Detta måste vara dagens bästa nyhet:
Skälig och rimlig väntan i sjukvården är något som bestäms av läkarprofession utifrån patientens hälsotillstånd. Vissa kontroller måste göras omgående, andra måste ske med periodiska intervall. Sjukvården har begränsade resurser, men helt adekvat sett ur ett BNP-perspektiv. Problemen är mer komplexa än att enbart handla om pengar. Förutom att vård också kräver väldigt mycket administration, kunskap, teknik, lokaler och så vidare, så har vi också kollektivet patientgruppen. 1) Patienter av i dag kräver betydligt mer. 2) Vi kan behandla mer. Frågan är om vi ska behandla mer med tanke på kostnaderna. Det måste ställas i paritet med nytta. Kan vi bota? Förbättrar det patientens livskvalitet? Det är därför vi ger evidensbaserad vård och där vi också räknar in QALY.
Allt ovan gör naturligtvis vården svårstyrd. Fyra grupper ställs mot varandra: Professionen (läkare är vårdens enda profession – faktiskt), ekonomer, politiker och patienter. En konsekvens är också att vården är styrd av lagar, avtal, föreskrifter och så vidare. Hur prioriterar man rätt? Hur uppfyller man Hälso- och sjukvårdslagen? Och Patientdatalagen? För att sätta ytterligare press så ifördes det som nämns i artikeln ovan. Patienter kom inte in i vården, de blev inte insläppta då där redan var fullt, nya patienter kom inte till i tid ens med remiss. Av den anledningen kom vårdgarantin som gäller för nybesök och för behandlingar. En morot var också ekonomiskt tillskott i efterhand när man visat att man uppfyllt vårdgarantin. Gott så. Det har hjälpt. Märkligt nog utan några insatser från vårdens sida annat handlingskraft…
…men! Konsekvensen. Existerande patienter. Jag har sett hur planerade återbesök skjuts upp på obestämd tid eftersom man enbart prioriterar nybesök. Intentionerna var aldrig sådana när vårdgarantin infördes. Vården har missbrukat systemet för att premiera nybesök och samtidigt struntat i sina gamla sjuka patienter som behöver återbesök. Jag kan ta mig själv som exempel. Mitt sjukdomstillstånd kräver att jag ska träffa läkare på återbesök var fjärde månad. I praktiken? Vartannat år om jag har tur. Om något skulle inträffa (om jag själv kan uppfatta en förändring), hänvisas jag till att ringa. Det går inte att ringa. 1) Telefoner stängs av för att man håller på med nybesökspatienter. 2) Man hänvisas till att belasta akutmottagningarna. 3) Eller vända sig till primärvård som inte har några specialistläkare om man har en svårare kronisk sjukdom.
Jag tycker förslaget i artikeln är det bästa jag hört sedan vårdgarantin infördes. Frågan är bara vilka konsekvenser som kommer att uppstå i och med det? Som sagt – resurserna är begränsade.
Och det Läkarförbundet säger… Det är skitsnack. Det är bara ett historisk käbbel eftersom många vill ha något att säga om vården.
SVT-Text
Kommentarer stängda