Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Så mycket ångest. Jag trodde inte det var möjligt? Och jag förstår inte. Jag är inte deprimerad. Ändå åker jag dit hela tiden på ångestattacker, som möjligen är panikångest. Jag vet inte säkert.
Det började med en ganska jobbig episod i morse när jag var ute med sopor. Det är inte långt, inte jobbigt, men… Halvvägs tillbaks höll jag på att tuppa av. Och har sedan varit sängliggande hela dagen. För symtomen jag får är (svårförklarade) någon form av tryck i huvudet, yrsel och hetta (flush) i ansiktet. Vad som egentligen leder till detta? Min tolkning är att jag nästan börjar hyperventilera (av panikångest) när jag 1) inte känner hur jag går då jag inte har känsel i underkroppen och 2) inte kan fästa mina skakiga ögon på något utomhus. Det är då jag håller på att falla ihop.
Under kvällen har jag suttit snällt och stilla framför teven och då känt tilltagande ångest – inte panikångest – och jag vet inte varför. Jag är stressad av situationer. Och situationen. Min semester som inleddes i torsdags avbokas till förmån av sjukskrivning. Där intyget inte stämmer. Där jag också vet att FK betalar ut felaktigt då jag tror jag råkat ange att jag arbetar mindre än vad jag gör. Och jag måste, måste, måste (tvingad) att påbörja sjukgymnastik trots att jag tror mer på behandling mot min panikångest/ångest. Dessutom är det nog dags för mig att återigen skaffa rollator då det blir för ostadigt med krycka ute i fria rymden (utomhus, öppna ytor där jag inte har väggar/stöd när jag är ostadig). Det där sista vet jag att många tolkar som torgskräck, men det är panikångesten.
Varför har jag panikångest? Den har kommit smygande under många år. Jag är väldigt aktiv, jobbar hårt (mer än läkare och FK vill), stressar och pressar mig själv, har svårt med balans och styrka, har en rädsla att falla och så vidare. Även om jag drar ner på takten så försvinner inte panikångestens intensitet som byggts upp under så lång tid.
Nu när jag blivit sjukskriven så är jag än mer stressad. För nu måste jag fixa en massa. Ändra mitt schema, avboka möten, boka in tider i primärvården, ringa FK och justera min inkomst, kontakta doktorn som skrivit fel på läkarintyget. Inget tar så mycket energi som att vara sjukskriven och ändra sin vardag. Det stressar mig. Och leder till än mer ångest och panikångest. Och så ska jag äntligen efter 13 år genomgå magnetkamera. Men måste skynda mig till en förundersökning som jag själv får ombesörja.
Min neurogena/neuralgiska magsmärta har återkommit. Förmodligen som en konsekvens av röran ovan.
Jag vill helst. Va’ själv.
Kommentarer stängda