Kategori: <span>Omvärldsbevakning</span>

Härom dagen gjorde man i TV4 en jämförelse mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeld som bemästrande. Det är jag också. Förmodligen är det en effekt av att ständigt runt omkring sig höra en massa gnäll och inte någon konstruktiv kritik. Då är det lätt att komma med pekpinnar och attityden ”lyssna på mig, jag har rätt”. Som jag ser det finns inga alternativ när man ska bemöta gnäll och försöka få in folk i rätt led (se utanför sitt eget gnäll). Naturligtvis möter sådana här fasoner (bemästrande) motstånd, då vi alla också har en egen fri vilja och integritet. Jag hade gärna varit mer pedagogisk och lirkande istället för bemästrande, men ibland känner man att man varken har tid eller lust att lägga energi på att övertyga/omvända. Det är då lättare att peka med hela handen och säga ”gör som jag säger”.

Och även om detta också leder till en annan form av gnäll (fokusförflyttning), så är det precis vad vi nu önskar av skolan. Sedan något decennium har elever själva fått införskaffa information utan källkritik och samtidigt gått miste om saker och ting som de bör kunna ur perspektivet allmänbildning. Vi har en flumskola. Det är därför vi nu vill gå tillbaka till katederledda lektioner med lärare som ägnar sig åt korvstoppning då det är enda sättet att ge enhetlig utbildning och allmänbildning. Och det är lite det spåret jag är inne på. Jag undervisar när jag bemästrar. Självklart får man då bemöta mig med ifrågasättande, men inte med gnäll. Diskutera konstruktivt med mig och vi når gemensamt framåt. Gnäll är något väldigt egoistiskt och kontraproduktivt. Jag blir arg när någon gnäller och förskjuter problem till att ”andra gör inget för mig – det är synd om mig”. Det är missriktat om man tror att jag då blir ömkande, beskyddande eller håller med. Offerroller är inget jag accepterar och ger då svar på tal. Bemästrande. Läxar upp. Mental prygling. För ibland får det en bieffekt som är positiv – den gnällige rycks upp ur sin självömkan och har inte alla gånger förstått sin patetiska framställan av sig själv som person. Och den insikten kan svida och då blir jag måltavla. Men det är då diskussion kan uppstå. Och man kan vinna min respekt. Annars – inte.

Just nu är jag arg över de som gnäller på att facket inte gör någonting för sina medlemmar – som om facket inte utgjordes av sina medlemmar. Motfrågan jag då ställer, är om de är medvetna om kollektivavtalet och varifrån det kommer. Och vad man som medlem bidragit med. Svaret blir oftast ”jag betalar fackavgift men får ingen valuta för det”. Jag ids inte ens svara på det påståendet. Kollektivavtal är inget som står hugget i sten, utan omförhandlas ständigt. Och befinner man sig i en dålig arbetssituation och inte är med i facket, så kan heller inte facket gå in och stötta. Så sluta gnäll, sluta anklaga andra, sluta vara en barnröv och gör något istället! Bidra!