Månad: <span>december 2008</span>

Svenska språket kan vara svårt för alla som inte har det som modersmål. Inte heller jag har ju svenska som modersmål, utan får ständigt kämpa med att försöka lära mig uttal, sammanhang och betydelse. En skåning utanför Skåne är en vilsen skåning.

Men till och med jag reagerar ibland över hur språket misstolkas, eller används felaktigt. Det finns t.ex. en chaufför som gör mig förvirrad varje gång jag ska gå ur bilen och säger tack. Till svar får jag då alltid välkommen. Jag tror han menar varsågod. Samtidigt förstår jag logiken. Välkommen ska man mötas av när man är framme vid ett resmål, men det är mottagaren på plats som ska säga så. Kanske han haft en dålig SFI-lärare. Frågan är om jag ska rätta chauffören? Anledningen till att jag inte gjort det redan, beror på att han är så glad och lycklig när han säger välkommen. Jag vill ju inte sänka honom genom att kritisera honom. För då kanske han nästa gång jag åker med honom kör in i en lyktstolpe med flit? Han kanske är en känslig själ?

Nåja. På jobbet brukar jag roa kollegorna med att översätta från svenska till skånska. Min senaste översättning tyckte de var ryslig. Kladderöv. Person som strular och gör fel, eller aldrig blir färdig med någonting. Någon man är väldigt irriterad på.

Språk är kul. Kanske det är variationen och misstagen som gör det?

I lördags besöktes jag av Snigel med väninna för en gemensam lunch. Låt mig få säga att jag blev förvånad när Snigel gav mig en present med vitt papper och blåa snören. Jag förstörd ju varför, men inte varför. Den finskinspirerande presentomslaget berodde naturligtvis på 1) jag är halvfinen och 2) det var Finlands självständighetsdag. Det jag inte förstår är varför man ger obetydliga mig en present? Missförstå mig gärna, men inte här och nu. Jag uppskattade verkligen gesten och innehållet. Presenten var proppad av finska godsaker – verkligen godsaker. Finskt lakrits, finsk senap, Koskenkorva med mera.

Tack, Snigel, för den fina presenten!

Allvarligt. Jag är trött på hemtjänsten. Nu har de förstört min parkett också.

Jag har sagt till dem att inte ösa vatten över parketten. På sin höjd får man fukta ett golv (oavsett underlag). Förutom att min parkett nu spruckit, så har mattorna gått sönder. Gummerad undersida på mattorna – mattor som aldrig får läggas på ett vått golv. Gummit har torkat och frasas sönder. Samt att gummit torkar fast i parketten. Både golvet och mattorna är förstörda.

Så vad gör man? På vems ansvar vilar detta? Kommunen? Knappast. Jag står för hyreskontraktet och är skyldig till alla skador som uppstår i mitt hem även om jag inte är orsaken. En annan dag kanske jag blir förbannad och ringer kommunen, men just nu är jag bara uppgiven och smått less.

De som orsakade skadan för två veckor sedan kom åter i dag. Den här gången observerade jag dem tyst. Jo, de öser verkligen vatten över golven och kastar på mattorna ovanpå. Till och med trasmattan i köket gick inte att rubba.

Jag föredrar ett skitigt hem framför ett skadat hem. Dags att göra sig av med hemtjänsten?

Det var verkligen väl investerade pengar att införskaffa en iPod. Den skänker mig stor glädje. I form av musik men också i form av alla nedladdade radioprogram. Blyväggarna på jobbet gör att radiovågorna inte går igenom. Men mest tacksam är jag över att (som jag tidigare skrivit) min tinnitus lindras för stunden.

I kväll kom jag plötsligt på att jag kunde plugga in datorns stereohögtalare i min iPod. Sure, jag kan lyssna på musik i datorn också men Vladimir Vista kraschar alla program som spelar musik redan efter ett par minuter. Vladimir är ondska.

Det finns ett radioprogram jag saknar i etern. Smoke rings. Gammal hederlig blues och jazz. Nåja, tur att Spanarna finns även om det i en podcast blir utan musik. Pratprogram är rätt okej.

Det borde kanske inte vara så, men någonstans tycker jag att Finlands självständighetsdag (i dag) är betydligt mer angelägen än Sveriges nationaldag. Varför jag känner så vet jag väl inte riktigt. Kanske för att de påminner om mina rötter? Enligt all statistik som finns är jag inte svensk även om jag är född här och är svensk medborgare. Jag är invandrare eftersom min far var född i Finland. En sådan här dag påminns jag om min bakgrund, något jag aldrig annars tänker på. Jag har aldrig sett mig själv som av en viss nationalitet, men tänker lite extra på Finland en sådan här dag. Även om det inte gör mig finsk annat än till halva arvsmassan och till efternamn.

Fortsättning följer…

Var det i augusti jag köpte nya datorn? Det skulle jag kunna kolla genom att söka i mitt bloggarkiv, men orka! Nå, men jag har inte utforskat datorn än. Jag kom ut på nätet och sedan har jag fastnat där. Det jag precis upptäckte var ljudeffekterna. Spelar jag någon låt så kan jag välja i grundinställningarna om jag vill ha ljudeffekter som kloakrör, madrasserat rum, under vatten och så vidare. Så totalt meningslöst! Och kul. I några minuter.

Jag borde kanske skriva något om mitt besök på jobblunchen? Nä, jag länkar senare.

I eftermiddags gjorde jag som så många andra. Jag vallfärdade till Folkets hus för att lyssna på socialförsäkringsminist Cristina Husmark Pehrsson.

Jo, det gäller det nya regelverk som säger att jag från den 1/1 2009 har rätt att på den del jag har permanent ”förtidspension” (25%) får lov att arbeta (tjäna pengar), studera och arbete ideellt. Utan att FK någonsin ifrågasätter om jag kanske inte ändå har en arbetsförmåga och drar in min sjukersättning. Jag var tvungen att gå på detta för att höra om det verkligen var sant.

Det är sant. Helt underbart! Detta är nämligen något jag efterfrågat i många år. Med jämna mellanrum har jag deltagit i intervjuer om livet som förtidspensionär och jag har varje gång påtalat just detta hur stelbent det är att med hela handen peka och säga att ens arbetsförmåga är exakt 0 – 25 – 50 – 75 – 100 procent. Så exakt kan inget vara utan är ren och skär idioti. Jag har bättre dagar, jag har sämre dagar. Kanske jag kan jobba 80%, men det är antingen 75 eller 100% enligt byråkrati och regelverk.

Det som också gjort mig vansinnig är att FK tolkat allting som arbetsförmåga. En timmes övertid på jobbet – 100% arbetsförmåga; konsekvens friskförklarad. En kvällskurs i akvarellmålning – 100% arbetsförmåga; konsekvens friskförklarad. Och så vidare. Det är skillnad på att prestera genom förvärvsarbete och att gå en passiv men socialt viktig kvällskurs.

Nu är det alltså fritt fram för mig. Jag får lov att fortsätta arbeta 75% (kommer aldrig orka 100%) och samtidigt studera på universitet 100% livet ut om jag så vill. Utan att förlora min sjukersättning. Den kommer aldrig bli ifrågasatt. Någonsin. Jag får äntligen en egen fritid som inte angår försäkringskassan! Dagens regelverk säger att jag ska arbeta 75%. All övrig tid på dygnet ska jag vara passiv.

Så vad kommer jag att göra nu när nya regelverket träder i kraft? Studera! Kompetenshöjning! Universitetet väntar på mig.

Kanske det är konstigt. Jag kan inte sitta kvar på jobbet p.g.a. utrymmesbrist.

1. Där jag sitter i dag.
2. Den verksamhet jag jobbar åt.
3. Kanske där finns en arbetsplats åt mig.

Det svåra är att förstå varför jag kommer längre och längre ifrån den verksamhet jag jobbar åt. Detta är inga småhus. För att ta mig från punkt 2 till 3 måste jag gå ut, gå över en gata, upp för en backe samt passera två hus. Endast jag, ingen annan, skulle inte få plats inom det bruna fält som representerar min totala arbetsplats. Punkt 3 har många människor men ingen som tillhör min verksamhet. Nå, men själv hoppas jag på flytt, för jag har inte längre någon sittplats (omständigheter jag inte går in på). Men visst är det konstigt att den som har svårast att röra på sig placerar man så långt i väg man kan komma på. På vilket vis hjälper det mig? Vill man bli av med mig? Är jag obekväm? Eller handlar det bara om dålig logistik och noll förståelse (respekt) för det jag utför? Det håller mig sömnlös om nätterna.

Jaja, jag tror faktiskt inget illa om någon eller att de skulle ha en baktanke med detta. Själv har jag inget emot flytt till punkt 3 eftersom det ändå är där jag oftast är när jag går på möten.

Vad hann jag i dag? Hm. Ett möte på jobbet. Som varade i drygt sex timmar. Vad jag fick ut av det? Tja, huvudvärk och ryggont. Men det var ett bra och givande möte. Det är märkligt. Möten jag själv bestämt mig för att gå på är alltid givande och informativa. Möten jag av tvång närvarar vid är värdelösa och tidsödande.

Och så spanade jag in min framtid i dag. Hoppas jag. Snart.