Kategori: <span>Dravel</span>

Citat:

De två senaste nätterna har jag sovit max sju timmar. Totalt, tillsammans. Jag har nämligen väldigt magont. Först nu, efter någon dag, har jag förstått vad det är. Ms-smärta, ytlig, på huden, fast egentligen hjärnans misstolkning p.g.a. dåliga nervimpulser.

Ovan skrev jag 2009-06-10. Det är märkligt. För i min värld så har jag haft denna smärta i endast dryga två år (2011), inte fyra. För det är exakt samma smärta som inte vill ge med sig. Mellan 2009-2011 tror jag inte att den var konstant, så som den sedan blev.

I vilket fall som helst har jag nu i över två år medicinerat med helvetesmedicinen (Lyrica, antiepileptika) som ska ta bort nervsmärta. Jag har varit uppe i högdos men har lyckats dra ner på medicineringen men kommer inte under en viss dos. Som det är nu har jag kanske smärta 25 % av tiden. I går och i dag har varit dåliga och smärtfyllda dagar. Det ger med sig och hade jag höjt doseringen lite så hade smärtan inte känts alls. Men så är det det där med biverkningarna…

Går jag över nuvarande dos så blir jag omtöcknad och extremt komatöst trött å det värsta. Därför står jag ut med att ha lite ont ibland. Men det är inte lätt att få ut recept då Lyrica är hett på svarta marknaden. Jag får bara små dosförpackningar åt gången. Dessutom är det en farlig medicin. Jag är ganska trött på detta att ständigt be om nytt recept för något jag måste ta och som räknas som ett kroniskt tillstånd. Det är en skitmedicin, men jag behöver få de låga doser jag tar. Mitt mål är självklart att bli av med skiten, men så länge det kroniska tillståndet kvarstår så… Ja, kroniskt betyder inte för evigt, utan ”under väldigt lång tid”. Så två år med helvetesmedicinen är ändå inte lång tid.

Den största förbättringen som skett är att jag inte längre provocerar fram smärtan genom att ha jeans på mig. Sedan knappt ett år kan jag ha riktiga byxor på mig istället för joggingbyxor. Det gör mycket för människovärdet, att inte tvingas se ut som en slusk i offentliga sammanhang. Även om vissa väljer att alltid gå runt i myskläder.

När jag varit på sjukgymnastik och går till jobbets omklädningsrum för att duscha, så skäms jag. För att jag går i joggingbyxor och gymnastikskor. Feta människor är alltid klädda så säger en fördom. Som jag under fem minuter varje vecka försöker springa ifrån. Men efter att ha bytt till arbetskläder à la pyjamas och sandaler, så vet jag inte om skillnaden är så stor.

Ja, vikten. Fördomarna finns men uttalas aldrig. Som barn fick man ständigt höra kommentarer, men inte som vuxen med övervikt. Även om det inte förändrar mitt utseende så försöker jag inte fastna i de fördomar som finns om feta. Därför vill jag klä mig i normala kläder, gå i normala skor, vara utåtriktad och verbal med stark självkänsla och gott självförtroende. För risken finns att jag också förminskar mig själv och blir fördomen. Jag vill inte leva skammen.

Den här veckan är bara för mycket. Som dill på såsen så ska jag tydligen också börja med egen träning. Hemma. Varje dag. Jag avskyr att träna om jag inte är i en lokal med rätt utrustning. Step-up blir nu utbytt mot att jag ska gå upp och ner i trappan hemma, vilket jag förenar med livsfara eftersom den är så långbrant och inte har djupa trappsteg. Och så ska jag visst göra någonting till enligt programmet. Samt att jag är ”tvingad” att själv köpa träningsredskap. Som är antingen eller. Antingen en motionscykel eller stavar. Prismässigt är väl stavarna mest överkomliga och minst skrymmande, men jag kan inte ens gå med två kryckor – så vad kan ett par stavar bidra med? Jag vet inte. Jag drar mig. Jag vill vara på gym.

Det är alla dessa möten som plågar mig mest just nu. Att de avlöser varandra och innebär geografiskt spridda lokaler att springa runt till. Om man nu kan säga ”springa” med en rollator. Och trött är jag, för jag måste jobba över 1-2 timmar per dag och går ändå minus på flex p.g.a. sjukgymnastiken. Som sker på jobbet. Utanför arbetstid. Som ändå innebär att jag vistas på jobbet cirka 12 timmar per dag. Jag går till och med in på mina fridagar eftersom jag behöver timmarna. Men jag går ändå minus. Frågan är hur länge jag orkar med sådant?

Vad mer kan jag gnälla på? Inget. För jag har redan missat första minuterna av Västnytt.