Månad: <span>september 2015</span>

Långsam återhämtning. Nu när jag mentalt börjar upptäcka omvärlden, så kommer också minnen till mig. Från gårdagen. Där jag fick flera arbetsuppgifter att utföra. Jag antecknar aldrig något när det sägs/bestäms, utan jag sitter nu och skriver stolpar som jag ska mejla mig själv på jobbet så jag vet vad det är jag måste ta itu med. Kul, en lördagskväll.

Samtidigt kunde jag äntligen sälja andra arbetsuppgifter som jag ändå redan gett upp, men nu har lyckats knyta det till person/er. Eller, det kanske är lite mycket sagt. Många av mina gamla arbetsuppgifter har spritts ut så jag och en till kan jobbet, vilket är ett sätt att säkerställa kompetens att den inte går förlorad. Det betyder att jag får ersätta de andra som tar mina arbetsuppgifter när de är lediga. Två ska kunna arbetet, men jag är alltid en av de två. Vem den andra personen är varierar. Men det som är lite roligt är att eftersom andra får ta del av mina arbetsuppgifter så avancerar de också till annan titel. Eftersom det är avancerade arbetsuppgifter. Jag har alltid ifrågasatts varför jag inte hinner grundtjänsten och om det jag gör verkligen är nödvändigt. Nu plötsligt har man förstått vad det handlar om, och ytterligare en får lämna grundtjänst för att utföra avancerade arbetsuppgifter. Varför jag nu plötsligt fått med mig chefer är lite förvånande. Att det dröjt så länge. Är det bara jag som initialt sett behov, efterfråga och har kännedom om verksamhet? Elakt, kanske. Men det har också sagts till mig: ”vi förstod aldrig”, när de sedan kommit och nästan bett om ursäkt. För jag har alltid skrikit högt när jag inte involverats, utan i efterhand fått rätta till och förklara för chefer om konsekvens av märkliga beslut. Senast för ett par dagar sedan exploderade jag och såg skräcken. Man hade gått förbi mig och ställt till ett helvete för verksamheten. Ibland glömmer man min roll, att jag finns och vad jag är till för; verksamhet och kunder. Varför man har så svårt för att se konsekvenser är lite märkligt. Men så tänker jag tusen mil i förväg och ser alla typer av scenarier framför mig.

Ibland låter det som om jag vore väldigt märkvärdig och otroligt kompetent. Nja… Nej! Jag har bara ett otroligt minne och väldigt mycket erfarenhet (efter +23 år). Jag förstår sammanhang. I går fick jag använda minnet på ett oväntat sätt.

Chef 1: Nej, jag har inget minne av någon sådan diskussion eller hur beslutet kom till. Kan inte ha varit under min tid.

Chef 2: Men det är ju så konstigt!

*jag tjuvlyssnar och kan inte hålla käften*

Jag: Två år sedan. Person A meddelade chef 1 om det och varför. Vi gillar det inte. Konsekvenserna är… Men ingen bryr sig och har inget gjort åt det på den här tiden.

Chef 2: Wow!

Chef 1: Ja, nu när du säger det… Så var det ju! Det måste ni rätta till omgående.

Jag: *himlar med ögonen så som jag gör i tid och otid*

Skitjobbig men fin dag ute på en av öarna tillsammans med jobbet. Vet inte vad jag ska säga, eller vill säga. Är väldigt förstörd i benen då det var långt att gå på morgonen. Fick resten av dagen hjälp med att åka runt i golfbil, vilket känns utpekande. Men skägget verkade trivas…

I dag har jag försökt att sitta med stängd på dörren och jobba. Det har gått så där. Och nu är dagen över. Det var veckans lugna dag.

Märkligt ibland hur det fluktuerar på Instagram med följare. Det har jag inte riktigt blivit klok på. Vem som avföljer mig har jag ingen koll på, men tycker det är trist då jag inte dög. Men egentligen bryr jag mig inte om det ändå inte var någon som var aktiv gentemot mig. Däremot så förvånas jag mer över vilka som börjar följa mig – eller, hur de hittat mig?! Jag är inte någon hashtaggare precis (orka, liksom). Frågan är om mina bilder dykt upp någon annanstans med länk till mitt konto? Hittills har jag inte hittat någon sådan länkning, men det kan bero på att kortlänkar använts. Men troligare är att någon hittat mig efter att jag gillat någon annans foto.

Det där med att ens foton stjäls och dyker upp i andra sammanhang – jag är okej med det. Trots allt så stjäl jag själv enormt mycket bilder på Instagram! Dock inte foton som andra tagit, men på skämtbilder (säkert upphovsrättsskyddat det också). Det jag vet om är den där bilden när jag som relativt nyfödd var hos fotograf och ser vettskrämd ut – tydligen ska den finns med i någon Youtube-film med roliga barnfoton. Men det som är på nätet har man ingen kontroll över och jag är fullt medveten om det. Eftersom jag mig i leken gett mig in så får jag den tåla. Och det är ömsesidigt. Det är ändå laglöst land, men man måste vara medveten om det.

Däremot går min gräns vid kränkning. Kändisar hånar jag gärna, men jag accepterar inte skämtbilder på kändisar som är döda och där man skämtar om det. Till exempel figurerar just nu en skämtbild med Bobbi och Whitney där texten säger ”dags att ta ett bad”. Jag uppskattar heller inte snopp-/snippaskämt om Bruce/Caitlyn Jenner då självmordsfrekvensen är skyhög bland transsexuella, främst ungdomar. Trots allt så försöker jag ha någon form av moral i laglöst land.

Plötsligt kan jag sova dygnet runt. Jag förmodar att det är de hektiska arbetsveckorna som tar ut sin rätt. Ändå är jag inte särskilt fysiskt aktiv (än) på jobbet även om det är möten, möten, möten. Oftast är de på mitt rum. Men det är tankemödan som suger musten ur mig. Man utnyttjar min tankekapacitet eftersom man (äntligen) förstått att om där är någon som kan verksamheten, så är det jag. Så nu rådfrågas jag ständigt av olika chefer om högt och lågt. Det trivs jag med, tror jag. För det är så mycket jobbigare att i efterhand försöka rätta till missförstånd bara för att jag aldrig blev tillfrågad. Samtidigt tycker jag inte om ansvaret, att verkligen ha svar på allt. Jag kan aldrig låta tanken vandra.

I dag var det perfekt väder på morgonen och jag gick ut en runda. Svinkallt?! Vi har gjort ett skutt från +20 till +10 från en dag till annan. Och det är underbart! Sval, hög, klar luft, blå himmel, solsken, halv storm.

Ny vecka på gång. Fullmatad. Som alltid.