Jag skapar ordning. Det är mitt utgångsläge som fackligt ombud. Jag engagerar mig i det som ligger nära mig och mina kollegor på den enskilda arbetsplatsen. Det handlar om att samarbeta och ha gemensamma mål, oavsett om man representerar arbetstagare eller arbetsgivare. En utav mina personliga egenskaper är att var ifrågasättande för att den vägen driva frågor framåt och uppåt. Jag är inte ute efter favörer, och med det menar jag att jag inte tar ställning för någons sak mer än att det ska vara rättvist och acceptabelt oavsett om det handlar om arbetstagare eller arbetsgivare. Som facklig ska jag aldrig se till tredje part, våra så kallade kunder, men det är det goda samarbetet mellan arbetsgivare och arbetstagare som också leder till något positivt för kunden (så att säga).
Som facklig känner jag mig som katt bland hermeliner, även om uttrycket i sig kan vara missvisande. Jag försöker bara se hela bilden och bidra med mitt kunnande. Jag hade lika gärna kunnat var chef för arbetsgivaren som facklig för arbetstagarna. Jag är medveten om min roll och har den som utgångspunkt, men jag är inte ytterligheterna personifierad. Jag tror inte på arbetsgivaren som ondskan eller arbetstagaren som helgonet. Befinner man sig i en organisation så måste man samarbeta och sträva efter samma mål.
Många ser mig som en förädare då jag inte blir rabiat och ser arbetsgivaren som fienden. Eller detta att jag inte med gott samvete kan medlemsrekrytera. Jag har inga argument till varför man ska gå med i facket. Jag ser det fackliga arbetet som en viktig part i samverkan för att uppnå balans mellan arbetsgivare och arbetstagare, och det fackliga arbetet kräver att man är fackligt ansluten. Men varför man ska vara medlem?
Anledningen till att jag har så svårt för att motivera varför man ska gå med i facket, beror på att medlemmar klagar. Det gör även icke-medlemmar. Men som medlem är man med i ett fackligt kollektiv och ska vara engagerade och driva på förändring om man vill uppnå sådan. Allt detta ständiga klagande på att facket inget gör för högre lön, ger mig rysningar av obehag. För det första är facket inte löneutbetalare. För det andra så är det arbetsgivaren som faktiskt ger lön mot att vi avstår fritid. Är lönen för låg… Varför stannar man hos arbetsgivaren när det finns så många andra? Och då utbildning i Sverige är gratis och vi alla har möjlighet att förbättra vår kompetens med den positiva konsekvensen bättre lön? För det tredje ska inte medlemmar sitta och klaga på kammaren utan i sådana fall aktivt börja arbeta fackligt. Tyvärr finns en tendens att ingen vill arbeta fackligt vilket leder till att de som sitter i styrelserna mest kliar varandras ryggar och har trivselträffar med varandra. Det om något borde medlemmar vara upprörda över. Men medlemmarna kommer inte ens till årsmöten för att välja sin styrelse. Då blir det också missriktat att klaga både på fack och arbetsgivare.
Så varför arbetar jag då fackligt? Jo, för att det är viktigt. Det är kanske inte något som medlemmarna ser eller uppskattar, men jag gör skillnad. Kanske inte inom de områden vissa vill, men jag har en inställning och kompetens som jag inte är rädd att använda. För organisationens bästa. Den begränsning jag känner är att jag inte vill sitta med i någon styrelse på lokal, regional eller nationell nivå. För det är begränsande. Dels ska man då enbart ha medlemmarnas bästa för ögone, dels så har jag inte den komptensen eller engagemanget. Jag trivs och fungerar bäst på den lägre fackliga nivån som arbetsplatsombud. Där kan jag göra skillnad.
Mitt fackförbund fick nytt centralt avtal i dag. Jag är skeptisk men hoppfull. De yttre ramarna är väl okej, men nu är det upp till bevis för de lokala förhandlarna. De har mycket att bevisa.
Kommentarer stängda