Månad: <span>februari 2015</span>

Nu är det jobbigt. Jag måste ställa om hjärnan för att på måndag bli pedagogisk handledare. Jo, det är svårt och tar ett par dagar. Jag kör på med racerfart på jobbet, men nu måste jag bli balanserad, tålmodig, förklarande, inte så kategorisk. Egentligen tror jag att jag alltid är förklarande eftersom jag lärt mig argumentera och dra beskrivande paralleller, men nu måste jag sluta slänga mig med intern jobbterminologi. För mig är detta två spår, samt att jag måste ändra fokus till det jag arbetar med, till det ”vi alla” jobbar med. Dessutom kunna förklara varför vi arbetar so vi gör, och inte ”vet ej, vi har alltid gjort så”. Som sagt – jag kan argumentera och har belägg för det jag säger. Kanske jag sitter inne med bakgrundsfakta och därför kan besvara frågor om ”varför”.

Nej, egentligen är det inte jobbigt. Min svårighet är att jag är stressad och kan reagera lite överdrivet, men nu kommer jag inte visa spår av att vara stressad eller disträ. Jag sätter av tid och glömmer bort allt det där som växer på hög, för just nu kommer jag att ha ett långt viktigare uppdrag; handleda. Det står inskrivet i allas våra anställningsvillkor att vi måste ta emot studenter, och syftet är att utbilda arbetskraft och i förlängningen rekrytera. Därför är det också roligt att kunna sin profession, få dela med sig samt att det också ger en egenreflektion. Jag tycker man blir lite mer objektiv när man tvingas tänka till vad man gör, varför man gör det och om det framstår som rappakalja. Därför måste jag ha en mental struktur inför handledning. I ivern att dela med sig är det lätt att det blir korvstoppning och osammanhängande. Jag har en plan med min handledning, men jag måste som sagt balansera det. Dessutom ställer skolan väldigt höga krav på oss som arbetsgivare att följa studieplan och uppnå utbildningsmål. Studenter kan (ska) kräva lika mycket av oss, som vi av dem.

Vad har jag för upplägg då som handledare? Inledningsvis har jag en introduktion som beräknas ta den dag eftersom det handlar om behörigheter, datorsystem, organisation och så vidare. Det är väldigt generellt. Först därefter låter jag student prova på att arbeta under överinsyn där jag efterhand kompletterar med information som behövs i arbetet. Samt lär studenten själv att hitta information som behövs. Men vi överger aldrig en student, utan finns alltid närvarande och checkar av också om allt känns okej. Under veckorna som kommer utökas inblicken i vad vi arbetar med och skiftar lite miljöer, nya medarbetare, nya arbetsuppgifter, studiebesök andra personalkategorier. Ovanpå detta får studenten särskild genomgång och utbildning i sådant som inte är allmänna arbetsuppgifter, utan mer specifika som enskilda medarbetare har som ansvarsområden. Och studenten får vara med på olika arbetsmöten som förekommer. I slutändan är studenten en fullfjädrad medarbetare och jag betygsätter åt skolan och skriver bedömningsunderlag (tillsammans med kollegor).

Genom åren har vi haft tur. De flesta av de studenter vi haft har vi kunnat anställa, eller så har jag varit referens. Ska jag säga tyvärr om något, så är det detta att mina studenter slutar efter ett tag som anställda då de avancerar. Kanske jag lär upp dem för bra? Men jag vill ge dem en bra grund och goda förutsättningar. De är vår framtid inom professionen.

Det går verkligen inte att skriva något vettigt. Jag kan inte släppa tanken på frustrationen jag känner på/för jobbet. Det är lite väl mycket och inte ens genom att skriva kan jag få ordning på tankarna. Nej, det har inte hänt något mer än att jag som vanligt är stressad och efter. Jag är så fullbokad att jag ännu på två veckor inte har möjlighet att utföra mina ordinarie vardagssysslor som i sig är urakuta. Jag gillar inte att inte kunna styra vad jag gör när.

I dag fick jag frågan hur jag egentligen mår i min ms just nu. Tydligen ser man ingen skillnad på mig jämfört med för 15 år sedan, och det är jag tacksam för. Efter så lång tid med en kronisk sjukdom så förväntar jag mig nästan att den ska försämras, men så är inte fallet hittills. Fortsatt dåliga perioder, men jag återhämtar mig varje gång. Jämför jag med i dag med för 15 år sedan, så är jag lika rörlig, arbetar lika mycket. Det enda är yrseln (som gör att jag har rollator utomhus) och smärtan som jag nu haft i 4-5 år. Men det inskränker inte på mig nämnvärt och inte synligt. Snarare är det så att jag är fysiskt starkare nu efter all träning och sjukgymnastik.

Oh. Nu är jag så pressad av jobbet att jag funderar på om jag inte borde ägna min lediga kväll till att uppdatera intranätet. De har varit på mig i några månader, men jag har verkligen inte hunnit.

Eftersom flärdtjänst nu lever sitt eget liv, så hamnade jag på ett jobbet en timme för tidigt i dag. Kanske det var tur. Jag skulle till annan enhet och föreläsa. De hade lovat mig konferensrum med dator. När jag kom dit fanns ingenting – mer än ett konferensrum, men ingen dator. Jo, de gick och hämtade en bärbar samt en projektor, men… För det första så saknade den bärbara datorn uttag för VGA-skärm. För det andra gick det inte att logga in i datorn då den hade varit avstängd i sex månader. Efter två månader så spärras alla datorer som inte varit startade och enda sättet att aktivera kontot på nytt är total nyinstallation. Jag vet, det är märkligt. Något på IT-avdelningen har väl ”tänkt”.

Och jag var inte i närheten av min egen enhet, men visste att en person som har rum upptill mitt var på plats och som dessutom skulle komma till mitt föredrag. Det är tur att jag har tjänstemobil och kan nå omvärlden. Därmed kunde jag skicka bud efter min egen bärbara tjänstedator. Sedan tog det lite tid innan datorleveransen skedde. Samt att det är en gammal (men fungerande) bärbar (nåja) dator (typ) som tar tid att starta upp. Plus att jag åter skulle koppla ihop alla kablar och få igång projektorn. En timme och en kvart tog det att få till en fungerande dator. Femton minuter försent kunde jag påbörja min föreläsning.

Hur det gick? Tja. Det blir alltid liv i luckan när jag har föreläsningar eftersom jag kommer med obehagliga sanningar (pekpinnar, regelverk, rutiner), men man förstod. Inte solklart, men någon slöja drogs säkert undan.

Så nu är det dags att påbörja förberedelserna för övriga föreläsningar. Närmast i tid är ytterligare två föreläsningar inom min verksamhet, samt en föreläsning för en helt annan verksamhet. Inom en månad, helst inom en vecka, ska jag hålla övriga föreläsningar. I andra ämnen. Det känns lite slitsamt att i år få höra ”vi ska bjuda in dig vid tillfälle” för att sedan få veta att ”nu kan vi inte vänta längre”. Jag har ju lite annat också för mig på jobbet. Som i nästa vecka ska jag lära upp en student (handleda) samt en ny arbetskamrat. Sånt tar tid. Det är inte lyckat om jag ska splittras mellan alla uppdrag.

Om en vecka fyller bloggen 16 år. Därmed känns det som att det är dags att skrota jontas.com med tillhörande blogg. Det känns väldigt sorgligt, men… Jag har inget uppenbart syfte med att ha kvar hemsidan. I begynnelsen var bloggen ett tidsfördriv som skapade många kontakter och mycket diskussioner. Allt det där har flyttat över till Facebook (hur länge nu det varar). Det känns så ensamt och tomt i blogosfären.

Men jag får fundera vidare.