Kategori: <span>Kampen</span>

Ibland känner jag mig lite övergiven. Inte ensam, men övergiven.

Det brukar heta att man ska söka hjälp för att få hjälp; våga fråga. Det har jag gjort.

1) Jag vill ha en bättre ms-medicinering. Nätet har gett mig möjligheten att stå i kontakt med andra som har ms. Därför vet jag att jag har en hopplöst omodern medicinering som inte har så bra effekt. Jag har begärt annan medicinering men får vaga svar om att det inte är aktuellt, men kanske nästa höst. Vi är nu inne på tredje hösten och jag får varje år samma svar – nästa höst. När jag sätter hårt mot hårt, kryper det fram att man inte känner för att leta efter en öppen magnetkamera åt mig (måste genomgå undersökning två gånger per år) och att det kostar pengar att skicka iväg mig för detta. Alltså straffas jag för min vikt och får inte samma möjligheter som andra – på grund av lathet och snålhet.

2) Efter tre år med panikångest har jag fortfarande inte fått någon hjälp. De inser att det nu gått så lång tid att det blivit kroniskt och kräver extraordinära insatser. Men händer det något? Nej, det är upp till mig att efterlysa och efterforska vad som hänt med remisser som skickats. Men jag vet inte var remissen skickats. Alltså kommer jag inte vidare i det här.

3) Jag har också begärt intyg och fått löfte om att det ska skrivas. Har det gjorts? Nej. För det är jobbigt att skriva intyg. Jag får tjata och tjata.

4) Lättnad av arbetsuppgifter. Beslut är tagna men eftersom man inte tänker vidtala eventuella ersättare till mig förrän tidigast nästa år, så rullar allt bara på utan förändring. Förhoppningen är väl att jag ska glömma det hela? Och säger jag något om det så heter det väl att vi aldrig tagit sådana beslut? Det har jag varit med om förr.

5) Min syn försämras successivt och jag väntar fortfarande på tid till ögonspecialist. Men det får jag också höra, att där får man minsann vänta och det är inte säkert att man får tid med mig.

Tyvärr är inte min omgivning så som jag själv är. Jag kräver av andra att precis som jag bara göra och det omgående. Det värsta jag vet är att tjata och upprepa mig. Har jag sagt en gång ”jag behöver hjälp” så ska jag inte behöva återupprepa det. Jag ska heller inte behöva göra snyfthistoria av det eller göra mig till offer, utan konstaterar jag att något ska göras så är det inte öppet för diskussion eller tolkning. Att bara ignorera mig är oerhört kränkande. Det känns som om jag inte har något värde, inte är någon att räkna med, bara är en belastning med krav. Så, jag känner mig övergiven. Det är jag mest trött på är att i alla situationer behöva hävda mig själv och argumentera.

Men doktorn jag träffade för några veckor sedan ringde mig i dag. Hon hade plötsligt kommit på att hon inte meddelat mig att vårt möte nr 2 blivit inställt och att hon inte var intresserad att fullfölja det vi diskuterat. Man hon sa något annat också… Att de på mitt jobb är glada över att ha mig där och är nöjda med det arbete jag utför. Tja, det är ju det som är problemet… Det fjättrar mig.

Är det inte meningen att man ska ha lite vånda så här inför en ny vecka? Eller, är det så nödvändigt? Jag vet alltid hur mina veckor ser ut då det bara är följa kalendern där jag antecknat precis allt jag måste göra. Det enda som känns lite fattigt för nya veckan är antalet lediga dagar. En. Resterande sex dagar är arbete, men å andra sidan så är jag verkligen ledig min ynka fridag – ingenting inbokat mer än sängläge. Det jag kan sakna just nu är sommarens långledighet som jag hann vänja mig vid. Än har jag inte vant mig vid 6-dagars arbetsvecka.

Förhoppningsvis hinner jag något på jobbet om jag nu ska vara där så många dagar nästa vecka. Det hänger lite på om dörren får vara stängd eller ej. Men några gånger måste jag sticka ut huvudet och interagera med min omgivning. Trots att antalet möten måste elimineras helt, så är jag beordrad till visa möten eller vad man ska kalla det för. En ny läkare behöver grundläggande administrativ introduktion. En klass med studenter kommer också och vill veta hur yrkesrollen ser ut. Och så har jag två fackliga möten, ett med arbetsgivaren och ett med andra ombud. Har jag fler inbokade möten? Jag är osäker.

Det värsta är att jag trots en lång arbetsvecka måste jobba in tid för att inte hamna på minussidan när jag går till sjukgymnasten. Jag skulle ju slippa det eländet (övertid, jobba in tid) genom att få rehab-penning från FK. Men jag har inte hört ett ljud. Inte fått någon respons. Av läkare som lovade skicka in intyget.

Och när jag väl får rehab-penning uppstår nästa problem. Då ska jag arbeta 7½ timme mindre per vecka eftersom FK betalar min tid. Vem sköter mina arbetsuppgifter för den tid jag inte får/ska arbeta? Ingen! Kan det tro… typ… påverka min stress?!

Ett för mig väldigt stort problem på jobbet är att jag aldrig någonsin under några som helst omständigheter får sitta ostörd. När jag för drygt tre år sedan fick eget rum gick det inte att stoppa folk. Jag satt så illa till att det var så enkelt att bara springa in till oavsett vad saken gällde. Som att pappret var slut i kopiatorn trots att kartonger med papper står bredvid nämnda kopiator. Eller åt vilket håll ett papper ska ligga som ska kopieras. Sånt som de inte behöver störa just mig med och särskilt som jag sitter med stängd dörr. Stängd dörr har aldrig respekterats, utan dörren har alltid flugit upp. Har jag dörren låst så har tyvärr alla nyckel som de inte är rädda för att använda sig av.

Av den anledningen fick jag byta rum men det hjälpte föga. Fortfarande försöker jag med stängd dörr, men folk har aldrig någonsin knackat. Varför detta är ett problem för mig? Jo, jag är stressad på gränsen till utmattningssyndrom och denna stress har lett till svår (och obehandlad) panikångest. Redan 2006 gjordes en utredning som beskriver att jag drabbas av krisreaktion när jag blir avbruten i mitt arbete som är högkoncentrerat. Och detta har – enligt samma utredning – absolut ingenting med ms att göra. Även om det i slutändan samverkar och inverkar negativt.

Jag har testat att sätta upp lapp på min dörr ”upptagen”, men folk springer fortfarande in oanmält och frågar om de stör. Ja. Och jag blir alltid lika förbannad, men inte ens det skrämmer iväg folket. Och det är i 99 fall av 100 med ärenden som jag inte kan, vill eller får bistå med.

Det som jag finner mest märkligt är detta att en stängd dörr inte ger folk en mental hint om att inte bara komma inspringande. Ganska ofta sitter jag i enskilda samtal eller i telefon. Om jag inte sitter och koncentrerar mig på avancerade uträkningar. Alla avbrott innebär (krisreaktion=) att jag tappar tråden, vet inte vad jag höll på med, får börja om från början. Är det någon mer som är med om att folk kommer inspringande utan att ens knacka när dörren är stängd? Jag har aldrig hört att andra är med om något liknande. Aldrig. Så varför ska det drabba mig?

I dag ändrade jag texten på min lapp; Stängd dörr = Upptagen, Mejla mig oavsett om det är brådskande eller ej, eller vänta tills jag inte är upptagen.

Jo, dagens lapp fungerade. I dag. Frågan är hur lång tid det tar innan de åter ignorerar mig och slutar respektera min önskan?

För mig är ovan helt obegripligt. Nej, jag är inte för snäll där jag ibland ruckar på reglerna. Jag säger konsekvent nej och exploderar när de inte respekterar mig. Så – varför lär de sig inte? Och hur kan de påstå att jag är asocial? Jag bara sätter gränser baserat på varför jag är på jobbet.

Det som också irriterar mig är att så många ständigt måste fråga om hur de ska sköta sina egna arbetsrutiner. Visst, jag kan de flesta arbetsuppgifter som andra ska utföra. Men de har jobbat i åratal med sina arbetsuppgifter, så varför åligger det inte mer på dem som ett egenansvar att kunna sitt arbete utan att jag ska visa och förklara? Själv när jag lär mig något nytt, eller glömt hur något ska utföras, går jag till mina anteckningar. För självklart har jag antecknat vad det är jag ska utföra eftersom det ibland är långt mellan gångerna. Det man inte har i huvudet får man ha på hårddisken.

Jag får väl se hur det hela utvecklar sig. Företagshälsovården har gett mig tre förslag med tanke på ovan:

1. Sjukskriv dig, invänta en arbetsrehabilitering med omplacering.

2. Sök annan tjänst.

3. Gå under.

Inget känns lockande. Varför ska jag drabbas bara för att andra inte kan respektera en stängd dörr? Men jag håller utkik efter några favorittjänster. Där tvekar jag inte.