Dag: <span>18 februari 2015</span>

Har inte vintern varit ovanligt mörk? Frågan kan egentligen bara de som befinner sig geografiskt nära mig besvara, men nog brukar väl solen glimma till några gånger under en vinter? Det har varit snålt med det senaste månaderna. Ett par helger är allt jag kan påminna mig om. Dessutom har det varit väldigt lite snö som annars också har en förmåga att lysa upp lite. Men egentligen är detta inget jag går runt och funderar på. Jag upplever inte ens att jag undermedvetet skulle gå runt och vara deprimerad av ljusbristen. Det är full rulle ändå och då har jag inte riktigt förmågan att lyfta blicken från det jag håller på med. Jag vet att när sommarsemestern infinner sig så brukar jag första lediga dagen lite chockerad upptäcka grönska och sol. Min arbetsbubbla är vid och mörk – jag ser inte utanför den. Frågan är varför jag ens i dag noterade mörkret?

Emellanåt brukar jag på söndagar blogga om vad jag har planerat för kommande vecka, men det är ett tag sedan. För veckorna är åter så fulltecknade att jag knappt vet från dag till dag vad som står inskrivet i min kalender. När jag och andra skämtsamt brukar säga att jag som sekreterare borde ha en assistent, så finns där ett korn av sanning i det. Med en sådan kanske jag hade hunnit notera väderlek. Och det är också därför jag inte gillar kallprat. För det där med väder och vind – jag har inte sett eller känt någonting. Alltså har jag inget att prata om.

Nu när det är dags för lönesamtal så funderar jag mycket på några av våra kriterier som handlar om EQ och social kompetens. Även om jag är väldigt social så tillvida att jag pratar med alla, inte enbart om sådant som är arbetsrelaterat, och utbildar personal alla kategorier och alla arbetsplatser, så anses jag vara gravt asocial. Paradoxen i det gör det svårt för mig att hävda något utifrån lönekriterierna. Varför så stor vikt läggs vid detta är också obegripligt. Min uppfattning är att man värdesätter medarbetare som pratar skit utan att prestera något arbete. Självinsikten hos mig gör att jag vet att jag inte gillar prata för privata saker med någon. Ingen på jobbet har med mitt privatliv att göra anser jag. Och jag vill inte höra om andras barn och anekdoter om hur förbannat förträffliga dessa barn och barnbarn är. Det tillför varken mig som person något lika lite som det tillför mitt jobb något. Jag uppskattar heller inte kallprat om väderlek eller (svenska) tv-program. Det finns så mycket man kan prata om som inte har med familj eller intressen att göra. Och om annat pratar med andra. Jag anses också som otrevlig som inte vill lägga pengar till presenter till för mig okända arbetskamrater som behöver en blomma då varit förstoppade i helgen. Och jag bakar inte kakor som jag tar med till jobbet. Japp, sånt här ingår i lönekriterierna. Men värst tycker man att det är att jag inte ser glad och uppåt ut, aldrig gapskrattar och skriker så alla vet att jag är på jobbet. Att jag har en kronisk sjukdom som gör att jag är 1) extremt trött, 2) ljudkänslig, 3) har fruktansvärda smärtor, anser man är dumheter som försämrar arbetsmiljön för andra. Att jag arbetar för fem och hinner så mycket, kan så mycket, värdesätts inte. Varken verbalt eller lönemässigt. Trams och flams går före det man är anställd för.

Japp, jag blir förbannad. Personlighet får inte existera, inte heller sjukdom. Alla ska vara lika glada och käcka på jobbet. För det värdesätts lönemässigt. Kanske det säger en del om organisationens inkompetens?