Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Egentligen är det ganska stort på det personliga planet och jag reagerar inte så mycket över det. Jag går till Ica nästan dagligen. Jag orkar. Jag kan. Det fungerar. Inga problem. Ändå har jag ännu inte avsagt mig hämndtjänstens inköpsrundor varje vecka eftersom jag ännu ett tag vill testa och se hur det går. Speciellt nu när det är snö och halka. Rollatorn är nästan hopplös att knuffa fram i snömodd. Ändå klarar jag det. Det skulle vara väldigt skönt att efter tre år (eller nåt) kunna be hämndtjänsten dra åt helvete eftersom de inte handlar rätt. Funderar lite på att ändå kanske behålla dem för inköp en gång i månaden för lite tyngre/större inköp som inte får plats på rollatorn. Annars går det alltså bra att gå ofta med mindre och färre saker, men när jag arbetar så finns inte så mycket tid och ork att också springa till affären stup i kvarten. Nej, jag är nog lite kluven till framtida upplägg, men det känns underbart att själv kunna handla och framförallt se vad som finns.
Jag har också börjat köpa mer basvaror där jag själv tillagar mat istället för alla halv- och helfabrikat och smörgåsar. För jag orkar stå vid spisen.
För några år sedan fick jag en duschpall eftersom jag inte klarade av att stå på grund av yrsel och senare förlamning. Den där duschpallen har jag inte använt sedan i somras.
Rollator har jag numera bara utomhus, aldrig inomhus och speciellt inte på jobbet. Inte ens kryckan åker fram på jobbet.
Något har hänt. Ett uppsving. En förbättring. Det känns lite oväntat efter så många års kamp. I fyra år har jag haft precis alla tänkbara problem vad gäller styrka och balans i benen samt yrsel. I över ett och ett halvt år har jag gått på sjukgymnastik. Men när hände det? När blev det bättre? Jag tror en vändning kom efter sommaren då intensitet och frekvens skruvades upp vad gäller sjukgymnastik. Ändå var det inget speciellt eller annorlunda som skedde, men ändå tillräckligt för att jag ska märka påtaglig förbättring. Det gör mig… Låt oss säga att jag håller andan och hoppas på det bästa och att jag slipper bakslag. Men kanske ännu en bidragande orsak till förbättring är att jag försökt eliminera stressen på jobbet med färre möten och färre arbetsuppgifter. Jag har fortfarande fruktansvärt extremt mycket att göra, på en omänsklig nivå, men det är hanterbart och jag känner mig lugnare.
Det har varit jobbiga år. Jag hoppas det vänt för gott till det bättre.
6 kommentarer