Kategori: <span>Hälso- och sjukvård</span>

Publicerad 31 mars, 1999

Fötter (#41)


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Jag fick i dag en smärre hjärnblödning när jag såg hur den nye läkaren dikterat sina patientjournaler. De var superkorta. Precis så korta som jag vill ha dem men inte fått någon läkare att anamma. Jag borde ju inte få hjärnblödning eftersom jag ju blev glad, men jag blev lite lätt orolig för att överläkaren skulle beklaga sig. Men det gjorde han inte. Skönt! Jag har det så lagom behagligt på jobbet just nu. Och snart är det påsk och jag kan med gott samvete förtränga arbetet då inget ligger och väntar på mig när jag kommer tillbaks om fyra dagar. Hm, undrar om jag får gå in på söndag och jobba en timme? Alla patienter som kommer och går under de dagarna då jag är ledig ska sköterskorna lämna antecknar om till mig. Men då de inte har någon insikt i mina arbetsuppgifter så brukar de inte engagera sig så där väldigt, utan jag får på min första arbetsdag efter ledighet sitta i timmar och reda ut sådant som annars skulle ta en kvart. Ack ja, du tunga värld.

I dag har jag investerat i ett par nya strumpor. Med Snobben som motiv. Jag kan ju inte påstå att jag känner mig direkt manlig och tuff (men det är väl det jag är?) men jag kunde inte låta bli när jag såg att de fanns i storlek 46-48! Då måste det ju vara meningen att vuxna karlar ska ha Snobben-strumpor! Själv har jag storlek 47 i skor, och blir ofta pikad för mina sandaler på jobbet. På en lång rad ute i omklädningsrummet finns personalens sandaler, de flesta i storlek 36-37.

Och så mina 47:or. Den vanligaste frågan jag får är vart jag ställt årorna. Jag kan ju inte påstå att de är elaka när de säger så, de skrattar ju! Jag är dem till glädje!

Usch, nu kom jag på ett hemskt barndomsminne om fötter. När jag gick i sjätte klass skulle vi rita av konturen av vår ena fot på ett papper. Problemet var att min fot var längre än ett A4-papper. Var och var… Det är de fortfarande. Passerar jag ett skrivbord på jobbet så brukar jag lyckas med att trassla in fötterna och dra med mig skrivbordet någon meter. En fördel är när jag ställer mig på tå, för då blir jag nästan 20 cm längre och då kan ingen se min begynnande flint. Hm, kanske jag alltid skulle gå på tå?

||||| 0 I Like It! |||||

Arkiverat Blogg Hälso- och sjukvård Minne Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Publicerad 30 mars, 1999

Respekt (#40)

Sitter ännu en kväll och har trubbel med HTML-kodningen. Jag hade ännu en gång tänkt ändra lite på min hemsida, särskilt i dagboken. Frames kan verkligen göra en gråhårig (om jag nu inte i förtvivlan sliter av håret innan dess).

Den nya AT-läkaren fick jag då äntligen träffa i dag på jobbet, som jag hört så mycket om. Han var väldigt avvaktande i början, hade väl aldrig sett en så effektiv sekreterare någon gång (kan jag ju inbilla mig). Då han såg att jag inte överföll honom med brevsprätten, eller vad han nu trodde, så kom han faktiskt fram och rådfrågade mig flera gånger om hur han skulle gå till väga när han skulle diktera patientjournaler. Hur mycket som behövdes dokumenteras och så.

Eftersom jag inte känner så där väldigt mycket för att skriva dagarna igenom, så viftade jag lite nonchalant med handen och sa ”Åh, det är inte så noga”. I morgon får vi väl se om överläkaren går i taket då anteckningarna i journalerna ser ut som om någon gniden skotte skickat telegram. Men, men… Den dagen, den glädjen. Men det var väl rart av honom att komma och fråga åtminstone? Det visar på respekt för oss äldre! Han är ett år yngre än jag, född 1971 alltså. Men vi kan nog bli kompisar på avdelningen. Dock måste han stå ut med att jag driver med honom.

Någon glädje ska man ju ha i arbetslivet.

||||| 0 I Like It! |||||

Arkiverat Blogg Hälso- och sjukvård HTML Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Publicerad 29 mars, 1999

Migrän (#39)

Blixtar och dunder, magiska under. Var det inte så Herreys sjöng när de 1984 vann Eurovision Song Contest med Diggiloo diggiley? Tja, några magiska under känner jag inte av, men väl blixtar och dunder. Jag vaknade nämligen med migrän i dag. Gud, min Gud, varför måste solen skina? Och varför måste fåglarna kvittra hysteriskt just i dag? Jag vill bara ha det mörkt och tyst. För en gångs skull hade jag sett fram mot att få komma till jobbet en måndagsmorgon. Hade längtat hela helgen! I dag ska nämligen en ny AT-läkare börja på min avdelning, som av en sekreterare beskrivits som djävulen inkarnerad men av en annan sekreterare som himlens favoritängel. Men, men… I morgon lär jag väl själv få avgöra vem som hade rätt. Kanske han är helt normal och mänsklig? Usch, nu orkar jag inte skriva mer. Jag tror fått ett heavy metal-band i skallen. Hm, undrar om någon gratulerar mig på namnsdagen i dag? Inte ens mina små föräldrar brukar komma ihåg det förrän dagen efter…

||||| 0 I Like It! |||||

Arkiverat Blogg Hälso- och sjukvård Migrän Yrkesliv

Kommentarer stängda

Publicerad 17 mars, 1999

Fint som snus (#28)

Underbart trevliga och kamratliga Miss M hjälpte mig i dag när jag behövde stöd i en ekonomisk fråga. I morgon kväll ska jag nämligen på årsmöte och redovisa fjolårets ekonomi i LSF:s lokalavdelning. Eftersom Miss M beskyller mig för att lida av dyslexi (dyslexi=skrivsvårigheter, dyspepsi=matsmältningsrubbning), så fick hon titta på min redovisning. Men hon hann nog knappt se vad jag skrivit för jag ryckte pappret direkt. Hon har ju en sjuklig förmåga att hitta stavfel.

I dag var Miss M trevlig, och i går elak. Men jag tycker ändå att hon är en svikare som inte kommer på årsmötet i morgon. Det kommer föreläsare som ska berätta om massage och om stresshantering. Som om inte det var nog så ska vi ha ostbricka och cider. Vin hade kanske passat bättre, men det finns visst någon lag som säger att man inte får förtära alkoholhaltiga drycker på sjukhuset. Men jag vet en sköterska som bjöd sina kollegor och patienterna på hemmagjort äppelbrännvin. Så pigga har väl aldrig våra inneliggande patienter varit tidigare. I dag hade vi en gammal tant som var så ledsen, dålig och håglös. Inget var bra. Hon fick förslaget att få träffa sjukhusprästen, men nä… Mungiporna bildade en cirkel runt hennes haka, så ledsen var hon. När sköterskan efter mycket utfrågande tog reda på vad det var med den lilla tanten, så kröp det fram att hon ville snusa. Hon låg på en sal med tre andra patienter, och tyckte det var genant att snusa inför de andra medpatienterna. För att det var så okvinnligt att snusa. När sköterskan sa att det var helt okej, att det bara var att ta en prilla och inte bry sig om de andra, så sken den lilla tanten upp som solen efter ett regnoväder. Helt plötsligt var hon glad, pigg och kände sig friskare. Trots alla mediciner och omvårdnad, så saknades alltså kvaliteten som ökade livslustan. Så det är nog inte helt fel, trots alla bestämmelser, att ge t.ex. äppelbrännvin till behövande patienter.

||||| 0 I Like It! |||||

Arkiverat Blogg Hälso- och sjukvård Snus Tänkvärt Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Publicerad 10 mars, 1999

Drömma sig bort (#22)

Jaha. Sista kursdagen i ”Kvalitet – till er tjänst”. Nu inser jag alla mina små obetydliga brister och mina arbetskamraters enormt betungande fel. Jag ser så mycket som de kunde göra bättre.

*ironisk* Nej, självklart har vi kartlagt bristerna som måste åtgärdas. Vad vi mer gjort är att ge förslag på hur de ska åtgärdas. Senare, tidigast i höst, ska vi i många projektgrupper genomföra ändringarna. Det blir spännande! Går det bra så är det bara att nicka nöjt och inse hur duktig man varit. Går det åt helvete så kan jag ju säga ”Vad var det jag sa”.

Bussarna kör normalt igen. Jag har i dag åkt med tre olika chaufförer och har aldrig sett något så surt sedan jag tittade mig själv i spegeln sist (kom inte på något annat surt). När jag åkte bussen hem såg jag en reklampelare där det stod ”Jag slöt ögonen, sedan reste jag bort”. Jag har ingen aning om vad det handlade om, men min associationsförmåga aktiverades. För visst reser vi bort i tanken då vi sluter ögonen och låter fantasin spela fritt? På kursen i dag stod det i vår litteratur nämnt om Florida. Genast drömde sig alla bort till värmen, stränder, Disney och allt möjligt annat. Utom jag. Den första tanken som slog mig var orkaner med kossor flygande trettio meter ovan marken. Nå, hur är det med mitt positiva tänkande? Jo, jag tänkte ju förstås att det var skönt att jag satt tryggt på sjukhuset. Hur många har sjukhuset som önskevistelse? Är jag udda eller bara konstig? (Svara inte, frågan var retorisk). Ska jag resa bort i mina tankar så reser jag till en lat sommardag på en solvarm äng med en svag bris. Är man stressad så ska man ha ett sådant här mål i tanken att vända sig till, där man kan känna sig lugn och trygg. Kan man inte somna på natten så kan man också ha ett sådant här ”personligt rum”, som det heter. Det har jag också lärt mig på en kurs, men det var inte via jobbet. De vill att man i högsta grad är närvarande när man arbetar.

Norrländska. Världens konstigaste dialekt (tycker jag som är skåning). I dag fick jag lära mig att ”Jag är lemmen” (vet ej om jag stavat rätt, men visst är det lätt oanständigt om man har samma friska/sjuka fantasi som jag) och det ska betyda att man har träningsvärk. Men att inte förstå norrländska är inget att vara puged för. Va, puged? är det nån som undrar. Vad är det? Jo, skånska för dyster, så klart! Jag tycker det är lite av en skymf att det finns en ordbok för skånska. Vem förstår inte detta intelligenta språk som gett upphov till hela danska språket?

*ironisk igen*

||||| 0 I Like It! |||||

Arkiverat Blogg Dravel Fundering Hälso- och sjukvård Ironi/sarkasm Kurs New Age Språkligt Utbildning Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Publicerad 9 mars, 1999

Kurs (#21)

Så har man då varit på en kursdag med ”Kvalitet – till er tjänst”. Nu återstår bara morgondagen också, sedan har vi gått och lärt oss hur vi ska kvalitetssäkra vår arbetsplats. Ja, jag undrar då hur det ska gå med det, men roligt har vi åtminstone. Jag går med den sjukvårdspersonal som jag jobbar ihop med. Detta är ett utmärkt tillfälle att lära känna dem då jag ju är relativt ny på ”min” avdelning. Ny och ny, det kan diskuteras eftersom jag jobbat på kliniken i sju år och även tidigare varit på just denna avdelning. Men jag har ett STORT problem. Jag kommer inte ihåg namn. Nu tror jag inte det är någon som begär det heller, då det jobbar 350 personer på kliniken. Jag är så tacksam bara jag kan komma ihåg alla mina egna namn som är delvis på svenska och delvis på finska. Jag var tretton år när jag kunde stava till mitt eget efternamn. Innan dess fick jag gå ut i trapphuset och titta vad det stod på dörren. Ska sanningen fram så var jag tjugo år när jag tog även min fars efternamn. Innan hade jag bara lilla mors efternamn.

Som avslutning på kursdagen fick vi höra denna lilla historia, som säkert många redan hört. Men den är träffsäker. Ugglorna i trädet.

Det här är berättelsen om fyra människor kallade ALLA, NÅGON, VEM SOM HELST och INGEN. Det fanns ett viktigt jobb som skulle göras, och ALLA var säkra på att NÅGON skulle göra det. NÅGON blev arg för det, därför att det var ALLAS jobb. ALLA tyckte att VEM SOM HELST kunde göra det, men INGEN insåg att ALLA inte skulle göra det. Det slutade med att ALLA klandrade NÅGON, när INGEN gjorde vad VEM SOM HELST kunde ha gjort.

||||| 0 I Like It! |||||

Arkiverat Blogg Hälso- och sjukvård Kurs Tänkvärt Utbildning Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Publicerad 5 mars, 1999

Journalgrodor (#17)

Full panik i lingonskogen var det i dag på jobbet. Varje fredag verkar det som om alla patienter mirakulöst blir friska och kan gå hem. Lite religiös stämning över det hela. Hela veckan ligger de där och är dåliga, men på fredagen verkar det som om Jesus gick runt och helade eftersom de plötsligt kan resa sig och gå därifrån. Den mer verklighetsnära sanningen är väl att man skriver ut så många man kan eftersom det är mindre personal på helgen och att de inte hinner med så mycket av omvårdnaden. Dessutom finns det patienter som vill hem.

För att återgå till hur jag hade det på jobbet. Jo, många patienter skulle gå till annat boende, d.v.s. sjukhem eller till annan vårdavdelning. Då ska de också ha med sig läkarens sammanfattande journalanteckning över vårdtillfället och den får man alltså försöka skriva i 120 på datorn och göra en snabb utskrift och kopiera upp. Men i dag blev min läkare lite bekymrad. Dr XX hade till sin stora fasa upptäckt att jag skrivet ”patienten ska läggas i respirator om hon börjar hyperventilera” (andas med kraftigt ökade andetag). Han tyckte att det varit bättre om jag skrivet hypoventilera, då det naturligtvis är när patienten andas sämre som respiratorvård ska till. Miss M säger att jag har dyslexi, men jag tror snarare att det beror på slarv. Jag borde själv reagerat på felet i dag. I och för sig kan det vara svårt att på ett kassettband höra skillnad på hyper och hypo. Man får kanske försöka tänka själv lite också? Men vad kan man begära? Det är ju fredag! Det största misstaget jag skrivet i en journal är att ”patienten har under vårdtiden gått ner 25 kilo i vikt”. Vårdtiden var tre dagar och patienten hade gått ner fem kilo. Men vem skulle inte vilja ha gått ner 25 kilo på tre dagar?

Oftast är det läkarna som dikterar fel, men då försöker vi yrkesstolta sekreterare att rätta det. Men du milde så roligt vi har. En gång skulle jag skriva ”patienten vägde 78 kilo i hemmet innan han gick hit utan kläder[1]”. Syftningsfel, kanske? Här följer några till som andra läkarsekreterare råkat ut för:

Har mycket smärtor i underlivet och speciellt när han använder muskeln till urinröret. Har nyligen träffat en flicka, tror att det kan vara träningsvärk.

Patient som har klagat över smärtor framför allt på kvällen då han gått och lagt sig i analöppningen.

Ingår i spcg-4-studien. Protokollen har försvunnit från mottagningen. Doktor XX har också försvunnit till Helsingborg.

Sedan kan man ju undra hur kompetenta våra läkare är när de kan konstatera följande:

”När döden inträffade blev patienten plötsligt försämrad”. Åh, fan?

[1] Journalgroda som senare publicerades i Dagens medicin.

||||| 0 I Like It! |||||

Arkiverat Bearded Blogg Dumheter Hälso- och sjukvård Språkligt Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Publicerad 2 mars, 1999

Läkare och postorder (#14)

I går började de nya AT-läkarna på mitt jobb. Denna flock på cirka 10 personer fick guidad tur i går av en överläkare. När de passerade det rum jag satt i, sa överläkaren i förbifarten utan att stanna: ”Och där har vi en manlig sekreterare, höhöhö”. Kände jag mig dum?[*] Jag kände mig som Skäggiga damen på cirkus. Alla tittade storögt på mig. Så ovanlig är jag väl ändå inte?! I och för sig så stirrade de små läkarna storögt på allt de såg. De är ju så nytillverkade att de inte ens lärt sig att hälsa eller presentera sig. Men ack, de blir nog härdade med tiden då de har enorma krav på sig och får i stort sett klara sig bäst de kan.

Något annat som också inträffade under gårdagen, var att jag tittade på de danska nyheterna. Det händer inte så ofta då jag inte begriper så mycket av lätet till språk, även om jag studerat danska. Men i går förstod jag allt de sa, för det var allvarliga saker de diskuterade. Nämligen om ”de hemska svenskarna” som överöser de icke ont anande danskarna med postorderkataloger typ H&M, Haléns, Ellos o.s.v. De var förskräckta på nyheterna. Vem vill beställa kläder per postorder? frågade de sig. Man intervjuade anställda på posten i Danmark, och där kunde man beskriva det stora inflödet av klädpaket och det var ju så konstigt. Reportern hade till och med beställt en kavaj, men den var ju alldeles för kort i ärmen. Det hela gick alltså ut på att det var så fruktansvärt med att beställa kläder och att det var Sverige som stod bakom detta. Åja, något får de väl ha som tack för allt *jäkla* Lego som flödat in i detta land. Visst, Lego roar barnen, men hur många vuxna är lika roade efter att ha trampat på någon av de förrädiska små plastbitarna?

[*] Män inom mitt yrke är väldigt ovanligt.

||||| 0 I Like It! |||||

Arkiverat Blogg Hälso- och sjukvård Omvärldsbevakning Tv Vardagsblogg Viaplay

Kommentarer stängda

Publicerad 22 februari, 1999

HTML-arbete (#6)

Det är inte klokt vad det tar tid att tillverka den här hemsidan. I dagarna håller jag på med att försöka göra frames som fungerar, men jag tycker det är svårt. För er som inte vet vad frames betyder, så är det när Internetläsaren (Explorer eller Netscape) delar upp fönstret i ett flertal underfönster. Till vänster på skärmen har du kanske en menylista för att välja vart du vill gå bland mina sidor. När du då trycker på en viss länk så kommer den nya sidan upp till höger om menylistan. Fiffigt, va? Men det som tar längst tid med att göra en hemsida, är att skriva all den information man vill presentera här. För att göra det ännu mer omständligt så skriver jag all HTML-kodning för hand. Men jag kopierar glatt från andras hemsidor om jag ser något intressant. Jag hoppas bara att jag får lön för mödan i form av att ni hör av er och visar er uppskattning över mitt slit.

Det var som jag trodde i dag när jag kom till jobbet. Där såg för jäkligt ut med papper överallt, och helgpersonalen hade nog haft en hel del att göra då de glömt informera mig fortlöpande under helgen med små lappar. Det som skulle ta dem två minuter att skriva ner till mig fick jag sitta och gå igenom i två timmar i dag innan det stämde.

Det finns en mycket bra tidning som heter Dagens medicin, och som för ett par veckor sedan skrev om all den överbeläggning av patienter som det finns på våra medicinkliniker i landet. Vad som aldrig framgår i artiklarna är hur innerligt hjärtligt förtvivlade patienterna och personalen är. Bland personalen råder det stor uppgivenhet, för vad kan man göra? Patienter skickas hit och dit, och fram och tillbaka. De får gå hem för tidigt och står åter på akuten dagen efter. För min del genererar detta enorma mängder pappersarbete som jag aldrig hinner ta itu med. Sedan tidigare har jag jobbat över 31 timmar och 11 minuter (kollade flexen i dag) men skulle behöva jobba extra drygt 40 timmar för att hinna ifatt. Och så är jag halvt sjukskriven! Jag kan bara säga att det är tur att jag inte stressar upp mig. För då hade jag fått en hjärnblödning för flera år sedan.

Man ska inte klaga, men ibland blir man bara så trött.

||||| 0 I Like It! |||||

Arkiverat Blogg Hälso- och sjukvård HTML

Kommentarer stängda