Månad: <span>oktober 2014</span>

Mörkret faller tidigt. Det känns lite säsongsbetonat. Ja, ute alltså. Mörkret jag kände i helgen var av annat slag, men har lyckats skaka av mig det nu.

Mina pennor har kommit! Öh, kanske jag glömt berätta om detta? För någon månad sedan beställde jag en tygpåse med texten ”fuck ms”. Nu har jag även beställt kulspetspennor med mitt namn plus texten ”fuck ms”.

Trots att jag skriver om ms relativt frekvent, så cirkulerar det inte särskilt mycket i mitt medvetande. Så varför har jag då gjort statements med hjälp av tygpåse och pennor? Jag tror jag blev lite inspirerad av den slutna ms-grupp jag är med i på Facebook. Samt att jag är ganska irriterad på att man 1) inte tar hänsyn till mina begränsningar gällande ms på jobbet, och 2) då det är lättare att vifta med penna och tygpåse på jobbet som förklaring till att jag ser dåligt, går dåligt och så vidare. Kanske… det är därför.

Dags för lilla smörgåsen! Efter lång och hård arbetsdag mår jag bara illa och kan inte äta annat än en liten macka.

Sjukgymnastiken har åter blivit tuff. Nya övningar har tillkommit. Aj.

Tja, det var sista arbetshelgen. Mina högljudda protester hjälper inte, jag får inte schemaläggas helg trots att jag vill. Jag hinner så mycket mer när där inte är störande arbetskamrater. Enda nackdelen är att jag inte får några naturliga avbrott, utan sitter väldigt koncentrerat och arbetar intensivt alla mina timmar.

Jag hann åtminstone det jag hade föresatt att göra i helgen. Där var till och med en stund över i slutet av dagen att förbereda student, boka in lite föreläsningar jag ska hålla i, samt kontrollera datorn i konferensrummet.

Men jag är väldigt oroad över min syn. Jag märker försämring från dag till dag. Att kunna förstora text på dator är en förutsättning nu. Men det är fortfarande väldigt otydligt. Nu har det gått fyra månader sedan remiss skrevs till ögonspecialist.

Jag har börjat fundera på hur många år till jag klarar av att arbeta.

Stressvågen drar fortfarande över mig emellanåt. Särskilt om jag lyckats förtränga något viktigt. I går fick jag meddelande om att jag snart får en ny student att handleda. Jag tror inte jag handlett en student på… 2… eller 4… år. Jag och tidsuppfattning går inte i hand i hand. Det rubbar nu främst min övriga planering som är minutiöst uträknad för att hålla deadline 31 december. Att ha student är inte på något sätt betungande men det tar tid i form av förberedelser och upplägg. Så där försvann tid för mig. Och då har jag ändå ännu inget hört om jag får rehab-penning där jag ska arbeta två timmar mindre per dag. Den förhatliga stressen ligger där alltid under ytan och flammar ibland upp.

I dag stod jag på mitt arbetsrum och funderade på hur jag skulle kunna möblera om. Något behov föreligger inte, annat än att jag behöver hitta på något att göra när jag suttit för många timmar. Men möblering har jag inte tid med. Jag måste jobba koncentrerat och ostört. Visst, jag jobbar snabbt – men nu måste jag jobba ännu snabbare. Och bereda väg för en student. Som jag hoppas blir en framtida arbetskamrat. Avlastningen skulle behövas.