Kategori: <span>Yrkesliv</span>

Publicerad 6 juni, 2017

25 år i yrket


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

På fredag är det 25 år sedan jag blev klar med utbildningen som läkarsekreterare. Utbildningen hette Vårdadministration, var en eftergymnasial utbildning på ett år. Så ser det inte ut i dag, men jag har varit yrket troget under alla år. Initialt hade jag bara tänkt jobba i ett år med detta innan jag skulle sökt till universitet (oklart vad), men förmodligen passar jag i denna yrkesroll då den knyter an till den utbildning och yrke jag hade på 80-talet; kontorist. Fast i ärlighetens namn så har jag varit i kontorsmiljö i 43 år då jag redan som fyraåring hjälpte till att springa med ärenden och öppna post på kontoret där jag sedan blev anställd som 18-åring.

Tjugofem år i yrket. Jag var tvungen att läsa vad Arbetsförmedlingen skrev om yrket Läkarsekreterare. Nja, där är en del faktafel, men vem är jag att lägga mig i det? Och jag är verkligen inget själlöst mähä, utan har ett självständigt arbete inom vården även om det går ut på att smörja kollegor och patienter. Ja, alltså underlätta. Inte smörja med liniment eller så.

Vad ska jag säga? Jag är inte läkarsekreterare då den titeln ersätts av medicinsk sekreterare, men inte ens det är jag efter att jag börjat med mer avancerade arbetsuppgifter (inom samma gebit, samma arbetsplats) samt gått tre utbildningar/kurser på universitetet. Inom min nya titel har jag dock olika roller som varierar över tid. Bland annat är jag just nu (också) handledare, klassifikationskoordinator, systemadministratör och lite annat som jag inte kan komma på i en handvändning. När man på jobbet frågar vad jag har för arbetsuppgifter måste jag kolla på intranätet där det finns nedtecknat, det är typ 10-15 olika roller som alla har multipla arbetsuppgifter. Mitt fokus ligger ganska mycket på personal (i motsats till patienter), ekonomi, statistik och verksamhet. Utöver detta har jag uppdraget som ombud och skyddsombud. Men jag har inte helt släppt grundjobbet, även om det är sällan jag utför det – skriver patientjournaler.

Mitt behov i det hela, är att få använda mig av min kompetens, ha avancerade arbetsuppgifter och kännedom om det mesta. Jag behöver variation och stimulans. Det får jag. Stressen är det negativa och det beror mestadels på personalbrist men också på att väldigt få har förkovrat sig till att klara av vissa arbetsuppgifter. Jag försöker lära andra att ta över, men det går trögt.

Men det är inte klokt. 25 år. Så mycket man får vara med om i form av utveckling inom vården! Jag hade nog inte stått ut om både vården och yrket hade varit oförändrat jämfört med 1992.

Och det var av ”misstag” jag hamnade inom yrket. Men jag har anpassat förutsättningarna till mig. Det finns inget avancemang inom yrket, men genom att själv skräddarsy min kompetensutveckling med pengar från egen ficka så arbetar jag med sådant som jag tycker är givande och nödvändigt (både för mig och för omgivningen). Det finns ett behov av avancerad administration, men några sådana utbildningar finns inte. Och några andra titlar kan man heller inte få. Hur man än vänder på det så är jag sekreterare, fast jag föredrar administratör.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Minne Yrkesliv

Kommentarer stängda

Publicerad 5 juni, 2017

Narkos igen

Hånad och mobbad. Nej, jag orkar inte bry mig, de får ha sitt ”roliga” i fred även om jag var målet i dag. Min arbetsmiljö blir bättre nästa gång jag är på jobbet, för då har jag flyttat.

Istället känner jag mig tacksam för ett annat möte i dag. Plötsligt dök en pensionerad läkare upp som slog sig ner i min besöksstol. Han hade ett litet ärende som vi snabbt klarade av, men han stannade kvar och var nyfiken på hur jag mådde och hade det. Vi har jobbat ihop i många år och jag är ju numera en fast punkt på jobbet. Efter 17 år på samma arbetsplats tillhör jag inventarierna.

Vi kom in på detta med att jag är högriskpatient för narkos. Ur hans perspektiv som läkare, så tyckte han att jag kunde ta lätt på det även om man nu vill utföra operationen på det stora sjukhuset istället för på det lilla. Själv ingreppet är ingen risk. Narkos i sig… nja. Han tyckte inte min vikt hade så stor betydelse, utan problemet kan vara att ventilera mig manuellt med mask innan respirator kopplas in. Mask över näsa och mun kommer inte att sluta tätt på grund av skägget. Ändå är det inget som någon haft synpunkter på. Och förmodligen gör det varken till eller från, då många faktiskt har skägg som opereras och de behöver inte raka sig. Det är väl mer så att narkosläkaren får se till att hålla masken lite mer stadigt och se till att den sluter tätt i så stor utsträckning som möjlig. I vilket fall som helst känner jag min lite lugnare. Eller inte. Istället är det viktigt att prata om det fram till operationsdagen (när den nu blir). Inte för att jag vill ha garantier eller fakta, utan om jag pratar om det så lugnar jag mig själv. Annars tänker jag och börjar måla upp bilder av eländes elände. Och så himla mycket pratade vi inte om det hela i dag, utan jag drog slutsatser själv.

Denna vecka ”firar” jag 25 år inom vården. Ett kvarts sekel. Sjukvården har verkligen förändrats. Kortare vårdtid, färre sjukhusplatser, bättre behandlingar för fler typer av sjukdomar. Och det är där jag känner en viss oro. Det är inget fel på vår sjukvård (faktiskt) i landet annat än det som politiska beslut leder till samt sämre intäkter med dyrare behandlingar för fler patientgrupper. Vilket inte är något jag tänker ta upp här. Nej, oron beror paradoxalt nog på att vi ha färre invasiva ingrepp i form av operationer och narkos. Även om narkos säkert utvecklats och blivit säkrare, så utförs det inte i samma utsträckning som förr. Någonstans har det blivit en sista utväg när omständigheterna kräver högre risktagande. Kan man lita på erfarenhet och kompetens i de krångligare fallen? Jag är inte så säker. För jag vet inte.

Innan jag lämnade jobbet i dag tömde jag mitt rum. Nästa gång jag är på jobbet ska jag installera mig på nya rummet. Jag är så trött på att flytta. Särskilt när man inte kan släppa rollatorn och själv får flytta allting utan hjälp (annat än flyttfirman som tar möblerna). Värst att det är först då jag kan ta reda på om uttagen är aktiverade till datorn. Annars kan jag inte utföra något arbete. Nå, men jag kan ju alltid arbeta hemifrån.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Publicerad 18 augusti, 2016

Bear

Om jag nu är så mycket för rättvisa och jämställdhet, har gått fackliga utbildningar för HBTQ-certifiering och universitetsutbildningar i juridiken förknippat med arbetslivs likabehandling – varför har jag då aldrig varit ägare av prideflaggor? Jag fick frågan för ett par veckor sedan om jag inte hade någon prideflagga och jag blev lite ställd. Det känns egentligen ganska självklart när någon påtalar det, men jag har själv aldrig reflekterat över det.

Så jag beställde ett par flaggor. En Bear Pride Flag och en Pride Flag. När, var eller hur jag ska använda dem har jag ingen aning om. Men jag har dem.

Nu kommer jag åter att bli ensamt fackligt ombud på jobbet. Åtminstone i min verksamhet. Det innebär att jag ensam får ta på mig bördan att vara medlemmarnas representant gentemot arbetsgivaren. Inget betungande mer än att det tar tid. Och jag börjar nu ladda inför semesteravslutet med att bli upprörd. Jag är väldigt på hugget. Om någon diskriminerar någon på jobbet kanske jag kan använda flaggorna till att ta strypgrepp? Nej, sånt ska man inte skämta om. Jag kör med argumentation, inte hot eller våld.

2016-08-18 12.08.16

Men det är så märkligt att det kan ses som hotfullt vad gäller sexualitet. Som primärt handlar om ömsesidig kärlek och inget annat. Tanken på det sexuella känns hotfullt och flaggor representerar okontrollerad lusta. Eller nåt i den stilen. Jag har aldrig kunnat leva mig in i hatarnas ståndpunkter. Här står jag och håller i en tygbit. Den representerar björnar (sexuell subgrupp inom gaykulturen, håriga karlar, skäggiga karlar, oavsett kroppsstorlek). Färgerna är de färger som riktiga björnar (djuret) har i olika delar av världen. Så flaggan representerar jämställdhet och gemenskap. Enbart för denna subgrupp? Nej, alla som tror på det budskap flaggan representerar.

||||| 0 I Like It! |||||

Kampen Övertygelse Yrkesliv

Kommentarer stängda

Sängläge
Publicerad 14 september, 2015

Sängläge

Det blev många selfies i dag av någon anledning. Kanske bara måndagsledan som orsak, för vad gör man när man håller på att gå under av besvär efter fredagens överansträngning?

Skägget har börjat bete sig lite märkligt, gör konstiga vågor på natten för att sedan vara superfluffigt på dagen. Stämmer nog som jag hörde för någon månad sedan ”att det kommer alltid tillfällen då skägget beter sig konstigt, men låt det vara så ger det med sig”. Förmodligen har jag just nu en sådan där mitt emellan-längd som gör att det lever sitt eget liv. I dag är också första gången som jag kan täcka läpparna med överhängande mustasch. Något vax behövdes inte i dag, för mustaschen börjar bli så lång att det nu går att kamma mittbena på överläppen och dra den åt sidorna. Det är jag tacksam för när jag äter.

jontas150914

Märkligt har det också varit på jobbet i dag. Märkliga externa telefonsamtal. I vanliga fall brukar man endast ringa mig internt, men i dag hittade även andra mig. Och det var samtal som faktiskt skulle till mig?! Tänka sig!

Jag skiter i gymmet i morgon, klarar inte att gå den långa sträckan fram och tillbaka. Och jag har lagt in om en semesterdag i veckan för att få fler tillfällen till återhämtning. Jag är verkligen påverkad av utfärden i fredags och det var något jag hävdade redan i förväg. Då ignorerade man mig och tyckte jag var löjlig. Nu tycker man att jag är gnällig och förstååååår inte hur den lilla fredagskativitten kunde påverka mig så mycket! Tja. Jag är inte lyssnad till, för allt ska vara så glättigt och bekymmerslöst – allt annat blundar man för. Reella problem tar man inte på allvar. Om jag nu får ta konsekvenserna så borde kanske de också få någon form av konsekvenser av bristen på hörsamhet?

||||| 0 I Like It! |||||

Kampen Personligt Selfie Självinsikt Surgubbe Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Unikum
Publicerad 10 september, 2015

Unikum

1 + 1 + 1. Skägg + rosa mobilskal + rosa Ramlösa-flaska = Hello Pretty. Mitt nya smeknamn på jobbet. Alla skrattar (jag lite påfrestat) men jag tycker inte att det känns riktigt bra. Rosa mobilskalet var ett diskussionsämne även i tisdags på jobbet då jag ansågs bögig. Jag bryr mig inte om färg! Så länge det inte är rött, för det är en avskyvärd färg. Jag trodde dock aldrig att det skulle kunna bli ett ”problem” eller att vuxna har fördomar (men det är väl det vuxna har, som de sedan låter gå i arv). Nu är det så att jag har väldigt många mobilskal i många olika färger, men eftersom jag sliter ut dem på löpande band så köper jag det som är billigast och skiter i färgen.

Är jag känslig? Nej. Men jag är för korrekthet, respekt och så vidare. Plus att jag är facklig representant som ska motverka diskriminering och det här tangerar lite. Jag vill inte vara fjollan på jobbet. För det leder till en sak. Nedvärdering. Folk ändrar beteende mot en. Man blir ett skämt som man kan driva med och där man (jag) förväntas leka med och förstärka fördomarna. I dag var i dag. Det kan jag ha överseende med. Fortsätter det i morgon så lär jag explodera, vilket jag gjort några gånger när man fnissat åt… fjollighet generellt. Jag har upptäckt att min gräns går där. Så, igen… Är jag känslig? Nej, man ska respektera människor utifrån personen och inte ”lyte” (som många verkar tycka det mesta vara som inte är heteronormativt, eller bara norm alls). Jag tror det är humanisten i mig och värderingen människors lika värde som kickar in. Trots allt har jag varit väldigt utsatt genom åren på grund av vikt, ms, man i kvinnodominerat yrke och så vidare. Jag accepterar inte mer nu, hur oskyldigt det kan tyckas vara! Gör inga anspelningar! Skämta inte! Inte om sånt här…

Smått förbannad blev jag också (nästan) i tisdags när jag hånades för att ha köpt Ramlösa Kärlek. Som ju sponsrade Pride i Stockholm i augusti. Fortsätter det så här kommer skyddsombudet (jag) inte bara reagera, utan också agera.

||||| 0 I Like It! |||||

Övertygelse Vardagsblogg Yrkesliv

2 kommentarer

Skägget – mannen – surgubben
Publicerad 8 september, 2015

Skägget – mannen – surgubben

Dagens skäggkommentar: Skägg är så snyggt! Särskilt ditt som är så tätt!

Ja, jo… Jag är förvånad att det visade sig vara det. Som jag tidigare sagt så var jag rädd för att få ett spretigt och glest skägg, men så här dag 70 så har jag motbevisat mina farhågor. Trodde faktiskt att jag hade dålig skäggväxt eftersom jag inte behövde raka mig varje dag. Men det visade sig att det bara var långsam växt. Öh… Nej, skägget växer skitsnabbt! Jag kan inte förklara det. Någon sa att jag hade mycket testosteron, vilket faktiskt inte stämmer. För en karl i min ålder så har jag normala nivåer av testosteron. Nej, där ljög jag. Min övervikt gör att jag har väldigt mycket östrogen. Men kanske det inte står i relation till vartannat; östrogen och testosteron. Enda egentliga förklaringen till min god skäggkvalitet beror möjligen på andra saker; jag äter mycket grönt, jag är fysiskt aktiv och jag är dopad. Ja, jag är dopad. Jag tar väldigt mycket B-vitaminer vilket man ska göra då det påverkar hud och hår. Även om det är en rekommendation för den som skaffar skägg, så är jag ordinerad det på grund av min ms. Nej, jag kan inte förklara vad B-vitamin har med ms att göra. Förstår det inte själv. Men kanske B-vitaminerna bidrar till tät och riklig skäggväxt?

Det gick bra på personalgymmet i dag. Där var inte en människa, vilket jag är glad för. Därmed kunde jag i lugn och ro testa alla maskiner, ändra inställningar, prova mig fram samt läsa instruktionerna. Så nu känner jag min säkrare på vad jag gör där. På köpet har jag fått min egen PT då sjukgymnasten inte kan släppa sitt vakande öga över mig och tittar till mig emellanåt. Eller vad det handlar om. För vi sitter mest passivt och tittar på varandra (vi pratar och vi pratar och vi pratar, om högt och lågt, om allt möjligt). När jag hinner träna? Innan han dyker upp, för sedan vet jag att det inte blir mycket verkstad.

I dag hann jag inte vara på mitt arbetsrum något. Dagen var fylld av möten. Jag hade ju lovat mig själv att vara en tyst deltagare, men det sket sig. Jag kan inte vara tyst. Jag ställer krav på alla och ifrågasätter. Det är nödvändigt. Jag vill driva saker och ting framåt och gillar inte långbänk. Beslut är till för att fattas, inte diskuteras och ältas. Ibland känner jag mig som blåslampa. Och det är därför jag blir inbjuden till alla möten, har jag fått höra. Påstås att jag har en helhetssyn och ser konsekvenser av handlande. Tja? Borde inte alla? Nu har facket också börjat lyfta fram mig som en möjlig chefskandidat. Inte för att jag är social, utan då jag är kompetent. Men hade det funnits någon ledig tjänst så hade jag nog inte varit intresserad. För arbetsgivare anställer bara glada personer som kan bibehålla status quo och inte vara drivande. Vad skulle jag vara för ufo i ett sådant sammanhang i en icke-existerande kultur? Nu börjar jag bli butter, bäst jag slutar… För annars har jag mycket att leva upp till med tanke på min omslagsbild för dagen.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Dumheter Surgubbe Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Larger than Life-personligheten
Publicerad 27 augusti, 2015

Larger than Life-personligheten

Att lägga band på sig själv är svårt. Jag river så lätt upp himmel och jord på jobbet, känns det som. Jag skapar kaos med att vara pådrivande med förändringsarbete, mest för att det är något som måste genomföras. Det jag inte gillar är att invänta andras… förståelse. Man påstår att jag är väldigt snabb i tanken, ser sammanhang, orsak och verkan, behov och risker. Jag ger inte andra tid till att ta till sig information och smälta den. Ångvält. Jag ägnar timmar varje dag åt att sitta och förklara för chefer (den rätta beslutsvägen) då jag inte har mandat att själv genomdriva nödvändiga förändringar. Det jag stör mig lite på är att jag inte själv får/kan ta kontakt med personer som berörs av dessa förändringsarbeten. Att få med folk på banan tar tid, men jag är alltför otålig. Därför uppfattas jag som någon som skapar oro när jag stor och stampar otåligt och höjer rösten. Nej, jag kan inte lugna mig, även om jag försöker, eftersom det i slutändan måste finnas ett resultat till bestämt datum. Nuvarande stora projekt har deadline om mindre än en månad. Ett jättejobb. Det många glömmer är att jag inte arbetar heltid och dessutom inte alltid har utrymme till att sitta på rum och arbeta ostörd. När jag väl gör det måste jag ha allt klart för mig och alla måste ha bidragit med vad de behöver. Så pressen är egentligen mot mig från annat håll. Så jag kan inte ta det lugnt och lägga band på mig själv. Jag måste vara en blåslampa också.

Just nu väntar jag på besked. Jag kommer att från och med nästas vecka ta över ännu en roll, en samordnande funktion. De personer (flera) som i dag har utfört arbetet förstår vi inte hur de ens fått behörighet och det ser för jävligt ut det de gör. Ja, det går inte en dag utan att jag tar på mig nya arbetsuppgifter. Sånt som ska ingå i min roll och ärvas av den som övertar min roll en dag. Jag renodlar, styr upp.

Hur jag hinner allt? Det är egentligen inget problem. Varje arbetsuppgift/roll jag har är avgränsad i tid, typ en halvdag i halvåret. Det svåra är när det krockar, där jag har flera deadlines samtidigt. Och så är det där med att nå ut till människor (informationsvägar) och hindra folk från att kontakta mig med för mig ovidkommande (de ser inte vad jag har för ansvarsområden, de ser bara vad jag har kompetens till vilken är betydligt bredare än vad jag ska arbeta med).

Om jag är frustrerad? Nej. Bara otålig. Jag gillar inte beroenden till omvärld.

 

||||| 0 I Like It! |||||

Personligt Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Kladd
Publicerad 26 augusti, 2015

Kladd

Om det är bra eller dåligt, kan jag inte riktigt avgöra. Jag är fruktansvärt dålig på att ta anteckningar när jag sitter på möten. Informationen som då kommer till mig översköljer mig, och jag kan inte koncentrera mig på att skriva om jag samtidigt ska lyssna. Men bara ett problem jag har på möten – annars är jag omnipotent och har simultanförmåga. Samtidigt är det inget problem, för jag minns allt som sägs. Däremot kommer jag nästan aldrig ihåg vem som sa vad och i vilket sammanhang. Men det som sägs fastnar som hundskit under foten. Tur är väl det, för hur skulle jag hitta bland alla högar av papper och anteckningsböcker? Får jag kopior av något på dessa möten, så slänger jag dem, för jag hittar dem ändå aldrig. Inte ens när de sorteras in i pärmar.

Ett första pre-projektmöte heldag är avklarat. Nej, jag skrev ingenting. Däremot så kunde jag gräva i minnesarkivet och få fram värdefull information att delge mötesdeltagarna. Och jag gissar att jag kommer att komma ihåg allt som sas i dag. Det som sågs som väldigt värdefullt är att jag har erfarenhet från ett annat projekt där vi nu ska göra samma resa i ett sammanhang och med andra människor. Jag varnade främst för fallgroparna och projektledaren tog tacksamt emot… inte mina synpunkter, men min erfarenhet.

Ändå befann vi oss i samma lokaler som det tidigare projektet ägt rum, och i närmiljön satt dessa personer från det projektet. Det var kul att få träffa dem (när jag hade rast). Lite skvaller (främst från verkligheten som jag representerar) och så. Min förra projektledare och tidigare delprojektledare pratade lite med mig och det verkar inte vara några ”hard feelings” att jag övergav deras organisation efter anklagelserna om stalking. Men så var inte de människan på plats heller i dag, så vi hade väl tur. Långsint som jag är, så hade jag inte hållit käften om jag åter hade blivit anklagad. För jag har heller aldrig fått någon förklaring eller ursäkt.

Annars vet jag inte riktigt vad jag ska säga om dagen. Seg lång dag som egentligen hade behövt mer tid. Och nu återstår det endast 4 timmar av min arbetsvecka. Varannan vecka kommer jag att ha ledig långhelg. Nästa arbetsvecka är lite längre och var fram tills i förmiddags helt blank. Nu är den fulltecknad. Jag är intecknad.

Mitt nuvarande skäggproblem…

glassproblem

Problemet gäller allt som inkluderar dressing, såser, bordsmargarin… Ja, allt som är kladdigt i matväg. Mustaschen doppar/släpar i allt.

||||| 0 I Like It! |||||

Bild Dravel Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Naken-Jonas får kuk i ansiktet (sug på den, rubriken alltså)
Publicerad 25 augusti, 2015

Naken-Jonas får kuk i ansiktet (sug på den, rubriken alltså)

Förmodligen har jag mig själv att skylla. Publicerar man ett sånt här foto på Instagram…

jontas150825a
Bild från duschrummet direkt efter gymmet i förmiddags. Genomblöt. Och mer naket än så här delar jag inte med mig av på nätet. Allt måste vara ovanför bröstvårtorna, enligt min norm.

Så vad hände på Instagram? Jo, jag fick en ny följare vars senaste bild är en erigerad penis indränkt i sperma. Tjoho? Jo, men det där med skäggbilder är väldig inne ”in the gay community” (I am a bearded chubby bear). Eftersom jag själv fått skägg som en hobby så följer jag ganska många gay (och straighta) med skägg. Men jag har inte kommit med några inviter. Därför kändes det lite som ett påhopp att få en kuk i ansiktet som jag inte bett om. Eller var min duschbild öppet mål? Ganska oskyldig enligt min moral.

Vad gör jag då åt min nya följare? Ingenting. Uppenbarligen så bryter han mot den policy Instagram har beträffande sexuella bilder med könsorgan/handling, så han lär bli borttagen ändå. Jag behöver inte ägna det en tanke. Först blev jag glad för en ny följare. Sedan blev jag chockad över hans innehåll. Därefter blev jag lite förbannad då mitt eget konto inte uppmuntrar (?) sexuell handling. Men i slutändan är jag likgiltig. Jag bryr mig inte. Hans konto blir raderat.

Annars då? Tja, jag besökte grannavdelningen för första gången sedan i somras och skrämde slag på f.d. arbetskamrat då hon inte kände igen mig riktigt med skägg. Och jag har suttit i möte hela eftermiddagen och haft hetsiga diskussioner med arbetsgivaren (jag var en ögonöppnare). När jag sedan skulle hem så råkade jag för första gången se mig själv i spegeln sedan jag tog den där duschbilden. Nu var det min tur att bli chockad. Tydligen hade skägget levt sitt eget liv och var bautastort och spretigt (rena ansiktsglorian). Kanske dags för mjuk skäggvax för att hålla det på plats? Nej, inte mustaschvax som är något annat (och mycket hårdare). Balsam och olja gör skägget flyigt, men är bra mot hyn under skägget. Hur långt är skägget nu? Cirka 3 cm.

I morgon är det dags för heldagsmöte i annan kommun. Nej, ingen av personerna jag träffar i morgon har sett mig med skägg (de känner mig och vet hur jag såg ut före sommaren). Får hela tiden förklara mitt skägg.

||||| 0 I Like It! |||||

Bild Blogg Personligt Selfie Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Publicerad 18 juli, 2015

Dr J

Smeknamnet Dr Jontas, har inte någon kallat mig för de senaste fem åren. Nej, det hade väl förnärmat någon läkare på jobbet om de hade hört det, så det är kanske lika bra det.

Smeknamnet uppstod… Nej, jag minns inte när, hur eller av vem. Kanske av kollegor. Kanske av studenter. Kanske av vänner. Kanske av familj. Kanske av läkarkandidater. För alla har de vid något tillfälle kallat mig för just dr Jontas. Dels springer jag runt som om jag vore läkare, det vill säga att jag brukar emellanåt ha läkarrock på mig om jag inte har intensivvårdsblått på mig. Och dels – kanske huvudanledningen – jag konsulteras ständigt av alla om sjukdomar, symtom, besvär, regelverk, vård, organisation, arbetssätt, behandlingar, läkemedel och så vidare.

Och det är detta jag känner en enorm trötthet inför. Konsultationerna. För även om jag vet saker och ting, så är det också betungande. Samtidigt som läkare ägnar sig åt kvalificerade gissningar utifrån kompetens och erfarenhet, så gör jag väl det delvis också – men jag har ingen utbildning! Jag får inte ”leka” doktor (oj, det lät ekivokt). Jag vill inte ”leka” doktor! För det är inte något jag får och som kan leda till konsekvenser. Visst, jag kan komma med förslag och tankar, men ta det aldrig för sanning!

Samtidigt är det tillfredsställande när jag har rätt. För ett par dagar sedan fick jag frågan ”vad är det som kan göra fruktansvärt ont och som är ett inre organ”? Mitt svar? Bukspottkörteln/pankreas. Några dagar senare var det också det som konstaterades. Utan att jag kände till lokalisation och övriga symtom.

Jag vet! Det är också därför studenter vill komma till mig. För jag berättar i det oändliga om precis allt det som andra brukar fråga mig om. Men då är det jag som tar initiativ och pratar om sådant jag har erfarenhet av. Hur länge har jag nu varit handledare? Öh, 13 år. Hur länge har jag varit i yrket? Öh, dryg 23 år. Och jag är fortfarande intresserad och därför lär jag mig nytt hela tiden.

Mest av allt är jag rädd. För att säga för mycket och ha fel (eller rätt, beroende på utfall).

||||| 0 I Like It! |||||

Bild Hälso- och sjukvård Personligt Privat Yrkesliv

Kommentarer stängda