Etikett: <span>#blogg100</span>

Publicerad 7 mars, 2014

2014:64


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Det stämmer att man bryr sig mindre när man blir äldre. Eller så är det bara jag som förfaller utan att bry mig. Jag har förändrats. Många säger att oavsett hur gammal man är, så är man inombords samma 20-åring man en gång var. Lögn! Vi förändras fysiskt men också mentalt. Ingen lever – förhoppningsvis – i ett vakuum. När jag säger att jag förfaller så syftar jag mest på att jag inte längre bryr mig om ifall jag är orakad och inte duschat när jag visar mig publikt. Bara för några år sedan var detta otänkbart. Jag kunde inte gå ut med soporna en morgon utan att först ha duschat. Och i dag är jag så orakad att det istället heter skäggig och ovårdad (oansat skägg). Vilket jag inte bryr mig om.

Jag funderar ibland lite på hur jag förändrats känslomässigt som individ under årens lopp. Det är svårt att se objektivt på sig själv eftersom där alltid finns ett filter när det kommer till att utvärdera sig själv. Men jag gör ett försök.

10-åringen

Egentligen blir jag inte riktigt medveten om mig själv förrän efter 11 års ålder. Varför det går en skiljelinje just där kan jag inte besvara, även om det var då jag kom in i puberteten. Det var väl där jag slutade vara barn, baserat på att vara först in i puberteten bland jämnåriga vilket kändes utsatt och alienerat. Hurdan jag var? Väldigt osäker, svårt för jämnåriga – föredrog att umgås med äldre. Och ibland yngre. Men aldrig jämnåriga (generellt sett). Jag sökte trygghet. Äldre var beskyddande och snälla. Yngre tillät mig få vara barn lite till. Jämnåriga var… elaka. Jag fann aldrig någon plats eller gemenskap med jämnåriga.

20-åringen

Självständigheten som började infinna sig först under gymnasietiden och som också tvingade ut mig i arbetslivet, ställde nya krav på mig. Fortfarande kände jag mig, inte osäker men otrygg. Det är nog ett återkomande tema – otrygg. Jag fick utstå många besvikelser och rejäla baksmällar – sådana som jag inte vill återberätta. Det kändes ständigt som om jag förlorade fotfästet och föll fritt utan att finna något att klänga mig fast vid. Kanske jag aldrig varit hårdhudad, inte ens i dag. Dessutom utsattes jag ständigt för situationer där man krävde att jag valde sida på andras premisser, vilket jag inte kunde göra. Trots allt har jag alltid haft stark integritet. Men det gjorde mig också väldigt ensam, utsatt och… otrygg.

30-åringen

Jag fann mig själv. På riktigt. Det blev en frigörelse och jag kunde släppa väldigt mycket som plågat mig och förföljt mig under nästan 30 år. Jag fick en identitet. På alla plan. Tryggheten fann jag inom mig och det visade sig inte vara någon yttre faktor X. Steget mellan dessa två världar var enormt, plågsamt och glädjefyllt. Tidmässigt var det att svänga om hela den inre energin på en sekund. Jag kunde plötsligt bryta mönster och gå vidare utifrån mina egna premisser. Det som veckan tidigare var en möjlighet blev en självklarhet. I det ingick också att våga fundamentalt göra en förändring där jag slutade vara ett offer för ms (diagnos som 28-åring), släppa den falska trygghet av arbete jag hade och bege mig iväg och bosätta mig geografiskt utanför mitt ”trygghetsområde”. Jag kunde ”köra på” utan skuld till det jag lämnade bakom mig.

40-åringen

Jag bryr mig inte. Jag har lärt mig att släppa allt sådant som jag anser vara oväsentligt. Åldern spelar in plus allt det jag nämnt ovan. Trygghet är för mig att inte göra något som går emot mig själv. Jag skapar min egen kontroll, tar själv kommandot. Är något ointressant så lägger jag ingen tid på det. Detta är otroligt egoistiskt av mig, men som sagt – jag bryr mig inte. Därför säger jag det jag tänker, eller lägger inga värderingar i något och håller då tyst. Jag gör bara sådant som ger mitt belöningscentrum i hjärnan något, inte vad andra kräver eller förväntar sig av mig. Hur jag uppfattas i form av kläder, rakat huvud, skäggighet eller en missad dusch, skiter jag fullständigt i. Medvetet försöker jag leva upp till en mentalt förebild jag har – surgubben, vilket ger mig en inre njutning. Jag har tagit mig friheten att äntligen vara mig själv och finna trygghet i det.

Ha!

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Personligt Självinsikt Surgubbe

#blogg100

Kommentarer stängda

Publicerad 6 mars, 2014

2014:63

Föreläsningar och möten. En helt normal arbetsdag. Där jag också varit 1:e kaffekokare både för förmiddag och eftermiddag. Lite förvånad blev jag över att höra att jag kokar väldigt gott kaffe – till och med det godaste någonsin, som en deltagare sa. Öh?

1. Jag är urusel på att koka kaffe, vet inte hur det ska smaka, jag bara dricker kaffe men kan aldrig avgöra om det är gott eller illasmakande. Jag gillar inte kaffe trots 24 år av egentvång.

2. Jobbets kaffe? Ingen kan dricka det utan att må illa och få ont i magen (Löfbergs). Men jag brukar lägga på mer bönor än brukligt.

I dag har jag fått ny lön. Ja, alltså… den är färdig, men jag får inte besked förrän i nästa vecka. Spännande. Påslaget kan vara allt mellan 50 kr och 5000 kr. Jag har ingen känsla alls. Det enda jag vet är att jag ska ha högsta lönen av kollegorna (fast det får jag inte säga), men det har jag redan (det får de inte höra).

Det är svårt att blogga när man är på jobbet mellan 12-14 timmar per dag och i övrigt ligger utslagen på soffan. Även om det är händelserika dagar, så är det ganska ointressant.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Dravel

#blogg100

Kommentarer stängda

Publicerad 6 mars, 2014

2014:62

Även om jag är tv-seriefanatiker som ogillar långfilmer, så försöker jag att en gång per vecka hyra en långfilm via Itunes. Den här veckan blev det Gravity som blev Oscarsbelönad häromdagen. Att få 7 Oscars var förmodligen motiverat. En Oscar för varje betygsgrad jag ger den av 10 möjliga.

Det som imponerar och som blir uppenbart när man ser filmen, är hur man i en och en halv timme faktiskt får en väldigt tunn story. Ja, det är imponerande. Varför kommer jag till strax. Det som förvirrar mig något efteråt är att dessa 91 minuter ska motsvara en linjär handling i realtid. Men egentligen är det tre timmar handling på 91 minuter. Det går inte riktigt ihop eftersom där inte är några egentliga kamerabrytningar, utan man får vara med utan avbrott vad som händer under tre timmar. Fast på 91 minuter. Ja, förvirrande.

Ja, storyn är lite tunn men fyller ut sin tid och är i sammanhanget väsentlig och realistisk. Man blir inte bombaderad av något spektakulärt (annat än de otroligt välgjorda och snygga visuella effekterna), utan det är balanserat och avskalat. Det som också imponerar är en annan form av avskalat. Hela filmen består av två skådespelare, Sandra Bullock (Oscarvinnare!) i huvudrollen och George Clooney i vad jag vill säga en mindre biroll. Utöver det finns det fem röstskådespelare (över radio) och några stuntskådisar. Så hur tunn storyn än är så håller den, och det mycket tack vare det visuella och skådespelarinsatserna. Ska man etikettera filmen så är det en kombination av rymdfilm och katastroffilm, men den etiketteringen förringar filmen. Så jag säger bara – bra film!

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Vardagsblogg

#blogg100

Kommentarer stängda

Publicerad 5 mars, 2014

2014:61

Kanske gårdagen bara blev för mycket. Det känns konstigt och jag mår inte bra. Undrar vad det kan bero på? Gårdagen:

  • Arbetade 12 timmar för att få ihop allt som jag var tvungen att hinna.
  • Var på sjukgymnastik och lyfte väldigt mycket tungt trots en strejkande rygg.
  • Saknar stol på jobbet då den är utlånad och jag är hänvisad till en liten mjölkpall i trä.
  • Lunchrast fick jag hoppa över också, även om jag hann kasta i mig lite mat.
  • Jag har inte kunnat sova på tre nätter.
  • Min bältros befinner sig just nu i stadiet ”ingen inflammation och smärta, bara blåsor som spricker”.

Okej, jag är så överstressad att det vore konstigt om jag inte mådde bra. Huvudvärk. Ryggvärk. Hud som spontanblöder. Extrakänslig för beröring som upplevs som väldigt smärtsamt. Ätit undermåligt. Sover inte. Funderar på att offra en semesterdag för någon form av återhämtning, men det hinner jag inte förrän i juni. Då jag ändå har ordinarie sommarsemester.

Just nu hoppas jag på att 2 Panodil ska göra underverk.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Dravel

#blogg100

Kommentarer stängda

Publicerad 4 mars, 2014

2014:60

Visst, det är väl nu allmänt känt att jag gillar tv-serier! Men där finns ett par saker som jag avskyr, blir förbannad på och fullständigt blir galen på.

  1. Drömfrekvenser. Inte bara Pamela-i-duschen, utan även andra former av drömfrekvenser som egentligen bara handlar om att lura tittaren. Ofta förstår man ”detta kan inte vara möjligt” och ändå ska vi genomlida något som inte har med handlingen att göra, som inte bidrar med något. Just Pamela i duschen hade väl ett syfte, men jag uppskattar inte tilltaget med drömmar.
  2. Den linjära handlingen. Ja, det är något jag kräver. Inget irriterar mig så mycket som att ett avsnitt inleds med oförklarlig action under 30 sekunder, för att sedan backa i handlingen till typ ”12 timmar tidigare”. Det förstör överraskningsmomentet eftersom man vet att något kommer att hända som ledde fram till avsnittets inledning. Och när man i slutet på avsnittet kommer till det som visades i början, så blir det inte en upprepning. Det blir tidmässigt en förkortad version som i bästa fall leder till antiklimax. Till en axelryckning. Och hela avsnittet är saboterat.
  3. Sista punkten handlar inte så mycket om produktionen av avsnittet, som reklamfinansierade tv-kanaler. Två rysligheter. 1. Några minuter in i avsnittet kommer signaturmelodin. Följt av en reklampaus. Eller 2. Efter reklampausen kommer signaturmelodin. Det gör att avsnittet haltar än mer än själva avbrotten för reklam. Okej, jag kan säga 3 här också. 3. I början av ett avsnitt kanske de lagt in skyltar med vilka som medverkar eller gjort programmet, som visas samtidigt som handlingen pågår. Att där lägga in en reklampaus där det efteråt fortsätter visas namnskyltar… Nej!

Det finns mycket mer att ha synpunkter på när det gäller svensk tv och utländska tv-serier. Största problemet, som jag också skrivit om många gånger under årens lopp, är den dåliga översättningen till svenska. De som översätter behärskar det utländska språket dåligt, men de är också dåliga på svenska och grammatik. Ack, ja… Om de bara kunde sluta misshandeln av tv-serier!

 

||||| 0 I Like It! |||||

Teveserier Tv

#blogg100

Kommentarer stängda

Publicerad 3 mars, 2014

2014:59

Det där att vara flexibel. Jag skulle nog vilja påstå att jag är så böj- och tänjbar att jag snart går av på mitten, för hur flexibel kan man vara? Måndag hela veckan, för det är alltid kaos och det oförutsedda händer hela tiden. Ja, på jobbet alltså. I dag hade jag kallat till ett stormöte där alla avbokade. Och jag menar alla. Någonstans i bakhuvudet har jag ändå haft en gnagande klåda av att ”alla” kanske inte kände till det. Men jag släppte det eftersom jag inte sörjde ett inställt möte med tanke på hur mycket jag har ändå att göra.

Men så ringde telefonen. Kortfattat; kommunikationsmissar hade lett till att en stackare satt i ett tomt konferensrum och undrade var alla höll hus. Så vad gör då jag som inte hade förberett mig inför ett möte som aldrig blev av? Jo, det vara till att skynda iväg och hålla ett improviserat möte med en deltagare som efteråt sa sig vara väldigt nöjd mitt upplägg *host* och att jag besvarat alla frågor innan de ens hann ställas. Så jag är också nöjd även om det lite adrenalinpåslag. För samtidigt har jag haft student i dag med ”en från grunden”-upplärning. Och där jag fick hoppa lunchen eftersom telefonen varit väldigt aktiv. Jag försökte stänga av ljudet, men jag såg att det ringde oavbrutet och att jag då fick offra lunchen.

Jag är fruktansvärt trött i kväll. Förutom ovan så har jag gått och stått väldigt mycket, vilket fortfarande är lite jobbigt. Men nu är det kväll. Och jag tänker på allt jag aldrig hann göra i dag, som mina ordinarie arbetsuppgifter. Det har gått 2½ månad nu utan att jag hunnit ta itu med högarna bergen av jobb. Det är stressigt. Både med det jag inte hinner, men också med det jag måste hinna. Jag har börjat räkna ner till sommarsemestern och sängläge.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel

#blogg100

Kommentarer stängda

Publicerad 3 mars, 2014

2014:58

Jo, faktiskt. Även om det också är 15 år sedan jag flyttade ifrån Skåne, så läser jag min gamla lokalbladska Kristianstadsbladet emellanåt. På nätet. Det handlar inte så mycket om att ta del av vad som händer i de gamla hemtrakterna, som att det handlar om att jag online vill kunna läsa en tidning värd namnet. Okej, jag vet att deras pappersdito är ett skämt, men på nätet bland det bästa som finns. Jag har morgontidning i papperformat och då i form av GP. De finns också på nätet, men är totalt värdelösa med nyheter där och har sitt eget skämt i form av eGP. En app som är fruktansvärt dåligt utformad.

Ja, alltså. Kristianstadsbladet. De skrev om något som geografiskt inträffade väldigt nära mig. Det borde varit med som en lokalnyhet i GP, men nej. Jag läste artikeln om Homosexuell man misshandlad. Två tankar.

1. Jag förstår inte hatbrott. Särskilt inte när de hatar kärlek. Varför utagerar man i form av våld? Jag menar, det är ett långt steg från tanke till handling även om jag inte heller gillar om de har hatfulla tankar. Det är så självdestruktivt. Och destruktivt. Jag vill inte förstå, för det är de som ska lära sig förstå att olikhet är något bra.

2. Det är lite rörande att det anordnats manifestation i lilla Kinna för det här paret. Att det var stor uppslutning, men också att man inte är tysta när något fel och olagligt begåtts. I den här delen av landet är hatbrotten ökända även om man inte hör så mycket om det numera. Skillnaden är att man inte längre tiger still som förr, utan man gör något åt det. Konstigt skulle det väl annars vara om vi inte sa något. Vi har ju så mycket synpunkter på Uganda och Ryssland i den här frågan. Självklart måste vi visa samma solidaritet när det sker inom vårt lands gränser. Men det är ändå stort när små samhällen går man ur huse för att hålla manifestation för de som utsatts för hatbrott. Särskilt när man vet att det fortfarande är lite tabubelagt kring homosexualitet i mindre samhällen. Men människan börjar kanske bli upplyst. Det finns hopp.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Fundering Kampen Omvärldsbevakning Övertygelse

#blogg100

Kommentarer stängda

Publicerad 2 mars, 2014

2014:57

Trots 15 år med blogg och ivrigt bloggande, så har jag senaste tio åren varit ganska tyst och beskedlig. Inga superlänkningar hit eller dit. Inga hetsiga diskussioner. Inga grupperingar eller sidor jag gått med i. Tills i går. Eftersom jag ändå bloggat mer eller mindre dagligen i 15 år så tyckte jag att jag kunde hoppa på Blogg100.

Min lata söndag har inneburit lite mer än sömn och tv. Ingen sömn alls, skulle jag vilja påstå. Det har varit en sopslängarsöndag och sedan har jag faktiskt jobbat lite. Okej, det där sista har varit väldigt marginellt. Det mesta av jobbet gjorde jag i torsdags, men det börjar bli lite panikartat. I veckan som kommer ska jag – återigen – utbilda. Den här gången är det inte övergripande, utan väldigt specifikt. När jag utbildade tidigare i januari och februari, så skulle jag under åtta timmar åt gången visa 400 powerpointbilder som jag skulle prata till. Den här gången får vi två timmar till vårt förfogande. Alltså har jag kokat ner materialet från 400 bilder till 128. Det ska man väl hinna visa och prata till på två timmar? Jag tror det. Det enda jag gjort i dag med presentationen är att jag kastat om några bilder. Så nu känns det som om jag har lite koll på läget.

Det bästa med Netflix? Alla serier producerade av Syfy. Man kan väl säga att jag är intresserad av ”science fiction, fantasy, skräck och det paranormala”. Just nu tittar jag på Haven och Alphas. För det är inte tillräckligt att på tv en gång per vecka se Supernatural, The Originals, Ravenswood och Sleepy Hollow. Berättade jag att jag gillar scifi och fantasy?

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Netflix Personligt Teveserier Tv Vardagsblogg

#blogg100

Kommentarer stängda

Publicerad 1 mars, 2014

2014:56

När jag är trött och sliten får jag ofta höra att jag ser lidande ut. Och att jag måste säga vad som är problemet och inte bara vara tyst. Det är svårt. Om nu bloggen är en ventil, så säger yppar jag aldrig något om vad jag känner eller tänker. För jag orkar inte. Dessutom gör det bara problemen mer påtagliga om jag måste analysera och sätta ord på det hela. Ibland till och med blir det mer bekymmersamt och uppblåst om jag säger något. Men jag har lovat bättra mig så att även andra förstår att jag har typ ont.

För jag har skitont. Den smärta jag fick för några år sedan och som kanske är ms-relaterad eller möjligen bältrosrelaterad, har återkommit. Det förvärras av stress och för lite vila. Något jag har mycket och litet utav, beroende på vad vi pratar om. Och smärtstillande… finns inte. Det är därför jag ser så lidande ut. Det är som jag stålsätter mig för att klara av det jag är ålagd att göra om dagarna. Men värst är nysningarna. De är frekventa då jag irriteras av dålig miljö med damm och sot samtidigt som jag har ganska uttalad hösnuva (eller vasomotorisk rinit som de säger på läkarspråket). Jag skriker av smärta när jag nyser. Jag skriker väldigt ofta.

Ja, annars har jag väl inte så mycket att säga kring varför jag ser så lidande ut.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Hälsohistoria Kampen

#blogg100

Kommentarer stängda