Med förvåning upptäckte jag häromdagen att i dag, den 1 maj, skulle min far fyllt 75 år. Det var knappt att han hann vara ålderspensionär när han gick bort för åtta år sedan. Ja, det har gått mer än åtta år.
Ett problem som jag har och som vid det här laget många känner till, är att jag inte har någon tidsuppfattning. Lika lite som jag kan göra avståndsbedömning (därför jag aldrig korsar vägar eller kör bil), ska kan jag inte avgöra tidmässiga avstånd. Och det här att jag levt så nära min blogg i över 15 år. Och att jag alltid arbetar och då lägger fritid och privatliv som något sekundärt utöver jobb. Ja, det här tillsammans gör att jag lever i ett vakuum där tid inte existerar. I min värld så var det alldeles nyligen jag bloggade om min fars bortgång. Åtta år?
Det var en jobbig period för åtta år sedan. Någonstans skulle jag vara den närvarande sonen och omhänderta… situationen… kring min fars korta sjukdomsförlopp med lever-/lungcancer, akuta operationer, sjukhusvistelser, flytt till särskilt boende, begravning, dödsbo och så vidare. Som enda anhörig 30 mil bort där jag också hade min ms att tackla förutom vardagen med jobb, så kan man väl säga att det var en jobbig period. Mest allt det där runt omkring min far. Själv fann han sig väldigt omgående i vart det barkade hän – jag tror han… gav upp? Eller gav med sig?
Men det jag tänker på en dag som denna – min fars 75-årsdag – är mest detta om vi var klara med varandra. Fick vi sagt det vi ville? Har jag kunnat gå vidare och förlåta (Ja!)? Ändå så brukar jag ibland reagera med (när inte hjärnan är med) att jag måste ringa honom, eller att jag inte får glömma berätta något för honom. Och så insikten om att det inte är möjligt. Känslan av tomhet som då uppstår, samtidigt som det förvånar mig eftersom vi inte hade den bästa av relationer. Men det kommer väl till det där… han var min far.
Ändå är där en fråga jag ständigt ställer mig – vad är det jag ska känna? För just i dag kan jag bara konstatera – han skulle blivit 75.
Kommentarer stängda