Bra musik gjordes också förr.
Wikipedia om låten Spirit in the sky.
Eftersom jag gillar både David Guetta och will.i.am, så måste detta vara höjden av lycka. Särskilt som delfinal 1 av melodifestivalen var en katastrof. Och jag vägrar skriva schlagermassaker. Fast jag tror att finalen blir slaktad av mig.
Kommentarer stängda
Tröttheten, den stora tröttheten, slog till så fort jag vaknade i morse. Mitt enda alternativ var att ignorera känslan och försöka göra det bästa av situationen. Någon sovmorgon kunde jag inte ta eftersom jag hade ett möte inbokat direkt på morgonen. Allt gick fruktansvärt trögt och jag uthärdade nästan hela arbetsdagen innan jag en halvtimme för tidigt flexade ut, åkte hem och somnade på stört i två timmar. Jag känner väl inte direkt några besvär, men kanske jag har en infektion på gång. Vilken jag hoppas kommer av sig.
Mitt morgonmöte tog bara en kvart och därefter kunde jag ägna mig åt eget arbete. Det är inte ofta jag kan säga att jag sitter ner vid mitt skrivbord och utför mina ordinarie arbetsuppgifter. Och i dag hann jag påbörja det mödosamma arbetet att ändra på en hemsida på jobbet. Ja, påbörja. En sida som är så omständlig att det kommer att ta cirka 40-80 timmar att göra klar. Varför det tar sådan tid? Jag måste tänka och testa mig frm då det är komplicerat. För att göra sport av det hela så kodar jag den själv helt i html. För att få struktur på den samt att det blir lättare att ändra i källkoden när något måste förändras/kompletteras över tid. Jag kan göra allt i Word och kopiera in det på sidan, men det tredubblar källkoden där alltså 2/3 är rent skräp. Hur hittar man att kunna göra ändringar i skräp? Genom att lägga ner tid direkt på att göra rätt, så sparar jag tid i slutändan. Är min övertygelse.
Jag måste verkligen vara nörd. Jag älskar att koda i html! Det är som att brodera/virka/knyppla/sticka.
Kommentarer stängda
Varför jag är så feg vet jag inte riktigt. Jag vågar inte länka till tidningsartiklar. Kanske det delvis beror på att jag då förlorar kontrollen. Jag gillar inte att tidningar under sina artiklar har trackbacks till dem som länkat till artikeln. Särskilt inte när ens foto dyker upp.
Hade inte känt denna spärr, så hade jag länkat betydligt mer (alls). Särskilt sådant som rör hälso- och sjukvård. Bara senaste veckan har två forskningsresultat presenterats i media som två läkare jag arbetar med gjort.
Men det är känsligt också av andra orsaker. Det här att jag inte vill skriva för mycket (inte bara länkningen). Även om jag har meddelarfrihet, yttrandefrihet och så vidare, så är det som sagt lite känsligt. Den position jag har inom hälso- och sjukvård gör att jag är känd i många olika sammanhang. Många hundra arbetskamrater och kollegor vet vem jag är och jag vill inte missförstås på ett sätt som drabbar förtroendet för min arbetsplats, min(a) roll(er), mig som person. Det är också av den anledningen jag tackat nej till intervjuer sedan jag var med i facktidningen för 11 år sedan. Då var jag bara en liten obetydlig kugge och relativt okänd. Men nu lyssnar folk till vad jag säger och paradoxalt nog måste jag då vara restriktiv i vad jag säger. Så även om jag har ett behov av att hävda mig privat, så finns där en större bild där hänsyn måste måste gå före ego.
Nåja. Jag kan säga så här. Får jag någon gång i framtiden en chefsposition så försvinner bloggen helt och hållet. Och mitt konto på Facebook/Twitter. Ja, då försvinner jag helt från nätet. Inte så mycket på grund av vad jag skriver, utan för att man då inte bör läsa andra. En mer eller mindre uttalad regel och förutsättning.
Jag saknar tiden då jag kunde blogga fritt utefter vad jag tänkte.
Min största mardröm just nu är att tappa min kalender. För att därmed göra det ännu mer mardrömslikt, så för jag också in alla mina möten i 1) Iphonekalendern 2) Kalenderapp i Iphone 3) Lotuskalendern (jobbmejl) 4) Excelark 5) Worddokument. På sex ställen för jag in mina möten, vilket är lite jobbigt när jag måste lägga till eller dra ifrån. Men så beroende är jag av att verkligen inte missa något! Jag är en slav.
Kommentarer stängda
Av någon mystisk anledning så är inget så jobbigt hemskt som man i förväg går och inbillar sig. Våndan i onsdags inför torsdagen och fredagen, var inte nådig. Torsdagen skulle var heldagsseminarium och fredagen hämndtjänst och arbete.
Vad det var som störde mitt lugn? Jo, men bygger upp en massa hinder som kanske sedan inte visar sig vara en realitet. Till exempel våndades jag över torsdagen eftersom det var utanför arbetsplatsen. Skulle där vara trappor med hiss som alternativ? Skulle man tvingas gå ut på stan och äta lunch? Skulle jag hamna bland okända? Skulle jag klara av att byta ut joggingbyxorna mot jeans? Skulle tvingas åka till jobbet efter mötet trots att arbetstiden skulle vara slut när jag väl kom till jobbet? Skulle jag behöva uppvisa min okunskap inför andra? I slutändan fanns inga problem mer än lunchen som ändå fungerade även om jag fick gå ganska långt.
För fredagen kändes det också ovisst. Skulle hämndtjänsten komma med tanke på att de inte längre följer det schema de skickat mig och som minutiöst är anpassat till mitt jobb? Skulle det bli problem på jobbet eftersom hemtjänsten för dagen tvingat mig att kasta om mitt arbetsschema? Skulle jag få det kämpigt på jobbet eftersom jag inte varit där på några dagar (tisdags)? Skulle där vara efterdyningar efter torsdagens heldagsseminarium? Skulle jag behöva jobba över då jag har minus på flexen? Men också här fungerande allting.
Jag brukar inte ha sådana här tveksamheter inför mina dagar. Det är när något ruckar på mina invanda rutiner som gör att jag får lätt vånda. För där är så mycket kamp (energiförbrukning) om jag stöter på problem. Hade inte hiss funnits på seminariet, så hade jag gått därifrån och åkt till jobbet. Hade inte lunchen löst sig hade jag åkt hem i protest. Hade inte jeansen känts bra, så hade jag bytt till medhavda joggingbyxor. Jag hamnade också med enbart arbetskamrater. Det visade sig att jag hade mycket kunskap. Och hade inte hämndtjänsten dykt upp hade jag fått ta semesterdag för att under dagen tvinga dem att göra ett akutbesök hos mig. Och på flexan ligger jag nu på plus (+11 minuter). Och ingen tog upp gårdagens seminuarium till diskussion. Jag hade mycket att göra, men kände att jag hade koll på läget i dag.
Däremot har jag ingen koll på helgen. Den kom lite plötsligt efter våndan jag haft i veckan. Nu när jag kan andas ut, så var den bara där – helgen. Den enda planen jag har för helgen är Melodifestivalen. Jag vet inte om det blir någon schlagermassaker i år heller, det har varit lite dåligt på den fronten på senare år. Av flera anledningar: 1) Det är svårare att driva med låtarna och artisterna, de har blivit mer mainstream och tråkiga. 2) Jag vill inte såra artisterna. 3) Edward vet (förmodligen) vem jag är genom Twitter. Men vem vet? Kanske jag plötsligt gör en totalsågning i morgon… Det beror på hur pinsamt det blir.
Kommentarer stängda
Kommentarer stängda