Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Är det något jag tycker är pinsamt och skäms över, så är det detta att jag under två år endast gått i joggingbyxor. Det är något jag verkligen lider över. Tänk att få dra på sig ett par jeans och se ut som en normal människa! Det är inte värdigt att ha på sig joggingbyxor. Det är verkligen white trash.
Tyvärr tror nog många som ser mig klädd i jogging, att jag är så fet att jag inte får på mig ett par jeans. Visst, jag är smällfet, men jag kan faktiskt ha ”riktiga” byxor på mig. Men även om jag hade varit tunn som en sticka, så hade jag haft joggingbyxor på mig. Det hela hänger ihop med att jag för två år sedan fick den där fruktansvärda smärtan i magen som är ms-relaterad. Jag klarar inte beröring på magen eftersom jag då blir liggande i smärtsamma plågor trots att jag medicinerar med antiepilepsimedicinering som ska döva nervimpulserna till hjärnan.
Ja, hur har det gått med den neurogena/neuralgiska smärtan? Jag känner numera ingenting – om jag inte drar på mig ett par byxor med linning – även om jag fortfarande får medicinera. Så det har blivit bättre, mycket bättre. Men det är inte borta, inte helt borta. Balansgången är svår, för råkar jag bara göra något lite för mycket så kommer smärtan tillbaka. Tillfälligt. Det är svårt att förklara eller beskriva.
Men detta att jag inte kan ha ett par jeans… I många situationer så måste jag ”klä upp mig”, vilket innebär ”no-no till jogging”. I jobbet kommer jag undan väldigt lindrigt eftersom jag har arbetskläder med dragsnöre i midjan och därmed kan reglera beröringen mot magen. Problemet som jag känner just nu, är morgondagen. Jag ska på seminarium med jobbet och det ligger utanför arbetsplatsen. Alltså måste jag vara privatklädd. Och jag vill verkligen inte ha joggingbyxor på mig! Jag ska som facklig umgås med enbart chefer och andra höjdare. Då vill jag inte vara den där simpla människan i sammanhanget som dessutom är fet. Jag vill bli tagen på allvar. Joggingbyxor ger inte ett seriöst intryck.
Min lösning? Det finns tre möjliga lösningar:
1. Jag skiter i vad andra kanske tycker och tänker, drar på mig ett par joggingbyxor, och deltar som om ingenting hänt. Trots allt så är mina joggingbyxor av rak modell i benen och svarta, vilket gör det svårt att se att det är jogging.
2. Jag skiter i smärtan och drar på mig ett par snygga jeans och kommer i år framåt ha frukansvärda smärtor och får höja medicineringen som ger mig svåra biverkningar.
3. Jag skiter i snygga jeans, och drar på mig ett par slitna jeans med låg midja. Tyvärr tappar jag dessa byxor, men har hittat hängslen i garderoben.
Just nu lutar det åt punkt 3, möjligen punkt 2, i panik i morgon förmodligen punkt 1. Jag testar under kvällen punkt 3 med hängslen för att se 1) om hängslen känns bra, och 2) om jag känner någon smärta. Får jag ont lär jag inte kunna ta på mig jeans alls i morgon och då har problemet löst sig. Då blir det fet, ful och joggingbyxor.
Två år av smärta. Jag vill verkligen att den ska försvinna nu. Jag vill ha livet åter. Jag kämpar fortfarande med styrka och mot panikångest. Och kanska en dag kunna gå till Ica utan att behöva skicka någon annan i mitt ställe.
Ha! Coolt… Hängslen…
Efter min operation i december kunde jag inte ha jeans på en månad eller mer utan det var joggingbrallor som gällde. Det största problemet var att det var så jäkla kallt och när jag skulle börja jobba och gå ut fick jag välja mellan att frysa ben och arsle av mig eller klämma ner mig i ett par jeans. Som tur var har jag gått ner i vikt och gått ner i omfång runt magen, så det gick faktiskt hyfsat även om det gjorde ont vid ärret. Men jag är ju frisk nu, det är ju inte du, så…
…så jag borde gå ner i vikt… 😉
Men det gick utmärkt bra att ha jeans på sig i dag och det fungerade att ha hängslen. Kände mig lite friskare av att kunna bete mig som vanligt, eller uppvisa något normalt. Det stärkte självkänslan och jag kände mig inte som ett sjukdomsoffer. För när jag drar på mig joggingbyxor så associerar jag det direkt till min anledning till att ha dem.
Ändå blev jag utpekad som ett sjukdomsoffer eftersom det plötsligt blev pausgympa 100 personer där jag ensam satt kvar på min stol eftersom jag inte kunde delta p.g.a. min fysiska obalans. Och så vevade de på med armar och ben – plötsligt fick jag ett knytnäveslag i ansiktet. Mötet handlade om hälsofrämjandet, vilket för mig blev lite som ett hån med mina förutsättningar och ”misshandeln”.
Vilka sportfånar! Där ser man, idrottsskador går dessutom säkert före i vårdköerna.
/Surtanten
Har funderat på hängslen men det är lite… problematiskt med tanke på min kvinnliga fysionomi, utan att gå in för detaljerat på Saker och Ting…
Kvinnlig fysionomi? Nej, jag vill inte veta.