Kategori: <span>Självinsikt</span>

Publicerad 20 februari, 2013

Sammanbiten


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Förra veckan. Denna vecka. Nästa vecka. Jag känner ett inre motstånd även om jag egentligen aldrig oroar mig inför någonting. Men det är alla dessa möten jag går på. Just nu känns de väldigt meningslösa och innehållslösa. Ändå går jag på dem, för allt annat är arbetsvägran. Det verkar märkligt att alla möten just nu i ett slag blivit så meningslösa, men jag tror det är mig det är fel på. Att jag blir irriterad och frustrerad över tidsåtgången när jag vet att det ligger saker på mitt skrivbord att ta itu med när jag väl finner tiden att vistas på mitt rum. Sedan kan alla möten vara hur viktiga som helst, men jag känner inte att jag just nu kan vara mentalt närvarande trots att jag fysiskt deltar. Jag undrar när den här krampen ska släppa?

Jag har lekt lite med tanken allt helt sonikt skita i vissa arbetsuppgifter eftersom jag ändå inte hinner med allt utan att tumma på kvaliteten. Men det är det där med arbetsvägran. Så jag fortsätter att göra allting halvdant och med vetskap att jag ändå aldrig får utlovad arbetslättnad trots att jag beordras att ta på mig mer och mer uppgifter och ansvar. ”Självklart ska någon annan ta över de uppgifterna från dig” har jag fått höra om och om igen. Men nu är det istället 1) ”du är oumbärglig”, och 2) ”det finns ingen annan”.

Sa jag att jag är frustrerad? Jag känner det särskilt tydligt en ledig dag. Särskilt i dag när jag dessutom haft en envis huvudvärk där varken Treo eller sömn hjälpt. Ibland har jag svårt för att släppa tankar, speciellt om jag inte får yttre stimuli.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Fundering Kampen Omvärldsbevakning Personligt Självinsikt Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 13 februari, 2013

Mod?

Det gick väl så där. Jag som mötesordförande. Andra tyckte att mitt uppdrag som ordförande var otäckt, att de inte skulle vilja byta med mig. Själv har jag inga sådana betänkligheter, utan hoppar på det mesta. Jag är orädd. För det första så ska man aldrig gå och oroa sig för något där man inte känner till utfallet. För det andra måste man våga bege sig ut på okänt vatten. För det tredje så kan man bara göra sitt bästa och med de förutsättningar man har. För det fjärde så är jag inte rädd för andra människor eller vad de kan tänka om mig. Min erfarenhet är att de flesta vill gott. Och jag skulle i dag bara hålla i ett möte. Med en dagordning att följa där jag gav andra ordet.

Vad det var som ”gick väl så där”? Förutom att jag drog igenom mötet på 22 minuter istället för 90 minuter (haha), så 1) avslutade jag punkter innan de var färdigdiskuterade och 2) hade för långa konstpauser efter att folkt fått prata färdigt. Struntsaker, men jag kände aldrig något riktigt flyt även om jag kände mig säker i min roll och visste mitt uppdrag.

Detta var första, kanske enda gången, som jag fick hålla i den här typen av möte. Blir det en nästa gång, så har jag ändå lärt mig något och kommer att bli ännu lite bättre.

Orädd, men osäker, i nya situationer.

Morgondagen. Eventuellt ska jag för första gången utbilda i något jag aldrig utbildat i förrut. Och där jag inte har kunskaperna. Men där är jag också orädd. Bring it on! Eller inte. Ingen är anmäld till utbildningen än och jag spärrar nog deltagarlistan direkt i morgon så jag inte behöver gå och vänta på om namn dyker upp minuterna innan utbildning. För jag har annat jag behöver göra och lägga min energi på. Vi får se.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Fundering Kampen Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Självinsikt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 7 februari, 2013

Kodningsvecka

Fatta! Jag är klar med hemsidan på jobbet! Ja, en delsida som jag gjort om. Det tog 4o timmar, jag kodade den helt från grunden med html, och skriver man nu ut sidan på papper så blir det 24 A4-sidor.  Jag har gjort korshänvisningar och använt mig av ankare (snabblänkar). Nu blev jag själv nyfiken… Hur många ankare har jag skapat på sidan? Vänta, jag ska bara gå in på intranätet hemifrån…. 189 ankare på en sida! Wow, liksom?

Nu börjar jag förstå varför jag inte skriver så mycket om vad som händer på nätet eller vad som diskuteras i media. Jag orkar/hinner helt enkelt inte läsa in mig på något ämne eller formulera mig till en kristallklar årsikt. Då låter jag det hellre vara och koncentrerar mig på det som ligger mig närmast – jag i min vardag.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Omvärldsbevakning Personligt Självinsikt Teknik Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 3 februari, 2013

Tystnad och censur

Varför jag är så feg vet jag inte riktigt. Jag vågar inte länka till tidningsartiklar. Kanske det delvis beror på att jag då förlorar kontrollen. Jag gillar inte att tidningar under sina artiklar har trackbacks till dem som länkat till artikeln. Särskilt inte när ens foto dyker upp.

Hade inte känt denna spärr, så hade jag länkat betydligt mer (alls). Särskilt sådant som rör hälso- och sjukvård. Bara senaste veckan har två forskningsresultat presenterats i media som två läkare jag arbetar med gjort.

Men det är känsligt också av andra orsaker. Det här att jag inte vill skriva för mycket (inte bara länkningen). Även om jag har meddelarfrihet, yttrandefrihet och så vidare, så är det som sagt lite känsligt. Den position jag har inom hälso- och sjukvård gör att jag är känd i många olika sammanhang. Många hundra arbetskamrater och kollegor vet vem jag är och jag vill inte missförstås på ett sätt som drabbar förtroendet för min arbetsplats, min(a) roll(er), mig som person. Det är också av den anledningen jag tackat nej till intervjuer sedan jag var med i facktidningen för 11 år sedan. Då var jag bara en liten obetydlig kugge och relativt okänd. Men nu lyssnar folk till vad jag säger och paradoxalt nog måste jag då vara restriktiv i vad jag säger. Så även om jag har ett behov av att hävda mig privat, så finns där en större bild där hänsyn måste måste gå före ego.

Nåja. Jag kan säga så här. Får jag någon gång i framtiden en chefsposition så försvinner bloggen helt och hållet. Och mitt konto på Facebook/Twitter. Ja, då försvinner jag helt från nätet. Inte så mycket på grund av vad jag skriver, utan för att man då inte bör läsa andra. En mer eller mindre uttalad regel och förutsättning.

Jag saknar tiden då jag kunde blogga fritt utefter vad jag tänkte.

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Hälso- och sjukvård Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Självinsikt

2 kommentarer

Publicerad 26 januari, 2013

Motsatsen till livet

I dag var där en sådan där dödsannons igen i tidningen. En dubbelannons över ett gammalt gift par som dött med dagars mellanrum. Den här gången var det lite mer uppseendeväckande. De var födda på 20-talet med fyra dagars mellanrum. De dog med sju dagars mellanrum. Eller om det bara är jag som tycker att det är lite… märkvärdigt. Att de var så jämspelta, eller hur man ska säga.

Men det är ganska vanligt att gamla gifta par avlider med några dagars mellanrum. Min tolkning av det är att den överlevande ger upp livet mentalt och fysiskt och tillåter sig dö när livspartnern efter så många år tillsammans avlider. Jag tror inte att det är av chock eller sorg som den efterlevande dör. Efter ett helt liv tillsammans tror jag att den efterlevande bara släpper taget och känner sig färdig med livet. Det verkar så.

Jag tror också att det mentalt går att ställa om sitt fysiska jag till att dö. En form av viljekraft, eller orkeslöshet, hur man nu vill se på det. Och samtidigt tror jag också att det bara fungerar om man verkligen är redo för det. På något högre plan tror jag att det är omöjligt om man fortfarande har något att uträtta, där någon högre makt har en plan. Men det finns ju fler sätt att avbryta, vilket jag är motståndare till. Det finns allt som oftast något mer att uträtta.

I mitt jobb är döden vardag, vilket inte kan sägas om så många andras vardag. En sanning, som verkligen är en sanning, är att dödsfall kommer i tretal. Först var det bara ett rykte jag hört och som var ett konstaterande. Men jag började kolla upp det. Jo, det stämmer. Och eftersom jag är inne på jobbet, så utvecklar jag det inte närmare.

En avlägsen släkting (sidogren – minsta gemensamma nämnare är mormors föräldrar) var jag tvungen att kolla upp under kvällen. Tack vare internet så kunde jag via gravar.se se att han avlidit redan 1998 (46 år gammal). Min släktgren kände inte till detta. Det stör mig lite. Jag vill verkligen hålla koll på släkten, särskilt efter att jag förrförra sommaren släktforskade lite. Kanske är det så att jag vill känna mig nära min släkt genom släktforskning eftersom jag själv inte har någon familj?

Jag har en jobbig period, eller dagar, just nu. Natten mellan måndag och tisdag är det sju år sedan min far dog. Alla minnen är inte av godo, vissa är direkt jobbiga. Det har inget med sorg att göra, bara ångest.

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Minne Övertygelse Personligt Självinsikt Spooky

4 kommentarer

Publicerad 21 januari, 2013

Konkret

Avsnitt Självkännedom. Eller spånande därom. Jag funderar på om inte alla har ett parallellt tänkande. Själv kan jag i timmar sitta till synes passiv och overksam. I själv verket tänker jag, planerar, drar upp riktlinjer. Sedan verkställer jag det. Men jag tänker i många spår samtidigt och försöker att inte göra trassligt garnnystan av det hela. Parallellt tänkande. Det är därför jag bland annat har så många roller på jobbet och klarar av att utföra alla mina uppdrag. Det skulle inte fungera att koncentrera sig på bara en uppgift åt gången, då skulle jag aldrig komma någonstans med någonting. Många verkar inte riktigt klara av det här, men träning ger färdighet. Mitt problem med att tänka i många spår samtidigt, är att jag aldrig riktigt kan släppa tankarna. Inte förrän jag är klar med dem och dessutom praktiskt verkställt dem. Och då släpper jag ofta det så hårt att jag sedan inte kan gå tillbaka och säga hur jag tänkte eller gjorde.

Det var lite lugnt på jobbet i dag och istället för att göra alla ”måsten” så gick jag tillbaka till den där högen med jobb som jag låtit ligga sedan i somras. Det visade sig att jag inte längre hade en aning om vad det var jag skulle göra, så det blev papperskorgen. Cirka 1500 A4 gick i papperskorgen.

Snart är det dags för det där tandläkarbesöket där visdomstanken ska dras. Jag börjar bli nervös. Inte över själva tandläkarbesöket, utan för att jag måste ringa till Moldavien och beställa sjukresa. De är väldigt jobbiga att prata med. Jag vet inte riktigt om de förstår mig, om de gör rätt när de bokar , samt att jag inte riktigt förstår vad de säger. Det är någon slags pseudosvenska där nyanser försvinner i språket och den knastriga telefonledningen. Blir det fel med bokningen så får jag problem med tandläkaren. Missar jag tiden får jag betala eftersom min tandförsäkring inte gäller i det läget. Och det är en onödig kostnad. Om inte jag är skuld till missen.

Helgen var för kort, det kände jag redan i lördags. Veckan är jobbig. Plus att hämndtjänsten åter gjorde bort sig i fredags genom att utebli. ”Nej, vi har inga uppgifter om att vi skulle komma till dig”. ”Men ni har ju själva skickat ut ett schema samt ringde in vikarie till mig”. ”Jaha? Nej, vi vet inget. Ansvarig ringer på måndag”. Ringde någon i dag? Självklart inte. Men så är hämndtjänsten i Göteborg nästan sämst i landet enligt dagens GP. Jo, jag vet. Jag får ju erfara det varje vecka.

||||| 0 I Like It! |||||

Byråkrati Dravel Fundering Personligt Självinsikt Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 20 januari, 2013

Åsikt

Kommande vecka. Hur ter den sig utifrån mitt kalenderperspektiv? Jag vet faktiskt inte utan att se efter vad jag skrivit in i kalendern. Det enda jag vet är att jag nu kommit fram till den där veckan som jag väntat på sedan i november. Veckan då jag åter ska till tandläkaren för att nu dra ut en visdomstand som inte stört mig trots att den varit utvuxen sedan tjugo år tillbaka. Tandläkaren vill dra det av okänd anledning och mig kvittar det eftersom jag är tandvårdsförsäkrad och inte betalar något mer än de där 150 kr/månad som försäkringen kostar. Det enda som känns olustigt är att visdomstanden sitter så dumt till att tandläkaren lovat mig att slå sönder de två tänder som sitter i vägen för att nå visdomstanden. För mig känns det väldigt ologiskt att behöva slå sönder två hela tänder för att nå en tand som inte stör. Men tandläkare har under några år stört sig på min visdomstand, så för att slippa tjatet så får de väl slå sönder mina friska tänder för att komma åt det som de stör sig på.

Annars är väl veckan som vilken annan vecka som helst. Möten på jobbet. Det är bara slutet av veckan som jag är osäker på. Jag försöker bara hålla koll på tre kommande dagarna i taget. Annars skulle luften gå ur mig när jag ser hur mycket jag måste förbereda inför något som komma ska.

För några veckor sedan såg jag en skämtteckning som gick ut på att om man ska göra så lite som möjligt på jobbet, så ska man gå på möten. Jag känner inte alls igen mig i det. Tvärtom! Inget genererar så mycket arbete som att gå på möten! Förberedelse inför, aktivt deltagande under, utförande och uppföljning efteråt. Det är därför jag inte vill veta för långt i förväg vad jag har inplanerat i min kalender. Och med tanke på hur många möten jag går på (cirka 100 per termin), så är allting också överlappande och parallellt.

En annan skämtteckning jag också sett (i veckan), när vi ändå är inne på det, handlade om att bara den som inte har alla fakta kan ha bestämda åsikter. Det känner jag igen mig i när det kommer till min och andras bloggar/twittrande. Jag framför aldrig åsikter kring sådant som har nyhetsvärde, som så många andra gör. Kanske jag inte har alla fakta, men det gör mig också ödmjuk då jag har insikten om att jag då inte kan ha en bestämd uppfattning eller åsikt i fråga. Andra går på som ångvältar och fördömer hit och dit baserat på nyhetsvinklingar där alla fakta och synsätt inte presenteras. Att ha åsikter grundat på sådant som skrivs i media är för kategoriskt och enkelspårigt. Det är bättre att ifrågasätta sådant man läser och ställa frågan om det är hela sanningen. Att myntet har två sidor vet alla, men det finns fler aspekter än så. Varför låsa in sig i ett åsiktshörn? Och när man väl har alla fakta, så vet man också att man inte behöver ventilera så mycket. Många kräks väldigt mycket på nätet och kommer med pekpinnar. Så tröttsamt! Jag håller mig borta från att ha åsikter på nätet, särskilt kring sådant som 1) inte intresserar mig, och 2) inte tillför något i en diskussion, samt 3) där hela bilden inte finns tillgänglig.

I dag är det söndag och sopslängarsöndag är redan avklarad. Nu ska jag… jobba lite? Nej, jag måste äta frukost innan jag tidmässigt måste kalla den för lunch.

Förresten – jag har hittat en riktigt bra kalender i app-store för iPhone och som kostar 15 kr. Den är värd det. Week Cal (Week Calendar version 5.1.4 (4+), tillverkare UtiliTap).

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Fundering Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Självinsikt Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 16 januari, 2013

Mitt bästa – gott nog?

En liten insikt jag drabbades av för fem sekunder sedan, är att jag nog är ganska orädd av mig. Där finns ingen spärr som säger ”ska lilla jag verkligen ta plats, klarar jag av detta?”. Har jag starkt självförtroende? Nja, jag tror snarare att det är så att 1) jag är så trött att jag inte orkar ha några spärrar, och 2) inget är så farligt.

Jag pratar alltså om detta att jag i alla möjliga och omöjliga sammanhang håller i möten (som ordförande), skriver protokoll och rutindokument, föreläser, undervidar och utbildar. Det där med erfarenhet eller kunskap som någon sorts förutsättning för allt detta är inget jag bryr mig om. Jag bara gör. Också med insikten att människor i allmänhet vill gott och kan identifiera sig i min roll även om de själva skulle fasa för det jag utsätter mig själv för.

En sak kräver det dock av mig som är lite jobbig – jag måste vara skärpt och snabbtänkt. Som i dag fick jag vid sittande möte höra en nyhet som jag tvingades förhålla mig till och dessutom ensam ha synpunkter om, och där jag representerade, tja jag är osäker, typ 200 kollegor. Säger man inget genomtänkt direkt, så kan man glömma att få en andra chans. Dessutom ska man vara medveten om att allt protokollförs och sedan får man stå till svars för det man sagt i all evighet. Så det gäller att tänka fort som f*n!

Ändå är inte detta något som håller mig vaken om nätterna (det är andra saker som håller mig vaken som är mer fysiologiska). Jag bara gör. Och jag tror jag gör ett gott arbete. Oavsett. Om jag nu inte har ett starkt självförtroende, så finns inte motsatsen heller. Jag är inte velig, tveksam eller ambivalent i det här. Det finns bara en riktning – framåt.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Fundering Självinsikt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 6 januari, 2013

Inte visa svaghet

Något jag gått och funderat på i några dagar, är detta med att min yrkesroll förändras. Jag handplockas och lyfts mellan olika och nya arbetsuppgifter. Det som mina tankar kretsat kring är varför. Varför anses jag vara lämpad att ta på mig nya arbetsuppgifter? Varför har man sådan tilltro till mig? Vad förväntar man sig av mig?

Kanske jag fick en liten inblick tidigare i veckan. Jag är känd. Man vet vad jag går för. Det har ingen betydelse i vilken situation jag hamnar, för jag beter mig alltid på samma sätt. Jag gör mitt bästa. Jag är insatt. Jag ifrågasätter. Jag protesterar. Och är detta något bra? Ja, tydligen. Man känner till hur jag fungerar, hur min personlighet är. Både det positiva och det negativa utgör tillsammans en helhet som… inte är förutsägbar, men man kan lita på mig. Inga projekt är för stora eller för små för mig. Jag presterar oavsett. Och jag kan lyfta blicken och se helheten, och till hur jag själv bidrar till den.

När jag frågar varför inte annan anses lämplig, så får jag inga riktiga svar annat än antydningar. Andra är alltför fokuserade på det lilla, protesterar åt allt som är förändring, vill få ut förmåner och fördelar, vägrar se helheten. Jag är alltså motsatsen?! Jo, det ligger nog något i det. Jag har ingen prestige eller ego. Och varför är det så? Jag har ett starkt självförtroende (och självständighet) där jag inte försöker pinka revir. Min styrka är min styrka.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Fundering Personligt Självinsikt

Kommentarer stängda

Publicerad 6 januari, 2013

En gång – alltid

Nu har jag börjat se över den del av mitt gamla bloggarkiv som inte konverterats till pdf och som bara finns i html-format. Jag hittade något från februari 2000 som identifierar mig i ganska hög grad.

Ett par månader senare fick jag diagnosen multipel skleros. MS. Besviken? Nej, inte över att ha blivit sjuk. Snarare besviken över att inte kunna sköta det arbete som jag levde för. Det var en svår omställning. Att ha varit arbetande till att bli icke-arbetande. Sjuk? Nej. Fortfarande efter ett år känner jag ingen besvikelse över det. Jag kan inte förklara varför. Det bara är så.

– – –

Trots alla besvikelser. Trots alla besvikelser så kan det faktiskt leda till något positivt även om man till en början inte ser annat än en krossad dröm. Ibland har man tur och får allting serverat, men ibland får man själv ta tag i sin situation och se över den. Man kan inte gå och sörja något som inte blev som man tänkt. Så därför… Låt aldrig drömmarna ta slut!

 Det stämmer fortfarande. Jag har aldrig känt att ms skulle vara något som drog ner mig i något bottenlöst hål. Besvikeleser har jag inte lika mycket som förr. Jag bloggade en del om vad jag var besviken på, men det var mest situationer som var ganska avgränsade och som egentligen inte hade någon betydelse. Det jag istället lärt mig är att aldrig ge upp, finna nya vägar, inte jämföra eller ångra något. Jag bemästrar helt och fullt min egen situation och mitt eget liv, men ibland får jag anpassa mig lite till vad ms för tillfället stäler till med. Och jag tror verkligen på det – att inte fästa sig vid saker som inte blev av.

Även om det är väldigt diffust och handlar om både känslor och vardag, så har det också fått mig att konkret inte vara så nostalgisk. Jag som tidigare samlade på saker där jag ansåg det ha ett sentimentalt värde, kan nu utan vidare slänga allt jag äger och har. Det enda viktiga är en inre trygghet, något man aldrig kan få av saker. Och det där med relationer… Det är alltid komplicerat, men fungerar så länge jag vet vem jag är.

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Övertygelse Personligt Självinsikt

Kommentarer stängda