att man kommer människor nära och umgås både i skola och på fritid. Hur gammal man än varit. Men man har ett större socialt liv ju äldre man blir, så de man gått utbildning med betyder inget när man blivit äldre. Det är en konstig tanke. Att man kan komma varandra så nära men bara under en bestämd period och tidsrymd. Sedan släpper man det och går vidare. Frågan är om detta bara gäller mig eller om det är så för andra också? När det gäller arbetslivet så vägrar jag umgås med arbetskamrater på min fritid. Jag har dragit en medveten gräns där. Vi kan ha det bra och trevligt nog på arbetstid. Min fritid är min. Och jag vill inte att kollegor ska bli en del av mitt privatliv. Vilket jag inte kan förklara. Jag vill helt enkelt ha det så.

Hur har jag det med kamratskap i dag? Det är ett svårt ämne. Jag har väldigt få, men väldigt nära vänner. För jag vill ha djup i vänskapen, kunna diskutera allt och bli lyssnad till. Allt annat känns ytligt och överflödigt. På ett sätt fundamentalt motsatsen till hur det var när man var barn. Då umgicks man med allt och alla. Man var mer öppen. Varför jag nu gör val och drar gränser kan jag inte svara på.

När jag skriver detta är jag trött. Visst är det uppenbart? Jag har förlorat syftet med inlägget för länge sedan. Fanns där ens en röd tråd till en början med? Tveksamt. Men jag behövde skriva något om vänskap i dag. Särskilt med tanke på det jag skrev som lösenordsskyddat. Minnen kan vara väldigt ömsom glatt och ömsom ledsamt.

0 I Like It!

Dravel Minne Personligt

2 kommentarer

Publicerad 16 oktober, 2012

Skyddad: Tomater

0 I Like It!

Lösenordsskyddat

Kommentarer stängda

Månad: <span>oktober 2012</span>