Kategori: <span>Surgubbe</span>

Publicerad 3 maj, 2014

2014:133


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Det är tur att Netflix finns! Jag förutom de där dumheterna med att de låter licenser löpa ut och de tar bort tv-serier man håller på att titta på. Jag är väldigt upprörd över att de tagit bort Doctor Who säsong 1-5. Visst, de har säsong 6-7 tillgängligt, men de är ologiska om man inte sett säsong 5.

Nå, men äntligen! På tv visar de inte vissa serier trots att de är enormt populära i andra länder. Jag har i flera år gått och väntat. Inte trodde jag att Netflix skulle hinna först? Teen Wolf!

 

Ännu en kärlekskrank tonårsserie innehållande övernaturliga inslag? Tja. Om ingen nu märkt det så finns det väldigt lite bra ”vuxendramatik” typ Breaking Bad. Istället satsar man på att producera serier för ungdomar och det är där kvaliteten nu återfinns. Vissa serier är fortfarande lite halvtaskiga trots att de vänder sig till ungdomar, som till exempel Vampire Diaries. Däremot har man lyckats med spinoffen The Originals som också har vampyrtema. Tack, Kanal 11!

Nå, Teen Wolf. Vill man se varulvar ska man också se de övriga två serier jag precis nämnde. Teen Wolf är… Jag vet inte riktigt. Jag har hört så mycket, läst så mycket och nu bara sett ett avsnitt. Jag gillar’et! Det blir maratontittning nu av tre säsonger. Just nu finns inget annat på min måste se-lista.

Och vad annat kan jag göra än att titta på tv? Ryggskottet är tillbaka. Tredje omgången på två månader.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Dumheter Netflix Omvärldsbevakning Skräp Surgubbe Teveserier Tv Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 17 april, 2014

2014:110

Rastlös och energifattig. Det har sina mörka sidor att vara ledig några dagar. Jag är uttråkad av att inte ha något att göra, eller rättare sagt inte ha lust eller ork. Som jag genom åren berättat så slå bromsen i väldigt kraftigt efter en intensiv arbetsperiod och ledighet gör att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Samtidigt går luften ur en när viloperiod ersätter den intensiva arbetsperioden. Jag har massor av saker att uträtta i min vardag och i mitt privatliv! Men just detta att jag är så oförberedd och plötsligt är mitt i ledigheten, gör att jag blir handlingsförlamad – och energin hinner försvinna innan jag hinner tänka ut alla måsten som skulle uppfyllas/genomföras.

Är jag dämpad och deprimerad? Nej, inte ett skvatt. Bara trött. Kanske det då är meningen att jag ska vila och återhämta mig inför nästa intensiva arbetsperiod, men jag blir otålig av att vara rastlös och inte veta vad jag ska göra eller i vilken ända jag ska börja i. Otålig och trött. Rastlös och energifattig.

Jag har försökt titta på tv + Netflix + TiVO + film på iTunes. Men jag är för rastlös och okoncentrerad.

Jag har försökt hitta något att läsa, men orkar knappt bläddra mig igenom morgontidningen. Dock hittade jag en universitetsbok som jag tidigare läst och som handlar om medarbetarskap, men efter några rader blir jag för otålig.

Och det hjälper inte speciellt mycket mot tröttheten att dessutom känna av pollenallergi. Jag tror det är björkpollen som irriterar mina ögon (främst). Officiellt har jag ingen allergi och har utretts för det, men rekommenderas ändå att ta allergimedicin eftersom jag ändå har en noterbar… känslighet. Doctor’s order! Så mitt i allt detta gnäll om trötthet så blir jag också trött av pollenkänsligheten och vågar inte tänka vad som händer om jag nu haft energin att gå till apoteket för att hämta ut allergimedicin som i sig också skapar trötthet.

Nja. Sammanfattning. Jag har inget att säga i dag. Heller.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Dumheter Surgubbe

#blogg100

Kommentarer stängda

Publicerad 8 april, 2014

2014:101

I augusti avsade jag mig uppdraget på jobbet. Lovade hålla ut till årsskiftet. Då blev jag beordrad att fortsätta plus utbilda. Det gjorde jag i januari och februari. Sedan skulle andra ta över och utbilda. Det gjorde de aldrig. Jag har fortsatt utbilda i mars och nu också i april. I maj skulle jag slippa det helt och hållet. Hur det blir med det vet jag inte, men nu har jag blivit beordrad att jobba i stort dygnet runt under en specifik vecka i maj. Trots att det går emot alla regler, avtal och överenskommelser. Min tysta protest över detta är tydligen väldigt uppenbar, påstås det. I vilket fall som helst har jag inget val och tycker det är fruktansvärt att jag tvingats fortsätta med ett uppdrag som på pappret gick ut vid årsskiftet och där jag eventuellt är så misstrodd (av andra) att jag blivit polisanmäld. Står jag ut en månad till?

Trött, sur, uppgiven.

||||| 0 I Like It! |||||

Kampen Surgubbe

#blogg100

Kommentarer stängda

Publicerad 12 mars, 2014

2014:69

Det är ganska skönt att göra ingenting, bara vara ledig efter en arbetshelg och ryggskott. I och för sig hindrar det mig inte från att läsa jobbmejlen eller svara på mejl. Tjänstemobilen har jag hemma men vägrar svara om det ringer i den. Inte för att jag hör det, då jag stänger av ljudet hemma.

Jag upplever mig själv som väldigt hård, kall, byråkratisk, fördömande och härskande. Åtminstone i två situationer, och jag gillar det absolut inte. Jag är väldigt kategorisk och självsäker när jag svarar på jobbmejl eller om jag är med på något jobbmöte. Jag vet inte varför jag blir sådan. Jag är medveten om det. Och jag kan inget göra åt det. Ibland testar jag med ödmjukhet, men då ses jag som inkompetent och velig. Kanske det är därför jag fortsätter att vara en bitch. Åtminstone tror jag att många upplever mig som sådan om de inte känner mig eller träffat mig. För de flesta vet att jag lever i en arbetsbubbla där jag inte tänker i termen medmänsklighet (ser inte andras behov eller önskningar när jag träder in i yrkesrollen), att jag är så fokuserad och koncentrerad att jag kan upplevas som off. Och de som känner mig vet att jag bara vill vara hjälpsam och försöka förmedla kunskap. Kunskap är hårdvara. Och väldigt kall. Men fyller en funktion. Så jag som förmedlare… är väldigt rak och regelstyrd.

Kanske det är därför arbetsgivaren uppsattar när jag befinner mig i min fackliga roll? Och i yrkesrollen? För jag levererar det jag utlovat, samt blir inte känslosam. Jag kan skilja på jobb-jaget och mitt privata jag. Och det är också därför jag kan upplevas som så asocial på jobbet eftersom jag aldrig pratar privatliv eller fikar med arbetskamraterna. Jag kan göra det, och jag gör det (ibland), men jag är där för att leverera jobba. Jag har inte tid eller ork att involvera känsloyttringar i jobbet. Det får andra stå för. Som när jag får dem att gråta. Fast det ser jag som något humoristiskt. Jag är en bitch!

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Övertygelse Personligt Självinsikt Surgubbe

#blogg100

2 kommentarer

Publicerad 7 mars, 2014

2014:64

Det stämmer att man bryr sig mindre när man blir äldre. Eller så är det bara jag som förfaller utan att bry mig. Jag har förändrats. Många säger att oavsett hur gammal man är, så är man inombords samma 20-åring man en gång var. Lögn! Vi förändras fysiskt men också mentalt. Ingen lever – förhoppningsvis – i ett vakuum. När jag säger att jag förfaller så syftar jag mest på att jag inte längre bryr mig om ifall jag är orakad och inte duschat när jag visar mig publikt. Bara för några år sedan var detta otänkbart. Jag kunde inte gå ut med soporna en morgon utan att först ha duschat. Och i dag är jag så orakad att det istället heter skäggig och ovårdad (oansat skägg). Vilket jag inte bryr mig om.

Jag funderar ibland lite på hur jag förändrats känslomässigt som individ under årens lopp. Det är svårt att se objektivt på sig själv eftersom där alltid finns ett filter när det kommer till att utvärdera sig själv. Men jag gör ett försök.

10-åringen

Egentligen blir jag inte riktigt medveten om mig själv förrän efter 11 års ålder. Varför det går en skiljelinje just där kan jag inte besvara, även om det var då jag kom in i puberteten. Det var väl där jag slutade vara barn, baserat på att vara först in i puberteten bland jämnåriga vilket kändes utsatt och alienerat. Hurdan jag var? Väldigt osäker, svårt för jämnåriga – föredrog att umgås med äldre. Och ibland yngre. Men aldrig jämnåriga (generellt sett). Jag sökte trygghet. Äldre var beskyddande och snälla. Yngre tillät mig få vara barn lite till. Jämnåriga var… elaka. Jag fann aldrig någon plats eller gemenskap med jämnåriga.

20-åringen

Självständigheten som började infinna sig först under gymnasietiden och som också tvingade ut mig i arbetslivet, ställde nya krav på mig. Fortfarande kände jag mig, inte osäker men otrygg. Det är nog ett återkomande tema – otrygg. Jag fick utstå många besvikelser och rejäla baksmällar – sådana som jag inte vill återberätta. Det kändes ständigt som om jag förlorade fotfästet och föll fritt utan att finna något att klänga mig fast vid. Kanske jag aldrig varit hårdhudad, inte ens i dag. Dessutom utsattes jag ständigt för situationer där man krävde att jag valde sida på andras premisser, vilket jag inte kunde göra. Trots allt har jag alltid haft stark integritet. Men det gjorde mig också väldigt ensam, utsatt och… otrygg.

30-åringen

Jag fann mig själv. På riktigt. Det blev en frigörelse och jag kunde släppa väldigt mycket som plågat mig och förföljt mig under nästan 30 år. Jag fick en identitet. På alla plan. Tryggheten fann jag inom mig och det visade sig inte vara någon yttre faktor X. Steget mellan dessa två världar var enormt, plågsamt och glädjefyllt. Tidmässigt var det att svänga om hela den inre energin på en sekund. Jag kunde plötsligt bryta mönster och gå vidare utifrån mina egna premisser. Det som veckan tidigare var en möjlighet blev en självklarhet. I det ingick också att våga fundamentalt göra en förändring där jag slutade vara ett offer för ms (diagnos som 28-åring), släppa den falska trygghet av arbete jag hade och bege mig iväg och bosätta mig geografiskt utanför mitt ”trygghetsområde”. Jag kunde ”köra på” utan skuld till det jag lämnade bakom mig.

40-åringen

Jag bryr mig inte. Jag har lärt mig att släppa allt sådant som jag anser vara oväsentligt. Åldern spelar in plus allt det jag nämnt ovan. Trygghet är för mig att inte göra något som går emot mig själv. Jag skapar min egen kontroll, tar själv kommandot. Är något ointressant så lägger jag ingen tid på det. Detta är otroligt egoistiskt av mig, men som sagt – jag bryr mig inte. Därför säger jag det jag tänker, eller lägger inga värderingar i något och håller då tyst. Jag gör bara sådant som ger mitt belöningscentrum i hjärnan något, inte vad andra kräver eller förväntar sig av mig. Hur jag uppfattas i form av kläder, rakat huvud, skäggighet eller en missad dusch, skiter jag fullständigt i. Medvetet försöker jag leva upp till en mentalt förebild jag har – surgubben, vilket ger mig en inre njutning. Jag har tagit mig friheten att äntligen vara mig själv och finna trygghet i det.

Ha!

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Personligt Självinsikt Surgubbe

#blogg100

Kommentarer stängda

Publicerad 18 januari, 2014

2014:22

Bubblan ger mig klaustrofobi. Jag befinner mig i den där bubblan som jag bloggat om nu i stort sett varje dag sedan månader tillbaka. Trots klartecken i går så är inte utbildningsmaterialet klart som jag ska använda mig utav från och med måndag. Därför kan jag heller inte skriva ut det eller läsa in mig på det jag ska utbilda i. Även om jag är ”ledig” (inte arbetsdag) så måste jag  hela tiden följa och ta till mig information som kommer fortlöpande dygnet runt (jo, jag fick ett mejl kl. 01 i natt från jobbet). Så det där med fritid existerar inte. Det är en arbetsbubbla jag befinner mig i och jag har inget utrymme till egna initiativ. Jag blir väl mest förbannad. Det här är ett stort personligt övergrepp. Som jag förstår det så är det andra som har press på sig och därigenom tar beslut som går ut över alla oss andra och vår integritet. Och det går inte att förhindra.

Med ett halv öga försöker jag följa en gammal serie jag fann på Netflix. Just nu är detta det enda som för en stund kan få mig att inte märka av bubblan jag befinner mig i. Warehouse 13.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Kampen Netflix Surgubbe Teveserier Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 17 januari, 2014

2014:21

Vilodagar är bortkastade om jag inte får vila. Dagen har varit bortkastad. Jag har mest suttit och väntat, redo för… action.

1. Hämndtjänsten var försenad, vilket inte är någon nyhet. Men ändå. Jag är väldigt styrd av klockan. Får jag en tid, till exempel klockan 13.00, så är det vad som gäller och ingenting annat. För någon vecka sedan blev det 14.40. I dag 13.20. Tidigare gånger har de också ringt och varit arga när jag suttit på jobbet. Då var de några timmar för tidiga. Jag accepterar inte ungefärliga tider då jag lägger mycket energi och tid på att få ihop alla bitar i mitt schema. Allt är minutiöst uträknat, och då får inga avvikelser förekomma.

2. I tisdags kväll fick jag ett meddelande från hyresvärlden om balkongbesiktning i dag mellan kl. 12-16. Hatar tidsramar! Jag vill ha ett exakt klockslag eller att de kommer någon gång med tidspannet 30 minuter. Men fyra timmar! Och detta att meddelandet kom så tätt in på utförandedag! Tror de att alla kan släppa allt för att vara hemma en hel fredagseftermiddag? Nu råkade jag vara hemma på grund hämndtjänsten. Så när kom besiktningsmannen? Inte före kl. 12. Inte mellan 12-16. Han kom 16.02. Dödssynd!

3. På måndag ska jag utbilda. Det material som andra ska sammanställa och som är obligatoriskt att använda sig av i undervisningssyfte var inte klart när jag gick ”utbildning av utbildare” tidigare i veckan. De sa att det skulle vara klart sent torsdag eftermiddag. Ingen trodde på det löftet. Fredag efter lunch snarare. Men jag var förutseende. Det är därför jag tog ledigt i dag och istället får gå in i helgen för att förbereda mig, läsa igenom materialet och så vidare. Jag och en kollega. För jag har hela tiden trott väldigt sent fredag kväll – om vi hade tur. Nu har jag facit. Materialet blev klart kl. 16.01 (när jag fick ett mejl om det). När allt gått hem. Efter arbetsdagens slut. Och hur det blev? Inte som utlovat. Halvfärdigt, men tidsbristen gör att det inte blir bättre än så här.

I helgen får jag en vilodag. Och där finns inga klockslag som styr mig. Inget kan uppröra mig. Tror jag. Men där kommer ju alltid en ny vecka…

||||| 0 I Like It! |||||

Omvärldsbevakning Självinsikt Skräp Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 16 januari, 2014

2014:20

I ett. Det går i ett. Precis som jag förutspådde så är det nu kaos på jobbet och det var tur jag hade så lång jul- och nyårsledighet. Allt handlar om jobbet. Allt handlar om att hinna med. Och allt handlar också att försöka sova den lilla tid jag är ledig.

Där finns klagomål på mig. Att jag aldrig jobbar. Folk tror inte att jag jobbar eftersom jag nästan aldrig är på mitt rum. Jag är inte ens i byggnaden när jag är i tjänst, vilket medför att folk då automatiskt tror att jag inte jobbar. De förstår inte riktigt det där att jag faktiskt är uppbokad med andra uppdrag annorstädes. Så, ja. De klagar. Högt och lågt. När jag väl är på mitt rum och finns tillgänglig per telefon, så får jag istället höra att där alltid är upptaget, att man inte når mig. Jo, men det blir ju så – alla ringer när telefonen väl är påslagen.

Varför kan man inte ringa mig om jag inte är på mitt rum? Jag har väl bärbar telefon? Jo, men jag vill inte bli störd när jag står och föreläser. Det ser så illa ut att som föreläsare/utbildare plötsligt avbryta på grund av att telefonen ringer. Men vissa samtal är viktigare än andra. Så vissa personer har fått mitt hemliga mobilnummer. Men då svarar jag bara på typ en rast, eller så.

I dag stal jag en dator. Åtminstone misstänker jag att det räknas som stöld. Vi får inte ta hem jobbets datorer, och vi får inte ta med privata datorer till jobbet. Det är en säkerhetsåtgärd. Men på jobbets bärbara dator finns inga patientuppgifter som kan komma i orätt händer. Det som kan diskuteras är vilka försäkringar som gäller om datorn hemma hos mig blir skadad eller stjäls. I vilket fall som helst har jag varit tvungen att ta hem datorn eftersom jag behöver den i utbildningssyfte där utbildningarna ligger utanför min arbetsplats rent geografiskt. Men på jobbet vet det att jag gjort så här och syftet med det.

Inför nästa veckas utbildningsinsats har många ringt mig i förtvivlan. Vi är 30 stycken som ska utbildada parallellt (verkligen en stor insats) där vi och några till ska utbilda 16000 anställda inom ett par månaders tid. Kaos. Nej, utbildningsmaterialet är fortfarande inte klart och lär inte bli det förrän sent fredag. Men nästa vecka… Då ska jag ha läst in mig på hela materialet som är på 300 powerpointbilder och som ska gås igenom under åtta timmar. För att sedan återupprepa det med andra deltagare nästa dag och så vidare. Och där är så mycket fel. Allvarliga fel. Även om jag också är drabbad, så får jag trösta och peppa andra. Och jag felanmäler på löpande band och försöker samordna att lyfta felen högre upp i organisationen.

Man kan väl säga att jag just nu är världens mest jagade man. Alla vill ha något av mig. Själv har jag ingen att vända mig till att dryfta hela problematiken. Men min inställning är att jag jobbar mina timmar och får betalt för det. Innehållsmässigt? Inte mitt ansvar.

||||| 0 I Like It! |||||

Byråkrati Dumheter Kampen Skräp Surgubbe Teknik Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 6 januari, 2014

2014:7

De senaste dygnen har varit svåra vad gäller att få sig lite skönhetssömn. Varje gång jag höll på att somna så fick jag fruktansvärda ofrivilliga ryckningar. Nej, inte sådana där insomningsryckningar, utan på grund av att jag höll på att sluta andas. Jag förstår varför nu. Jag tog för hög dos av ett läkemedel som jag faktiskt blivit varnad för då man kan få andningsuppehåll av dem. Därför tog jag bort detta och nu sover jag. Om än med svårighet ändå eftersom jag inte direkt tröttar ut mig själv under min semester (sista veckan nu).

Därför blev jag irriterad i natt. Klockan 03.10 hördes ljud. Som väckte mig. Mystiska ljud. Åtminstone nattetid när allt hörs så tydligt men ändå oidentifierbart. Jag fick lyssna en del för att lokalisera varifrån det kom. Och vad de höll på med. Jo, under mig har jag butiker. De städade och diskade (tror det var i fiket). Efter en stund körde de iväg. Egentligen inget konstigt, men jag blir så misstänksam efter den gången då crash & grab utfördes i en annan butik under mig. Här är mycket skadegörelse och stölder i butikerna under mig, även om det oftast bara är fulla ungdomsgäng som hänger på den stängda uteserveringen (trädäck). Och därifrån kan man också svinga upp sig på min balkong, om de nu skulle få för sig det. Så jag vaknar av allt som inte är normalt. Att personliga assistenter nattetid ständigt springer i min trapp till grannarna eller att morgontidningen dimper ner på hallgolvet eller att spårvagnar kommer var femte minut utanför mitt sovrumsfönster, reagerar jag inte på. Det väcker mig inte. Men allt det andra…

Varför städar man sitt fik kl. 03.10 och inte dagtid då de ändå har helgstängt? Idioter. Men så är det också ett fik jag bojkottar ändå. De är sliskiga som äger det.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Dumheter Medicinering Skräp Surgubbe

Kommentarer stängda

Publicerad 27 november, 2013

Utstå

Mellan kl. 22 och 04 varje natt så håller man på att lägga ny spårvagnsräls utanför mitt sovrumsfönster. De har gjort detta i 2-3 veckor och ska hålla på lika länge till. Varje natt. Ja, inte på helgen, men i veckorna när man behöver sova. Olika sorters maskiner, sågar och grävmaskiner för väsen. Och slag mot metall. I natt verkar de ha funnit en ny sysselsättning som gör att sovrummet lyser upp i ett kallt fladdrande sken – de svetsar rälsen. Jag är så trött på detta.

Min porttelefon ska bytas ut till ett nytt system där knappsatsen ute tagits bort och istället har det kommit en skärm då vi istället ska använda tags. Ingen förstår vad det egentligen gjort, för ytterdörren går inte att öppna. Varken med kod eller nyckel. Låset har… låst sig. Dygnet runt sliter och drar folk i dörren som inte vill öppnas. Får de upp den går det inte att stänga den. De drar, sliter, bankar, slår och skriker av frustration. Den enda vägen ut ur huset verkar vara låst för oss boende. Vi kommer varken ut eller in utan att kämpa. Jag är så trött på detta.

||||| 0 I Like It! |||||

Surgubbe

Kommentarer stängda