Etikett: <span>#blogg100</span>

Förmodligen har jag slagit rekord i dag vad gäller telefonsamtal. Mina första tre timmar på jobbet blev det 19 samtal, det längsta varade i 37 minuter. Kollegor som behöver support. Men jag blir faktiskt lite trött på det här eftersom jag fortfarande inte börjat uträtta mina egna arbetsuppgifter som legat på hög sedan december 2013! På ett möte i dag (när jag stängt av telefonen) fick jag frågan om jag inte hade det lugnt och behagligt nu för tiden på jobbet efter att stora projektet sjösattes för två veckor sedan. Tvärtom! Om det var sketamycket förr, så är det än värre nu. Jag hinner i praktiken inte ta ett steg in över tröskeln på jobbet förrän något blockerar min väg för att de ”måste ha hjälp”. Övertiden i dag blev dock bara +1½ timme. Och inga raster. Så i praktiken har övertiden varit 2½ timme i dag.

Jag vet inte. Jag vet absolut inte. Hur jag ska återfå dräglig arbetssituation. Facket vill stoppa mitt jobb. Det säger nog något om belastningen.

Fortfarande förstår jag inte. Det finns ingen medicinsk orsak. Åtminstone tycker både jag och min sjukgymnast att det är konstigt. Jag orkar väldigt mycket rent fysiskt. Men att gå den lilla rundan till Ica gör att jag direkt efteråt måste sova minst tre timmar (helst längre – men dagen är ändå förstörd). Varför jag blir så utmattad förstår vi inte. Jag går betydligt mer när jag jobbar, och jag tar i riktigt ordentligt på sjukgymnastiken. Utan att bli utmattad. Utan att behöva sova.

Det enda jag kan se som en orsak, är att när jag går utomhus så är det mycket mer sinnesintryck (svårt för mig att begränsa och sortera intryck, en ms-grej), samt att det lite som en oskyddad miljö att gå ute i det fria med ostadig rollator som studsar på kullersten. Ändå försöker jag slappna av och jag känner inte längre någon panikångest (den bara försvann efter ett år utan uppenbar anledning). Men det där med att ändå spänna sig lite och koncentrera sig gör väl sitt.

Okej, så jag sov efter morgonens runda ute. Och hade mardrömmar. I morgon ska jag tredje gången gillt ha en föreläsning för läkarkollektivet. Jag är illa förberedd. Jag ska prata fritt. Jag har inget material att visa. Vilket alltså ger mig mardrömmar. Det där att inte ha förberett något material att visa är jag inte van vid. Som vanligt kan jag mitt ämne, men ibland är det lättare att förklara genom illustration. Och det finns material. Frågan är om det materialet är tillräckligt pedagogiskt för att dra fram även denna gång? Enkelhet och heltäckande är en svår ekvation, men något jag alltid måste eftersträva.

Det största problemet är att folk (generellt sett) aldrig tar sig tid att ta till sig information. De vill ha det serverat på ett enkelt sätt (muntligt) och att det ska vara möjligt att memorera. Ibland finns det inte sådana genvägar. Ibland krävs det att man tar sig tid och engagerar sig. Och det beskriver min kamp så här långt i år; Få folk in i den fållan – att lära sig, förstå och utföra. Problemet ligger inte i mitt upplägg, utan snarare i det att jag inte har befogenheter att beordra folk göra någonting. Det är knappt någon lyssnar på sina chefer (anarki!), så varför skulle de lyssna till mig? Men det känns verkligen om att jag inte har något stöd eller uppbackning. Jag känner mig lite som katten som jamande stryker runt benen på matte och husse som fortsätter ignorera mig. Fast det var värre förr. Nu får jag åtminstone vara inne i värmen. Jag har fått ett privilegium. Jag får uppta andras dyrbara tid och sammankalla till möten. Och det gör jag bara när det är viktigt. Morgondagen är viktig. Och uppbackningen? Jo, jag har fem chefer med mig på mötet som ska understryka det jag säger, men det har inte hjälp tidigare. Som sagt – anarki.

Lördagsplanerna har gått om intet. Jag känner mig handikappad i dag.

• Sov för länge (nio timmar) och är stel i nacken.
• Helvetestabletten har jag minskat dosen på, så nu har jag åter den där neurogena/neuralgiska smärtan i magen.
• Hälseneinflammationen för tre år sedan känns åter. Ja, efterdyningarna alltså. Kan knappt stödja på ena benet.

Även om jag inte kan ta mig ut i dag, så ser det fint ut på balkongen och dit kan jag säkert släpa mig. Men det är väldigt kallt. Och blåsigt. Vi får se vad jag gör.

I dag har jag bloggat i 5571 dagar. Det känns bara lite patetiskt. 🙂

Hemska tanke! Jag har börjat fantisera om ny kisse…

Japp, 18 semesterdagar + kvot 1,25 ger mig nio veckors sommarsemester. Då har jag ändå tre veckor semester som jag inte tagit ut. Jag funderar lite på att redan nu börja plocka strödagar, för det är långt kvar till semester. Fortfarande är jag ganska slutkörd efter förra arbetsveckan trots att jag varit ledig denna vecka (nu tillbaka på jobbet). Frågan är hur mitt schema ser ut? Jag har alltid bokade möten och frågan är om jag kan avstyra något? Jag behöver koppla bort omvärlden.

Okej, så jag har nu varit ledig tre dagar. Det fick jag höra i dag. Folk har inte ens kunnat stå på kö in till mig, utan de har samlats alla på en gång på mitt rum och tusen frågor haglat om högt och lågt. Mest upprörd är man över att jag fått vara ledig när jag behövs på jobbet. Tja, med tanke på hur mycket mer jag var på jobbet förra veckan så kanske de kan förstå att jag måste ta ut ledighet någon gång? Nej, de ville inte förstå. De kände sig drabbade av min frånvaro.

Samtidigt verkar alla tycka det vara roligt med det nya arbetssätt som införts och som jag utbildat i sedan januari. Många frågor, många misstag, men kul när de får aha-upplevelsen som löser alla knutar. Dagens enda arbetsuppgift för mig i dag har varit att svara på frågor. Det roliga (tycker jag) är att jag har svar på alla frågor. Jag behöver inte ens betänketid, utan kan svara direkt. Jag har verkligen marinerat mig själv i jobbet hela detta året och kan det därför nu som ett rinnande vatten. Det känns bra att jag lärt mig själv något. Jag har hört om andra som har arbetsuppgifter motsvarande mina, att de fortfarande är god dag yxskaft. Därför vänder sig även andra till mig då de lärt sig att söka upp den med kompetens. Samtidigt är det lite jobbigt, för..

…alltså… Jag är otroligt hård, oförsonlig och dominant. Av mig själv kräver jag ett visst minimum (ganska hög nivå bara det) av yrkeskompetens. Alla som inte ligger på samma nivå eller högre, föraktar jag. Och det märks på mig. Jag är bestämd och pekar med hela handen när folk börjar vela och strunta i rutiner. Jag kräver väldigt mycket av andra. Därför är det jobbigt. För många har andra, mer slappa, agendor som jag inte kan acceptera. Därför blir det också konflikt. DET är jobbigt.

Ledighet i all ära, men tyvärr är det nog så att jag behöver stimulansen av att jobba trots att det är smått konfliktartat när jag är missnöjd med alla andra och med organisationen.

Plötsligt hade mitt frikort blivit ogiltigt. Nu får jag åter betala för min sjukgymnastik. Samtidigt är det väl bra att jag haft gratis sjukgymnastik i tio månader. Och det är i praktiken fortsatt gratis, då arbetsgivaren betalar tillbaka alla utgifter jag haft i samband med sjukvårdande behandling. Och dagens sjukgymnastik var som vanligt hård träning (cykla, springa, benpress, rodd, hantlar, lyfta vikter, step up och så vidare). Jag kan inte säga annat än att jag får valuta för… pengarna?

Nu ska värmen återkomma och om det tycker jag inte. Det enda jag kan tycka just nu är att jag saknar den där inglasade balkongen som jag utlovats. Men samtidigt – jag har väntat i åtta år och kan förmodligen vänta… åtta år till. Problemet verkar vara att ett bygglov saknas för fastigheterna. Kommunen har en idé om att det är förfulande med inglasade balkonger som vetter ut mot allmän plats. Det begriper jag inte, för folk har hittat på andra lösningar som att sätta hönsnät och annat för sina balkonger. Väldigt Ryssland betongförort 1982.

Ja, det där med balkonger. Grannarna har det som avstjälpningsplats för skit. Sopsäckar som aldrig blir slängda. Trasiga möbler som staplas på höjd. Och blinkande julgransbelysning året runt. Varje nyårsafton är jag skräckslagen för att en förlupen raket ska antända någons balkongskrotupplag.

Så vad ska jag med en inglasad balkong? Öh, jag vet inte riktigt? Jag odlar inte blommor i balkonglådor, men jag skulle kunna tänka mig lite grönsaker och örter. Och med inglasning skulle det bli lite växthuseffekt samtidigt som jag skulle kunna hålla blåsten borta.

Fem arbetsveckor kvar innan det är midsommar. Därefter – nio veckors ledighet! Utan inglasad balkong?