Månad: <span>november 2012</span>


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Den egenhet som jag har men inte alltid låtsas om, är att jag egentligen är väldigt arg. Det finns alltid någonting som upprör mig. Händelser, situationer. Däremot är jag nästan aldrig arg på specifika personer. Fast det är klart… Just nu är jag ganska arg på två personer som jag tycker gått över gränsen. Men om jag säger så här – jag är inte lättirriterad då det mesta rinner av mig som ”ointressant”.

Hur ska jag förklara?

  • Om person 1 är oförkänt dum mot person 2 som inte kan försvara sig, då går jag i gång. Då blir jag skitförbannad (arg) och går in i försvarsställning där ajg skyddar person 2 och säger vad jag tänker (jag är en elak jävel) om person 1.
  • Är jag person 2 som utsatt för någon dumhet blir jag också arg och markerar mycket tydligt genom att säga vad jag tycker och tänker. Jo, jag har en finskt temperament.
  • Om jag istället uppfattar något som gnäll och ovidkommande så rinner det av mig direkt. Jag engagerar mig inte känslomässigt i sådant som gör andra vansinniga om jag anser det vara betydelselöst och ointressant. Vilket brukar trigga ännu värre just eftersom jag inte bryr mig och inte hakar på den andres upprördhet. Det är då jag brukar säga att jag inte bryr mig och då brukar det ta fyr i helsike. För då riktas ilskan plötsligt mot mig som är okamratlig, vilket brukar leda till föregående punkt – jag blir förbannad på att jag plötsligt blir syndabock och markerar igenom verbalt. Och med detta är jag ganska nöjd, för det bästa jag vet är när andra då undviker mig, vägrar prata med mig, inte ens hälsar. För då kan jag sluta bry mig och jag tar inte åt mig känslomässigt. Det går inte att straffa mig med tystnad, för det är inget straff utan mer en vinst.

Man vill inte göra mig förbannad. Det är inte lätt att få mig förbannad. Det jag lärt mig är att välja mina strider. Vad som är värt att känslomässigt gå in i. För mig handlar det om välbefinnande och hushålla på resurser (energi).

Med detta sagt så finns det saker, inte personer, utan händelser som jag nästan dagligen får smärre hjärnblödningar av. Som detta med mitt ”stora brev” som kom till fel postombud i onsdags.

  • I lördags beställde jag filmer.
  • I onsdags fick jag sms om att brev med filmer var för stort för att levereras hem till mig, så jag kunde hämta ut det hos postombudet. Fel postombud.
  • Jag ringde direkt till Posten som såg att de sorterat min försändelse fel, men jag skulle redan på onsdagen kunna hämta ut mina filmer hos mitt postombud.
  • I dag fredag åker jag till mitt postombud som inte fått mina filmer.
  • Jag går in på posten.se och söker på kollinummer. Då ser jag att mina filmer i onsdags flyttades från felaktiga postombudet för ny sorering till mitt postombud. I dag har filmer kommit fram. Inte till mitt postombud, utan återigen hamnat hos det felaktiga postombudet!

Inkompetens är nog det som gör mig mest vansinnig. Oavsett vilka som står för inkompetensen. Men märkligt nog är det företag och myndigheter som ska strula där jag ska behöva lägga tid och energi på att försöka rätta till deras misstag – och ändå blir det fel på fel på fel! Den här ”vansinnigheten” jag känner är alltså inte riktad mot person, utan mot arbetssätt, rutiner, misstag, oförmåga att rätta till fel och så vidare. Jag kräver väldigt mycket.

Men den här dagen… Jag har fått bita mig i tungan ett flertal tillfällen i dag. Den här fredagen har vairt ett epicentrum av misstag.

Vilken roll har jag själv i det hela? Tyvärr (?) känner jag ingen skuld i situationer som uppstått utan min iblandning, men där jag dragits in och nästan blivit ett offer. Men jag känner mig inte som ett offer av omständigheter. Jag blir bara förbannad. På inkompetens.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Kampen Omvärldsbevakning Personligt Självinsikt Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Övertygelse Självinsikt

Kommentarer stängda

I dag finns det anledning till att spy galla, men jag avstår. Dagen har varit lång arbetsdagen övergick i fackligt årsmöte där jag aldrig behövde lämna arbetsplatsen. Men någonstans i det ser jag ett fel (ack, lite galla). Årmötet: 45 minuter landgång (kvällsmat), 20 minuter ny högt uppsatt chef som presenterade sig, 55 minuter vänstervriden teaterföreställning och 25 minuter årsmöte med val av ny styrelse med mera. Det jag var där för tog alltså 25 minuter av en kväll som blev förstörd av allt ovidkommande. Vi kunde haft det hela på en lunch då det 1) räknas som fritid och 2) ändå hade återstått 20 minuter av lunchtiden.

I dag har jag också skrivit på mina nya anställningspapper. Jag tillträder 1/1 2013. En anställning som är två timmar per vecka och löper per läsår. Men hur kan ett läsår löpa från 1/1? Och varför säger man ”förste i förste” om 1/1 när där står ”förste per förste”?

I morgon är en annan dag. Tack och lov! Men man ska inte ropa hej…

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Fundering Omvärldsbevakning Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att se det, ange ditt lösenord nedan:

||||| 0 I Like It! |||||

Lösenordsskyddat

Kommentarer stängda

Mitt största problem just nu är att frigöra tid. Då pratar jag inte enbart jobb, utan även om min fritid. Av året återstår bara en månad och jag slits mellan de båda motpolerna arbete och fritid. Jag måste ta ledigt – jag behöver vilan men jag behöver också tiden för att till exempel hinna med tandläkarbesök, hämndtjänst och så vidare. Men jag behöver också hinna klart på jobbet innan nyår då det är av extemt stor ekonomisk betydelse. Behöver jag göra något som bara kan ske på min fritid, så kan jag naturligtvis flexa. Enligt avtal/rättigheter. Vilket i praktiken är en omöjlighet då jag måste vara på jobbet. Jag brukar spåna kring vad som händer om jag blir sjuk – vad händer med jobbet då? Erfarenheten säger mig att jag aldrig blir heltidssjukskriven eftersom jobet inte tillåter det. Ja, jag är enormt hårt styrd av mina egna föreställningar.

Allt, precis allt, går ut på att försöka pussla ihop tiden till en fungerande helhet, och det går väl så där. Jag är konstant stressad av precis allting. Två önskningar har jag som inte riktigt är förenliga med varandra.

1. Ge mig en semestervecka så jag får sova/vila/hinna med det som hör min fritid till!

2. Ge mig en arbetsvecka utan möten, telefon och besök där också ingen kommer och stör mig med dumheter! *

Konkret tror jag att jag skulle kunna lösa mycket på två veckor om mina båda önskningar var möjliga att genomföra. Ge mig en vecka ostörd på jobbet och en veckas semester och jag fixar det mesta och slipper stressen och pusslandet. Men det är kört. Jag kommer inte undan. Min kalender är fulltecknad 53 veckor framåt.

Till 80 % skulle jag kunna sköta mitt jobb hemifrån med hjälp av e-post.

* Exempel på dumheter jag utstår på jobbet:

  • Jag stänger min dörr = folk står och bankar på dörren för att fråga varför den är stängd.
  • Jag stänger min dörr och sätter upp lapp ”stör ej” = folk står och bankar på dörren för att fråga varför jag inte får bli störd.
  • Jag sitter och gör matematiska uträkningar som syns genom att jag sitter med Excel på datorn, fulltecknat block med ytterligare siffror samt en miniräknare = folk säger ”jag vet att jag stör, men det bryr jag mig inte om – har du sett något bra på YouTube?”
||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Kampen Personligt Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Alla borde vid det här laget veta att jag avskyr helg, tradition, födelsedagar, uppvaktning och så vidare. Av den anledningen så julpyntar jag aldrig och har endast haft julgran två gånger på… *räknar*… 24 år (så länge sedan jag flyttade hemifrån).

Men det finns ett undantag – advent. Det är enda spåret av massförstörelse som jag tillåter i mitt hem. Varför jag är så svag för advent är inget jag gått in i djupare psykoanalys av, då vissa saker ska man bara acceptera och godkänna som en sanning.

I år känns det dock lite motigt. För jag kan inte bestämma mig för hur jag ska pynta mitt hem. Jag har bestämt mig för att ha en stjärna på fot, en liten gutjärnsljusstake (i plast, men ser ut som gutjärn), en röd konturstjärna, kulan med ljusdioder samt ljusslinga. Och allt det har jag två fönster för. Så hur gör jag för att det ska se spartanskt ut? Min motighet handlar alltså om att fixa det omöjliga. Mina fönster kommer att se ut som två skyltfönster med 200-wattsbelysning! Och var ska jag göra av alla krukväxter? Jag vill ju inte bränna sönder dem av alla lampor.

Och den stora frågan är – har jag någon röd löpare till köksbordet? Limegrönt känns inte ”adventigt” när jag sedan satt dit mina fina röda glittervärmeljus.

Var glada över att jag inte julpyntar! Over the top, down the drain skulle nog kunna beskriva min överambitiösa kitschkänsla.

Det enda jag saknar med julgran är mina blåa julgranskulor och blåa glitter. Ja, blått!

Förresten, en sak till. Jag tänder fortfarande inga levande ljus. Tidigare på grund av nyfiken pälsboll, men numera mest för att jag inte litar på mitt minne att jag släcker ljusen.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Personligt

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att se det, ange ditt lösenord nedan:

||||| 0 I Like It! |||||

Lösenordsskyddat

Kommentarer stängda

Så där en gång i halvåret testar jag att gå till affären. Jag tror det är fjärde gången sedan förra sommaren. Det är väldigt svårt att säga om jag blir något bättre i det här avseendet. Även om jag springer runt på jobbet och klarar av det galant, så stressar jag upp mig själv när jag ska gå till affären. Det känns otryggt. Jag blir trött. När jag blir trött blir jag desorienterad. Skillnaden i dag var att jag aldrig kände/tänkte ”nu faller jag ihop”. Visst, en del panikångest kom men jag tror det beror på stressen och tröttheten. Trots allt så gick det bra, bättre än tidigare gånger, men jag känner mig inte redo. Jag behöver fortsatt hjälp och stöttning.

Efter min utflykt till affären så sov jag. I fyra timmar. Jag behöver annars inte sova dagtid, så detta är konsekvensen av att ha gått ett par hundra meter. Men det kan också bero på att jag överansträngde mig efter att ha tagit helvetesmedicineringen. Jag ser lite olika samband.

Dagens märkligaste är att jag har så ont i näsan. Som om jag brutit den.

||||| 0 I Like It! |||||

Kampen Multipel skleros (ms) Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Nu vill jag inte vara tråkig längre. Även om 40 är nya 30, så var jag roligare när jag de facto var i 30-årsåldern. Sakta men säkert har jag nu återhämtat mig mer eller mindre från förra sommarens ms-skov och borde därför kunna göra sådant som är roligare än att stappla runt hemma med svåra smärtor. Men då måste jag också rensa ut lite vad gäller jobbet, så jag uppnår bättre balans mellan privatliv och arbetsliv. Och samtidigt… hade jag inte haft jobbet att koncentrera mig på när jag haft så ont och dödsångest… Jag är tacksam för jobbet. Inte för det jag utför, utan för alla människor jag får träffa så jag håller mig socialt på ytan.

Frågan är bara – minns jag hur det egentligen var att inte vara tråkig?

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Kampen Självinsikt

Kommentarer stängda

Till måls ände, känns det som. Veckan har varit lång och jag har farit som en skottspole fram och tillbaka. Det blev tandläkare, fönsterputs, hämndtjänst förutom att jag på jobbet for mellan kommunerna och deltog i sju möten. Flexmässigt lyckades jag ändå minska övertiden med fem timmar, vilket är en prestation.

Varje helg känns som att fara rakt in i en vägg av mental sysslolöshet. Göra har jag, som att tvätta-tvätta-tvätta, men allt blir ändå så stilla. Jag behöver den stillheten men kontrasten är för stor jämfört med när jag är överallt och gör allting och träffar (nästan bokstavligen) tusen människor.

Så frågan jag egentligen ställer mig, är ”vad gör jag nu”? Tvättmaskinen är startad och sköter sig själv. Men en liten lur skulle inte kännas så dumt… Inte telefonlur, utan en liten sovstund. Det kan behövas efter den här veckan.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel

Kommentarer stängda